Terry Gilliam seglar ut på mörka vatten

På IMDb var det någon som beskrev Tideland som (bland mycket annat) “Terrence Malick gone insane”, och det är faktiskt inte alls någon dum karaktäristik, i kombination med Terry Gilliams egen varudeklaration, “Alice i Underlandet möter Psycho”. Tideland kombinerar något av Malicks naturlyrik med en nattsvart berättelse och halvt psykotiskt skådespeleri. Ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den.

Att den skulle bli en kommersiell flopp var väl närmast givet. Däremot förvånar det mig att kritikerkåren var så massivt negativ (åtminstone den amerikanska - jag har överhuvudtaget inte sett många svenska recensioner av filmen). Tideland är utmanande på många sätt, en provokativ och udda film och inte direkt behaglig att se – men också stark, fascinerande och vacker, och jag hade nog förväntat mig att fler recensenter skulle se de kvalitéerna. Mest av allt är det kanske lite ironiskt. Först fick han skäll för Bröderna Grimm som ansågs för mainstream och tillrättalagd. Sen kom Tideland och då tycktes många sakna det tillrättalagda och lättsmälta. Oh well.

Navet i Tideland är Jeliza-Rose, en flicka i ungefär tioårsåldern som växer upp med ett par hopplösa knarkare till föräldrar. När mamman dör tar pundarpappa med sig Jeliza-Rose till farmors övergivna hus nånstans ute på den amerikanska landsbygden. Det dröjer inte alltför länge förrän knarket tar kål även på pappan. Kvar är Jeliza-Rose som enbart har sällskap av fyra kroppslösa dockhuvuden, och som hanterar den genuint mardrömslika situationen genom att spinna en bisarr fantasivärld. Och så träffar han det minst sagt underliga syskonpar som bor grannar med ödehuset…

Man hade kunnat vänta sig att Gilliam skulle ta till allehanda specialeffektsknep för att måla upp vidunderliga fantasivärldar – men det gör han inte. Istället låter han Jeliza-Roses fantasier vara helt grundade i den verkliga världen, vilket någonstans gör det hela väl så starkt, och svårare att avfärda som pittoresk fantastik. Det handlar ju, tror jag, om hur Jeliza-Rose som det barn hon är försöker göra en fullkomligt genomhemsk verklighet uthärdlig, och det hade nog lätt kunnat bli lättköpt eller banalt om man gjort för mycket cartoon av det hela.

Skildringen av det ensliga huset mitt ute i ett hav av böljande sädesfält är i sig rätt fantastisk - det är som om Gilliam tagit Norman Bates kåk från Psycho och parkerat den på ett av fälten i Himmelska dagar, och det är kanske mer än en tillfällighet: det är vemodigt och bildskönt men här lurar förruttnelse, psykoser och otäcka familjehemligheter. Det är på en gång vackert, krypande obehagligt, nattsvart komiskt, poetiskt och fullkomligt sinnessjukt.

Huvudrollen spelas på ett imponerande sätt av Jodelle Ferland - det är inte illa av en elvaåring att bära en hel film, i synnerhet en som är så avig som den här. Bra är också Brendan Fletcher i den utmanande rollen som Dickens.

Med Tideland ger sig Terry Gilliam ut på betydligt mörkare vatten än han seglat på tidigare. Den är lite lång och lite svår och definitivt inte en film för alla, men ge den gärna en chans. Den stannar kvar i skallen.

Andra bloggar om film, filmrecension, tideland, terry gilliam

Vilse i mörkret med Laura Dern

Det är med David Lynch som med whisky, tror jag. Det är inget som man bara älskar första gången man provar - det är en smak som utmanar - men efter ett tag utvecklar man en desto större passion för det. An acquired taste, som det heter.

Inland Empire är hans senaste långfilm och mycket mer Lynch än så här blir det inte. Ska man göra jämförelser så ligger förra filmen Mulholland Dr. nära till hands i vissa avseenden (exempelvis ramhandlingen om en skådespelerska vars identitet löses upp), men den var rena publikfrieriet i jämförelse med den massivt mystiska Inland Empire. Där Mulholland Dr. ganska länge höll fast vid en åtminstone skenbar verklighet släpper Inland Empire greppet om det nästan direkt.

Vi kan dock vara (relativt) säkra på att Laura Dern spelar skådespelerskan Nikki som får huvudrollen i en ny film, där Devon (Justin Theroux) är hennes motspelare. Regissören avslöjar att filmen de gör är en remake av en äldre, polsk film som aldrig färdigställdes eftersom huvudrollsinnehavarna blev mördade. Nikki går djupt in i sin roll och börjar tappa greppet om verkligheten.

