Tänkte bara posta ett par trailers jag snubblat över på sista tiden och som intresserar mig.
Först Religulous, som förefaller vara den religionskritiska rörelsens svar på Fahrenheit 911. Bill Maher, till vardags förr i tiden satiriker i tv-showen Politically Incorrect, gör en kritisk dokumentär om religion och ligger förstås helt rätt i tiden efter de senaste årens ateistiska böcker från Sam Harris, Richard Dawkins och kompani. Ser ut att kunna bli rätt roligt.
Nummer två:War, Inc. tycks höra hemma i den våg av regimkritiska amerikanska filmer som sköljt över oss sedan Irakkrigets inledning, men är till skillnad från många andra vinklad som en ren komedi. John Cusack är primus motor i det här projektet om ett krig som lagts ut på privata entreprenörer, och eftersom jag just nu håller på att läsa Naomi Kleins Chockdoktrinen så är jag väl extra mottaglig. Dessutom gillar jag både John Cusack och hans förträffligt roliga syster Joan.
In 1945 the Nazis went to the Moon. In 2018, they are coming back.
Jorå. Här är ett filmprojekt som verkar stolligt roligt och som man inte hört ett knyst om förrän nu, när plötsligt en riktigt aptitretande teasertrailer dundrar ut på nätet. Iron Sky är något så tämligen udda som en finskproducerad animerad science fiction-film, som bygger på konceptet att nazisterna sedan krigsslutet gömt sig på månen för att ladda om. Och nu är de på väg tillbaka.
*För första gången - mig veterligen - får en nyproducerad långfilm premiär på YouTube. The Cult of Sincerity (trailer ovan) är en independenthistoria av tre killar som heter Adam Browne, Brendan Choisnet och Daniel Nayeri. De lägger ut hela filmen gratis på nätet och hoppas tjäna en liten slant genom en deal med en musiksajt (de förklarar hela upplägget i en inledning innan filmen, och i den här intervjun). Jag har inte sett den än, men trailern ger ett välproducerat och ganska professionellt intryck, så det ska bli intressant. Och det ska också bli intressant att se om de lyckas få det hela att gå runt eller om alla bara är nöjda med att få något gratis. Nya distributions- och affärsmodeller är på väg när det gäller film och musik. Kan det här vara en av dem? Hela filmen finns här.
* MoviesOnline listar de 20 bästa feelbad-filmerna från de senaste 20 åren. Nu är det här visserligen en lista som definierar Edward Scissorhands som “feelbad” så man ska nog inte ta den på blodigt allvar. Det är deprimerande många titlar på listan som jag inte sett, men Lukas Moodyssons nattsvarta Lilja 4-ever kniper femteplatsen. Men var är filmer som Irreversible, Requiem for a Dream eller Happiness?
* I USA flammar debatten om filmkritikens hälsotillstånd upp med jämna mellanrum, och den diskussionen har varit i luften en del senaste månaderna. (Jag inbillar mig inte att särskilt många bryr sig men jag tycker det är intressant.) Movie City News har letat fram en gammal artikel från 1991 av Roger Ebert som har en del intressant att säga i ämnet. Till exempel:
Ett utdrag:
“Critics who write so everybody can understand everything are actually engaging in a kind of ventriloquism — working as their own dummies. They are pretending to know less than they do. But critics who write for other critics are hardly more honest, since they are sending a message to millions that only hundreds will understand. It’s a waste of postage.”
Och:
“What is happening here seems to be endemic in a lot of American journalism: People read the papers not in the hopes of learning something new, but in the expectation of being told what they already know. This is a form of living death.”
Rätt relevant även idag, nicht wahr?
(Japp, alla de här grejorna har jag hittat via utmärkta Movie City News, som är värd att ha bland sina bokmärken.)
Jaha, joho, nu har jag till sist tagit mig en titt på trailern till The Incredible Hulk, och det såg ju svullet ut. Tyvärr kittlar det mig inte särskilt mycket. Jag har varit tveksam till den här filmen och trailern får mig tyvärr inte på andra tankar.
Missförstå mig rätt nu: Den här filmen kommer säkerligen att fylla sin uppgift, nämligen att tillfredsställa dem som tyckte att den förra Hulk-filmen var konstig och långsam och sugig i största allmänhet.
Nu hör jag emellertid till den lilla minoritet av mänskligheten som faktiskt tyckte att Ang Lees Hulk var en riktigt bra film. Jag tyckte Eric Bana passade väldigt bra i huvudrollen, jag gillade hur Lee tog tid på sig att bygga upp storyn, jag gillade den lekfulla redigeringen och jag hade inga problem med den utskällda CGI-Hulken heller. (Däremot kan jag hålla med om att det blev lite väl mycket Nick Nolte. Men så blir det ju ofta.)
The Incredible Hulk kommer med största sannolikhet att bli your average superhjälte-specialeffekts-actionextravaganza. Och eftersom jag var väldigt glad över att Ang Lee hade modet att gå en helt annan väg och försöka ingjuta lite originalitet i spandexgenren så har jag svårt att trigga på den här versionen.
Dessutom tror jag att jag kommer att sakna Sam Elliott och hans magnifika mustasch.
Tarsem Singh - eller bara Tarsem, som han verkar föredra att kalla sig - är på gång med en ny film betitlad The Fall. Eller det är inte en ny film utan en gammal rulle han gjorde 2006 som inte en käft har sett, men som Spike Jonze och David Fincher tyckte var värd en chans till. Så nu har de sponsrat en ny-release av The Fall. Kolla in trailern här. Ruskigt snyggt.
Jag vet inte riktigt vad storyn går ut på och precis som när det gäller Tarsems förra (och första) långfilm, The Cell, är det inte nödvändigtvis det allra väsentligaste.
The Cell var en seriemördarstory där Jennifer Lopez dök in i huvudet på en galning spelad av Vincent D’Onofrio, och var en film man förmodligen hade glömt väldigt snabbt om det inte hade varit för de absurt snygga bilderna. Tarsem är kanske inte någon av branschens vassaste personinstruktörer eller dramaturger - men han vet banne mig hur man komponerar bilder och scener som är omöjliga att slita ögonen ifrån.
Enligt Hollywood Reporter är det ungefär samma sak med The Fall: fantastisk yta men inte så mycket under skalet. De har säkert rätt, men jag är beredd att vara mycket förlåtande här. Art pour l’art skanderade bohemerna i början av 1800-talet och det här är väl inte riktigt samma sak men ändå - ibland kan kanske ytan vara sitt eget ändamål? Med tanke på hur utomordentligt vattniga och endimensionella berättelser som tydligen duger i en stor del av mainstreamfilmen är jag inte säker på att det här nödvändigtvis behöver vara sämre.
Duger det åt Spike Jonze och David Fincher så tror jag nog det duger åt mig.
