Sweeney Todd

Johnny Depp som Sweeney Todd. Foto: Warner Bros.

Den är snygg så det räcker, Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen Sweeney Todd. Den känns nästan svartvit i sin dystra och begränsade färgskala där bara de röda blodstänken bryter av. Det är mycket effektfullt, och Burtons skräckgotiska version av London är tjusig och stämningsfull.

Det visuella matchar förstås den likaledes dystra historien utmärkt - det är besatthet och hämnd för hela slanten, och inte mycket annat. Ett romantiskt sidospår tjänar mest till att driva hämndstoryn framåt. Johnny Depp är bra i huvudrollen, koncentrerat misantropisk till hundra procent, men Helena Bonham Carter är faktiskt snäppet bättre som Mrs Lovett - åtminstone finns det en något större dynamik i hennes rollfigur.

Så visst är det bra, men jag tycker inte den hör till Burtons allra bästa, och att kalla den mästerverk är verkligen att ta i. Snygg, skapligt underhållande, hyfsat välsjungen - ja. Men också en aning statisk och måttligt engagerande. Burton har låtit både fantasi, humor och känsla blomma vackrare på andra håll.

***

Men apropå: Alan Rickman gör en biroll i Sweeney Todd som domare Turpin. Finns det någon nu levande skådespelare som kan lägga en replik med så precist bett som Alan Rickman? Jag har älskat hans talekonst sedan Hans Gruber tog över Nakatomi Plaza…

Andra bloggar om film, filmrecensioner, musikaler, sweeney todd, johnny depp

Sjukt snygga helvetesvisioner

Igår skrev jag om Tarsems nygamla film The Fall, och som av en slump visar TV6 i kväll (21:00) hans första långfilm, The Cell. Har du inte sett den så kolla gärna in den, om inte annat för att få se en av de rent visuellt snyggaste rullarna som gjorts på senare år.

Så här skrev jag när jag recenserade filmen för Allt om Stockholm i samband med biopremiären i december 2000:

Ojoj, men det här var riktigt cool faktiskt. Regissören bakom The Cell, Tarsem Singh, har tidigare bland annat gjort den vackra videon till REM:s “Losing my Religion” – och det syns i långsfilmsdebuten. The Cell är en ruskigt snygg film.

Den är också ganska ruskig i största allmänhet. Det handlar om hallucinatoriska resor in i en seriemördares sjuka psyke och ger Singh gott om möjligheter att brassa på med sina visuella kanoner och maffiga specialeffekter i mardrömslika sekvenser.

Den kritik som riktats mot The Cell har i hög grad gått ut på att det är massor av yta men ingen substans. Och det är nog sant att det här inte är en film man ska analysera för hårt – men på samma sätt som The Matrix bjuder den på en häftig tripp och jag köper det.

Jennifer Lopez är affischnamn och spelar psykologen Catherine Deane som är en del av ett team som tagit fram en ny metod för att behandla psykiska störningar genom att gå in i huvudet på patienten. Hon blir anlitad av FBI som till sist lyckats fånga den bisarre seriemördaren Carl Stargher (Vincent D’Onofrio). Stargher tar livet av sina offer genom att låta dem drunkna i en cell som långsamt fylls med vatten. Problemet är att han ligger i koma och enda chansen att hitta hans senaste offer innan hon drunknar är att skicka in Catherine i hans skalle. Risken finns att hon inte hittar ut igen…

Det är med andra ord en science fiction-betonad skräckthriller där realism inte är någon av huvudingredienserna. När lammen tystnar har nämnts i samband med The Cell vilket är begripligt (kvinnlig agent/psykolog rotar i skallen på ondskefull seriemördare) men ganska meningslöst: Lammen vann på återhållsamhet och raffinemang medan The Cell handlar om att ösa på för fullt. Hannibal Lecter var iskall och subtil och skenbart normal, Carl Stargher är ett obalanserat psykotiskt monster.

