http://crippa.nu

Således: uppdatera eventuella bokmärken eller RSS-läsare. Och låt inte det kompakta mörkret på det nya stället skrämma er. Svart är det nya svarta.

Ses där.

Om man ska driva en filmblogg så bör man se ganska mycket film, och man bör göra det aktivt. Ingetdera stämmer särskilt väl in på mig just nu. Efter två år med den här bloggen börjar motivationen svacka betänkligt, och jag tycker sällan att jag har så mycket att säga i ämnet. Så istället för att skriva sporadiska och pliktskyldiga inlägg har jag bestämt mig för att pausa Crippas filmblogg. Time out tills vidare, med andra ord. Hur länge ”tills vidare” varar låter jag vara osagt så länge.

Däremot kommer jag att fortsätta med min andra blogg, Disaster Movie World, som känns desto roligare att jobba med, och som är ännu snävare nischad. Ibland kan begränsningar vara en fördel.

Ett väldigt stort tack till alla er som hängt med ända hit. Hoppas vi hörs igen.

Innan du fortsätter läsa det här inlägget måste jag utfärda en varning: Det handlar inte om film. Däremot tar det upp såväl jazzmusik och poesi som norska språket. Känsliga tittare varnas, alltså.

I alla fall:

Förr i tiden, när jag fortfarande hade intellektuella ambitioner och inte helt hade kapitulerat för kommersiell tv, buskisteater och hasardspel, läste jag en hel del lyrik. En av mina största favoriter blev så småningom norrmannen Jan Erik Vold, som lustigt nog gav ut sin första diktsamling samma år som jag föddes. Nu har jag tappat kollen på vad han haft för sig på senare tid men hans diktning rymmer en försvarlig bredd, från konkretistiska experiment via långa och flödande dikter som doftar beatpoesi till stramt haikuinfluerade verser. Vill du läsa honom är Mor Godhjertas glade versjon. Ja från 1968 en bra bok att börja med, eller den svenska antologin Ingentings bjällror, om du skulle ha turen att hitta den på nåt antikvariat eller så.

Hur som helst. Jan Erik Vold är förutom poet också en stor jazzfantast och brukar göra uppläsningar till livemusik. För många herrans år sen, när jag bodde i Uppsala under en period, hade jag chansen att se honom framträda ackompanjerad av en liten jazzkombo och det var helt fantastiskt. Sedan dess har jag tyckt att norska är ett rätt groovy språk. Jag vet att jazz och poesi är en farligt pretentiös kombination, but there you have it. (Jag måste ju leva upp till underrubriken i vinjetten till den här bloggen.) Efter ett visst letande lyckades jag några år senare få tag på en av de skivor Vold läst in.

Och här kommer vi äntligen till poängen med det här inlägget: Jag upptäckte nämligen alldeles häromdagen att Spotify lagt till några av Volds inspelningar, bland annat just den skivan jag pratade om nyss. Den heter Blåmann! Blåmann!, och bjuder inte bara på Jan Erik Vold i fin form utan har dessutom distinktionen att vara den sista studioinspelning som legenden Chet Baker gjorde i livet, bara ett par månader innan han ramlade/hoppade ut genom ett fönster i Amsterdam och dog ihjäl.

Och nu när jag lyssnar på plattan igen för första gången på jag vet inte hur många år så är den precis lika bra som jag minns den. Men det förutsätter förstås att man gillar poesi, jazz och norska språket.

Lyssna själv.

(Klippet ovan är en senare inspelning, gjord 2008. Utan Chet Baker, av uppenbara skäl.)

Andra bloggar om poesi, jazz, chet baker, jan erik vold

Det finns för få riktigt bra komedier. Eller för all del, det finns ganska många bra komedier men väldigt få som man skrattar högt åt. Det finns väldigt många som får en att dra på munnen eller skrocka lite eller fnissa eller bara le, och det finns en himla massa komedier som inte är roliga överhuvudtaget utan bara trötta och unkna. Men komedier som verkligen får en att skratta är det på tok för ont om. (En alternativ tolkning är förstås att jag inte har någon humor, men eftersom det här är min blogg så är grundantagandet att jag inte bara har humor utan dessutom väldigt god smak.)

Så ur det perspektivet kan Supernollan med Steve Martin mycket väl vara världens bästa komedi. Åtminstone har jag inte tröttnat på den hittills. Den är allt som alla idiotkomedier sedan dess vill vara. Och det är förstås Steve Martins speciella stil av crazyhumor som får det att funka (förutom att göra huvudrollen skrev Martin också manuset). Alltihop är nonsens, förstås, men det är nonsens med hjärta. Jag kan på rak arm inte komma på någon annan film som jag tycker är lika rolig.