Och resten…är inte helt lätt att beskriva annat än som fragment. En flicka på ett hotellrum gråter och ser delar av filmen på tv. Prostituerade kvinnor går och drar på en gata någonstans i Östeuropa för åtskilliga decennier sedan. Tid och rum tycks upplösas eller flyta samman. Då och då tittar vi in hos en familj med kaninhuvuden.

Jag är inte klyftig nog att klura ut en logiskt sammanhängande berättelse ur detta - i synnerhet inte efter att bara ha sett filmen en gång - men det är inte heller huvudsaken för mig när det gäller Lynchs filmer. De levererar så mycket i termer av stämningar, drömlika sekvenser, fasa och skönhet, att övergripande logik eller innebörd blir underordnade. Inland Empire är inte begriplig, men den är stundtals väldigt fascinerande.

Samtidigt - och möjligen på grund av att den är så kompakt “svår” - blir jag aldrig lika tagen av Inland Empire som jag blev av just Mulholland Drive som rymde en grym emotionell slagkraft i sin mystiska intrig. Empire är intressant, men bara måttligt engagerande trots fantastiskt spel från Laura Dern.

Andra bloggar om film, recension, inland empire, david lynch, laura dern

Godzilla från Pyongyang

I ett tidigare inlägg skrev jag att det ofta är roligare att läsa om b-filmer än att faktiskt se dem, och det stämmer även på Pulgasari som jag lyckades hitta till sist.

Det som gör Pulgasari intressant och som gjorde mig nyfiken på att se den är dess tillkomsthistoria. Det är nämligen en monsterfilm inspelad i Nordkorea, av alla länder. Inte nog med det: den regisserades av en sydkoreansk regissör som kidnappats till Nordkorea av Kim Jong-ils agenter för att höja nivån på den nordkoreanska filmen. Den som vill veta mer om den märkliga historien kan läsa den här gamla artikeln som jag skrev för tv4.se.

Jaja, Lisbet, men hur var filmen då?

Handlingen utspelas på 1300-talet. De fattiga bönderna lider under en hård tyrann, som beslagtar alla metallföremål för att smida vapen av dem. Bysmeden lämnar i smyg tillbaka föremålen, vilket gör att han kastas ni fängelse. Där dör han så småningom, men inte innan han hunnit skapa en liten monsterfigur av ris. När hans dotter råkar blöda på risdockan får den liv och blir Pulgasari - ett monster som snabbt växer till jätteformat genom att äta metall. Det fina med Pulgasari är att han hälper bönderna i kampen mot tyrannen. Det jobbiga med Pulgasari är att han inte kan sluta äta metall och i slutänden förvandlas till ett hot mot bönderna.

Med tanke på att filmen gjordes i Nordkorea är det inte konstigt att de flesta tolkat Pulgasari som en allegori över den ohämmade kapitalismen. Intressant nog har en socialistisk kritiker påpekat att den med lite vilja skulle kunna tolkas tvärtom också: att monstret representerar kommunismen som efter att ha befriat massorna blir en börda för dem. En logisk läsning, men knappast den avsedda.

Det slår mig att man möjligen kan se den ur ett tredje perspektiv. Kanske är Pulgasari en sedelärande historia om att folket inte kan lita på någon annan än sig själva? Monstret verkar vara en befriare och hjälte, men blir i slutänden en fiende. Nordkorea är världens förmodligen mest slutna land, som visserligen är beroende av internationellt bistånd, men som predikar den totala självständigheten genom sin juche-filosofi. Lita inte på någon, inte ens ett jättemonster som verkar vara din kompis.

Hursomhelst - som film betraktad är Pulgasari en rätt primitiv monsterfilm i den gamla goda “man i gummidräkt”-skolan, men alltså med lite mer uppenbart politiska övertoner än sina genrekollegor. Vi bjuds på påfrestande många gråtande fruntimmer, fint överspeleri från den onde guvernören och hans hantlangare, samt ett bisarrt soundtrack helt bestående av nordkoreansk hårdsynt (ja, det är nån som sitter och lirar på ett Casio-keyboard, låter det som).

Även om filmen i de flesta avseenden är rätt torftig så överraskar den genom att inte vara lika hopplös som man hade kunnat förvänta sig. Somliga effekter är om inte övertygande så i alla fall hyfsat välgjorda givet förutsättningarna, och det finns några underhållande sekvenser när monstret röjer omkring på slagfältet. Det kan säkert bero på att folk från japanska filmbolaget Toho (Godzilla-bolaget, alltså) hyrdes in för att arbeta på produktionen.

Bisarr kuriosa: Efter att regissören, Shing Sang-ok, lyckats fly från Nordkorea tog han sig till USA där han tio år senare var inblandad i en amerikansk remake av Pulgasari, kallad Galgameth.

Vill du se filmen finns den på nätet: kolla här!

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, pulgasari, monsterfilm, nordkorea