Så skräcken går inte lika djupt men det är ändå spännande att följa vandringarna i Starghers medvetande genom sadomasochistiskt präglade och bitvis blodiga helvetesvisioner. Det är mörkt och skitigt på ett enormt snyggt vis. Och i utförandet ligger hela filmens styrka eftersom mördarjakten i sig är en ganska slätstruken historia med platta figurer gjutna i den vanliga agentmallen. Människorna blir bara bifigurer vid sidan av effektfyrverkeriet.

Någon helgjuten film är det alltså inte – men som bländande tjusig åktur genom onda hallucinationer funkar den utmärkt.

Kolla in ett klipp (i sunkig YouTube-o-vision, tyvärr):

Andra bloggar om film, recension, the cell, jennifer lopez

Recension: Cloverfield

Hypen kring J.J. Abrams-producerade Cloverfield var smått hysterisk ett tag, i samband med släppet av den mystiska första teasertrailern och diverse ledtrådar på nätet. Sen mattades det av lite grann, men att det var en intressant film bekräftades av den längre trailern som släpptes i november. Nu är den här, och visst är det lite Godzilla möter Dogma-manifestet.

Hela filmen presenteras som en video som hittats i omårdet som “tidigare kallades Central Park”. Bandet börjar med förberedelser inför en fest: Rob ska flytta till Japan för att jobba och hans kompisar arrangerar en farvälfest. Vi får en skiss över inbördes relationer, som inkluderar en del romantiska fnurror, innan festligheterna avbryts av ett sjujäkla brak. Gästerna störtar upp på taket och ser en enorm explosion på centrala Manhattan. De flyr ner på gatan lagom till att Frihetsgudinnans avhuggna huvud kommer flygande.

Rob har fått ett paniksamtal från Beth, tjejen han är intresserad av, och försöker tillsammans med en handfull kompisar nå hennes lägenhet som olyckligtvis ligger mitt i katastrofområdet. Det blir ingen lätt promenad, förstås.

Det som skiljer Cloverfield från alla andra monsterfilmer jag kan komma på just nu är att den helt och hållet är subjektivt filmad. Robs brorsa har lånat hans DV-kamera för att dokumentera festen men tröttnar och överlåter den till en kille som heter Hud som fortsätter att dokumentera hela kvällen. Det betyder massor av skakiga och fladdriga bilder, och den som tyckte att Blair Witch Project var sjösjukeframkallande får hålla i hatten för här svajar det stundtals betydligt mycket mer.

Men det är absolut effektfullt. De flesta monsterfilmer mår som bekant bäst av att man inte får se för mycket av monstret, och här bjuds vi under större delen av filmen bara på skymtar av besten vilket gör den än mer fascinerande. Att servera det hela som en hemvideo bidrar till intensiteten - det ger en känsla av ögonvittnesskildring, att själv befinna sig mitt i händelsernas centrum.

Det är givetvis helt rätt tänkt i en tid då hemmagjorda inspelningar ligger till grund för åtskilligt i underhållningsväg både på webben och i tv. Stundtals tänker jag att ingen som befann sig i en livsfarlig situation skulle filma allt på samma vis som Hud gör - men sen slår det mig att det förmodligen är precis vad han skulle göra, i förhoppningen att tjäna storkovan genom att sälja klippen eller bli kändis på YouTube.

Det är bra tempo, underhållande och spännande, och de okända skådisarna agerar på ett passande naturalistiskt sätt. Visuellt är det mer effektivt än njutbart, men specialeffekterna är väldigt snyggt integrerade i de röriga bilderna. Det som gör det här till en film värd att se (eller höra) på bio är faktiskt ljudspåret: Det förekommer ingen musik i filmen (annat än de låtar som spelas i bakgrunden på partyt) men man har lagt åtskilligt krut på ljudeffekter som får hela salongen att vibrera. Det är stundtals riktigt mäktigt.

Andra bloggar om film, recension, cloverfield, j.j. abrams

Recension: I Am Legend

Det är hårda bud för New York på film just nu. I Cloverfield blir Manhattan ödelagt av ett jättemonster, och i I Am Legend ligger hela staden övergiven och igenväxt sedan ett muterat virus mer eller mindre utplånat hela mänskligheten. Den enda som finns kvar i staden är Dr Robert Neville, en militärläkare som envist söker efter ett botemedel mot viruset. Hans enda sällskap är hans trogna schäferhund Sam - samt horder av mordiska zombier som kryper fram ur skuggorna så fort solen går ner.