Sen är det klart att Titta vi flyger och Den där Mary och I hetaste laget och Spinal Tap och Måndag hela veckan och Zoolander och diverse andra personliga favoriter är alldeles utmärkta komedier också, och de brukar alltid få mig på bra humör. Men när det gäller ren flabbfaktor är det fortfarande Supernollan som vinner.

Ville bara säga det.

Andra bloggar om film, komedi, steve martin

Jag är extraordinärt lättdistraherad, okoncentrerad och allmänt improduktiv just idag, och missbrukar följaktligen ert förtroende ännu en gång genom att lägga upp ett putslustigt videoklipp istället för att skriva om det den här bloggen utger sig för att handla om, nämligen film. Men eftersom en del av den här bloggens läsare förmodligen är så unga att de aldrig hört talas om Helmer Bryd Eminent Five Quartet så tyckte jag att det kunde vara lärorikt att ge ett exempel på vad som ansågs roligt förr i tiden. Och som stofiler som jag tycker är lite roligt fortfarande.

Saker att glädjas åt i det här klippet, förutom den sedelärande texten, är sångarens namn, DDR-modet, den kadaverliknande åhöraren samt klippningen, som på sina ställen får sägas vara av det lätt ironiska slaget, trots att just den formen av humor inte uppfanns förrän 1992.

Och eftersom jag själv fuskar i rimbranschen måste jag tillägga att rent hantverksmässigt är det här en väldigt välsnickrad text.

I original heter melodin Leaning on a lamppost och kommer från 30-talsmusikalen Me and My Girl. Men det visste ni ju redan.

Andra bloggar om humor, mosebacke monarki

Aftonbladet kör ju sina filmsamlingar, som bekant, och nu är det Killinggängets samlade som gäller de närmsta nio veckorna. Först ut: Torsk på Tallinn.

Jag brukar inte shoppa film genom Bladet och gör det inte nu heller. Men för ett ögonblick tändes hoppet om att man faktiskt skulle erbjuda även de övriga tre av de fyra små filmerna från 1999. Alltså Gunnar Rehlin-filmen, Ben & Gunnar och På sista versen. I så fall hade jag faktiskt hakat på tåget. Torsk på Tallinn i all ära, den är verkligen mycket bra, men jag gillade de andra tre skarpt. I synnerhet Gunnar Rehlin och Ben & Gunnar. Tyvärr har de, till skillnad från Tallinn, aldrig kommit ut på dvd. Det är väldigt synd. Förutom att de är bra i egen rätt är de fyra små filmerna intressanta som bryggan mellan killingarnas tv-serier och den ganska fantastiska Fyra nyanser av brunt. Som inte heller finns med i den här samlingen som nu erbjuds.

Nu blir det I manegen, NileCity och Percy tårar som utgör resten av samlingen. Jorå, de är också roliga.

Andra bloggar om tv, dvd, killinggänget

Terry Gilliam hör till de regissörer jag verkligen tycker mycket om. Det innebär inte att allt han gör är mästerligt. Terry har ett skönt sinne för det märkliga och udda och en likaledes egen humor, men han är långt ifrån en säker kassakossa eller en studioälskling, vilket gör att hans produktioner regelbundet råkar ut för problem av ett eller annat slag. Ibland skjuter han över målet och man anar hur hans vision sett ut men den färdiga filmen når inte hela vägen fram.

Men jag tycker om de flesta av hans filmer som jag alls har sett (det finns skamligt nog ett par luckor fortfarande). Hans främsta signaturfilm går i SVT2 på torsdag: Brazil. Den är förmodligen den bästa och — på gott och ont — den mest gilliamska han lyckats åstadkomma: en mardrömsmörk men rolig satir full av märkvärdiga bilder, snudd på psykedelisk, och med en story som inte är helt och hållet glasklar. Det är också precis den kritik som riktats mot den: att Gilliam släppte fantasin fri på bekostnad av disciplin och klarhet. Men eftersom jag gärna brukar säga att ”too much is never enough” så är Brazil en solklar rekommendation.

För övrigt är det en av mitt yrkeslivs mest påtagliga besvikelser att jag inte fick chansen att intervjua vare sig Terry Gilliam eller David Cronenberg när de besökte Stockholms filmfestival 2005. En mig överordnad person tyckte inte att det var nödvändigt. Jag är fortfarande osäker på om vederbörande hade en aning om vilka Gilliam och Cronenberg var. Såhär i efterhand borde jag förstås ha skitit i det och bokat upp intervjuerna i alla fall, men det är så dags att tänka på det nu.