I Am Legend erbjuder bland annat en fin skildring av ett öde och igenvuxet New York. Robert, spelad av Will Smith, jagar hjort längs gatorna, övar golfsvingen från ett hangarfartyg och morsar på skyltdockor. Det är väldigt tyst.

När intrigen långt om länge lägger i en högre växel uppstår dock diverse problem. För den som söker monsteraction finns här en del skapliga skrämselscener när zombierna studsar fram ur skuggorna, men I Am Legend rymmer också en del logiska frågetecken som man kanske inte ska grunna för mycket på. Personligen stör jag mig en aning på att en film som försöker hålla en någorlunda realistisk ton i skildringen av den öde staden tillgriper otroligt lättköpta sammanträffanden för att avrunda berättelsen. Jag vet: man ska inte kräva realism av en zombiefilm, men nog kan man väl kräva en viss inre logik?

Den öde staden är väldigt fint genomförd rent visuellt. Detsamma gäller tyvärr inte zombierna som dras med den där lite dataspelsaktiga feelingen hos inte helt lyckad CGI.

I Am Legend är ett lite ljummet men någorlunda fungerande rysaräventyr om man bortser från den svaga finalen, men får jag välja arga zombier så rekommenderar jag hellre Dawn of the Dead eller 28 dagar senare.

Andra bloggar om film, filmrecension, i am legend, will smith

Skräpfilm för finsmakare

Egentligen är det väl inte så konstigt att Grindhouse floppade på bio. När allt kommer omkring är det nog inte så många som är besatta av gamla skräpfilmer eller ens har en särskilt nostalgisk relation till dem.

Själv är jag långt ifrån någon expert på området, men jag tycker det kan vara ganska underhållande med B-film, även om det i ärlighetens namn oftast är roligare att läsa om dem än att faktiskt se dem.

Den sortens exploitation som Tarantino och Rodriguez anspelar på i Death Proof och Planet Terror var ju oftast snabba och hänsynslösa lågbudgetprodukter, hopslängda i förhoppningen om att göra stålar på något raffigt och snaskigt. Det resulterade ofta i coola affischer och underhållande trailers medan själva filmerna inte sällan var riktigt sega och trista historier. I slutänden räckte naturligtvis inte pengarna till mer än en eller två effekter eller stunts som payoff efter sjuttio minuter av tröga dialogscener och meningslösa förflyttningar i tid och rum. (Jag vet, jag generaliserar vilt här. Är du bättre bildad än jag på området och har tips på filmer som kan vidga mina vyer så hör gärna av dig!)

Så man önskar att alla gamla skräpfilmsregissörer hade haft både samma begåvning och samma budget som Tarantino och Rodriguez när de gör sin hommage till 70-talets grindhousebiografer. För visserligen har jag inte sett Death Proof ännu, men Robert Rodriguez bidrag Planet Terror är faktiskt sjukt rolig. Rodriguez släpper alla spärrar och levererar en zombierulle som är precis hur dum, våldsam och smaklös som helst - men gjord med en distans som gör att den kommer undan med det mesta.

Storyn är en lövtunn ursäkt för att servera en radda grisiga zombiescener och allmänt äckel: det är något om ett biologiskt vapen och några mystiska militärer under ledning av Bruce Willis, och det hänger inte ihop så noga men det spelar ju heller ingen roll. Rose McGowan som strippan Cherry och Freddy Rodriguez som den mystiske El Wray är huvudpersonerna i kampen mot zombieplågan, och får hjälp av ett skönt galleri av färgstarka bifigurer.

Det känns överlag som den medvetna B-filmsestetiken gett Robert Rodriguez en ursäkt att lattja runt lite som han behagar. Det dräller av för storyn fullkomligt irrelevanta och inte så lite bisarra infall, som den kvinnliga läkaren som bär sprutor i tufft strumpebandshölster, eller Jeff Faheys karaktär som är besatt av receptet till den perfekta barbequesåsen.

Rent tekniskt är det smått imponerande vilken omsorg Rodriguez lagt på att smutsa ner, repa och hacka sönder filmen för att få den att verka som en sliten gammal celluloidkopia. Det inkluderar även den ryckiga, hackiga klippningen i många scener, inklusive sexscenen mellan McGowan och Freddy som ger intryck av att vara hafsigt hoptejpad efter att ha spelats så många gånger att den mer eller mindre är på väg att falla sönder i projektorn. Det är snyggt på ett ohyggligt geekigt sätt.

Rodriguez gör sleazig exploitation som den borde ha gjorts när den gjordes på riktigt. Hade de gamla rullar som Rodriguez anspelar på kunnat uppvisa samma humor och samma filmiska flyt så hade de varit betydligt roligare att se.

Läs även andra bloggares åsikter om film, planet terror, grindhouse, robert rodriguez

De suger - på svenska!

Sent omsider kom jag mig för att se Frostbiten, den berömda svenska vampyrfilmen som dök upp 2006. Det var en vankelmodig upplevelse.

Inför de fåtaliga försöken till svensk genrefilm som görs vill man gärna ropa hejaramsor och vara allmänt uppmuntrande. Att sedan möta resultatet är inte alltid lika kul. Man är så glad att någon ändå vågat försöka att man lätt fastnar i en lite mjäkigt överseende attityd.

För visst är det skoj att någon tar sig an att göra en svensk vampyrrulle, och visst märks det att människorna bakom filmen kan sin filmskräck och har gjort sin hemläxa när det gäller kameraarbetet, och visst är åtminstone de flesta effekterna hyggliga (det är väl storvampyren i slutet som blir lite väl mycket gummidräkt i vissa vinklar). Men det håller ju ändå inte!

En stor del av problemen kommer från manuset. Frostbiten börjar i ett ambitiöst försök att berätta en sammanhållen historia, men övergår så småningom i ett collage av smålustiga episoder. Det allvarsamma anslaget i inledningen övergår successivt i spexig komedi. Ungefär som om man insett att ‘visst ja, vi kan ju inte göra skräck på riktigt för vi är ju svenskar. Vi får försöka göra det skojigt istället.’

Och visst är det bitvis roligt. Överlägset bäst i hela filmen är sekvenserna där en vampyrssmittad ung man hamnar på middag hos flickvännens kyrkliga föräldrar. Där lyckas filmen med något slags “tänk om man var vampyr i vardags-Sverige”-humor som både är småfyndig och serverad med bra tajming. Alltför mycket av komiken i filmen består annars av taffliga skådisar som levererar illa skrivna repliker.

Skräckfilmsentusiaster som själva får göra film vill gärna peppra sina alster med referenser och ironiska passningar. Det gör att det ibland är svårt att avgöra vad som är avsiktligt och pricksäkert, och vad som bara är fumligt och dåligt. Även åtskilliga amerikanska skräckisar erbjuder ju massor av dåligt skådespeleri, korkad intrig och haltande repliker. Innebär det att dåligt skådespeleri och korkad intrig i en svensk film är en hyllning, en ironisk referens eller bara dåligt?

Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför man alltid måste ha överseende med dåligt skådespeleri i entusiastdrivna filmprojekt. Jag har sett amatörteaterföreställningar där nivån på agerandet varit högre än i detta 21-miljonerkronorsepos. (Nej, Petra Nielsen imponerar inte heller.)

Visst har jag sett betydligt sämre filmer än Frostbiten. (Genrekollegan Van Helsing, till exempel, är direkt outhärdlig till tonerna av en 50 gånger högre budget.) Den är självironisk och habilt hopsnickrad - fotot är riktigt snyggt - och visst duger den för några garv.

Man jag menar, hallå? Det blev ju inte ens nåt naket! I en skräckfilm med knarksugna ungdomar på ff-partaj? Kom igen…

Läs även andra bloggares åsikter om film, skräckfilm, frostbiten, petra nielsen