Andra bloggar om film, tv, terry gilliam

Beklagar. En annan dag.

Jag gick och såg 2012 igår och den var ungefär precis vad jag hade förväntat mig: jordens undergång iscensatt som en spektakulär åktur för hela familjen. Passande nog var hela familjen på plats, inklusive ungarna och deras morfar, och alla var ganska nöjda med upplevelsen. Visst är det fint att generationerna kan förenas i enkla nöjen, som till exempel slutet på civilisationen som vi känner den?

Emmerich har gjort en klart underhållande film — om man gillar den här typen av film alls, vill säga. Jag har roat mig med att ögna igenom en del recensioner, framför allt amerikanska eftersom de varit lite tidigare ute, under dagarna innan premiären, och det har varit ganska underhållande i sig. Det är nämligen i hög grad så att alla, både de som gillar filmen och de som ogillar den, är ganska överens om filmens styrkor och svagheter: de flesta skriver att 2012 är en stor och dum film utan trovärdiga karaktärer eller mycket till intrig, men att den är tekniskt välgjord och bjuder på en del spektakulära effekter. Skillnaderna består i huruvida man tycker det är roligt eller ej.

Jag hör alltså till de som tycker det är roligt och inte har vett att skämmas för det heller. Som katastroffilmsspektakel är 2012 riktigt maffig, om än aningen lång. Historien tappar lite styrfart sista timmen. Men filmen bjuder på en trevlig rollista (som kanske inte får visa framfötterna, men Woody Harrelson är rolig som småtokig konspirationsteoretiker) och framför allt massor av spektakulära katastrofscener där i synnerhet Kaliforniens undergång är något utöver det vanliga (hur löjeväckande huvudpersonernas flykt än må vara). Vill du ha förnuft, trovärdighet, subtilitet och kanske en djupare diskussion om de moraliska valen kring vilka liv som bör räddas och vilka som ska lämnas åt sitt öde — ja, då borde du kanske inte köpa biljetter till en Roland Emmerich-film överhuvudtaget.

Nu tror jag att jag har tjatat färdigt om den här rullen — jag vet att jag har nämnt den rätt ofta på sista tiden — men låt mig som avslutning påpeka att den som vill ha en lite utförligare recension kan söka sig bort till Disaster Movie World.

Andra bloggar om film, recensioner, 2012, katastroffilm, roland emmerich

Det var ju utmärkt tajmat av SVT så här kring jubiléet av murens fall av att köra Good Bye, Lenin! igår kväll, vilket jag inte upptäckte förrän jag råkade zappa förbi. Om du missade den kan jag å det varmaste rekommendera dig att leta upp den, för det här är en fin liten dramakomedi. Så här skrev jag när jag recenserade filmen vid biopremiären:

Året är 1989 och förändringens vindar är på väg att dra in över DDR. Just då passar Alex troget kommunistiska mor på att falla i koma, efter att ha sett sin son bli arresterad i samband med en demonstration. Åtta månader senare vaknar hon upp igen till en förändrad värld. Läkarna varnar för att minsta chock skulle kunna döda henne och Alex bestämmer sig för att försöka skydda sin mor från nyheterna om murens fall. I deras lilla lägenhet återuppstår det forna DDR.

Tysk humor är vi kanske inte bortskämda med på bio, men Good Bye, Lenin! är en charmig liten dramakomedi av Wolfgang Becker. Det är svårt att inte ryckas med tack vare bra skådespeleri, finstilt humor och en finurlig historia. Den här filmen är dessutom ett bra exempel på att verkningsfull humor oftast har ett korn av allvar i botten, för det finns också ett ganska sorgligt stråk i filmen.

Någon simpel DDR-nostalgi handlar det inte om: satiren drabbar både det gamla kommunistiska systemet och den nya kapitalistiska världen. Det handlar om förändring på gott och ont och om försuttna chanser, och när Alex syster efter murens fall skymtar syskonens försvunne far vid ett drive-in-fönster på Burger King blir det faktiskt gripande på allvar. På samma sätt visar det sig att moderns hängivne trohet mot den gamla regimen inte är så endimensionell som det först verkar.

Två timmar är kanske lite för långt och det finns punkter där berättelsen går i stå, men det stör inte så mycket. Mestadels är det både underhållande och tankeväckande och väl värt att se.

Tilläggas kan att Daniel Brühl, som vi senast såg som den egenkäre filmstjärnenazisten i Inglorious Basterds, gör en fin insats och att det hela är rätt snyggt retrodesignat.

Andra bloggar om film, recensioner, ddr, berlinmuren