Airport 1975 - Charlton flyger i luften

The Charlton.

Airport var den halvseriösa melodramen som inspirerade den våg av katastroffilmer som förgyllde 1970-talet. Den blev också en tillräckligt stor framgång för att få tre uppföljare, varav den första kom 1975 och fick den väldigt fyndiga titeln Airport 1975.

Där original-Airport fokuserade på rollfigurernas relationer är Airport 1975 all about the action: det blir helt enkelt mer katastrof för pengarna. Precis som föregångaren rymmer filmen ett myller av karaktärer, men här är det huvudsakligen irrelevant vilka de är och vad de gör - de är bara med i filmen för att råka i fara, inte för att de är intressanta i sig.

Karaktärsskildringen i Airport 1975 är, för att formulera det någorlunda nyanserat, heldum. Linda Blair spelar den lilla flickan som är livshotande njursjuk men som paradoxalt nog är den lyckligaste och käckaste varelsen ombord. Helen Reddy spelar en ung nunna (varför alla dessa nunnor i katastroffilmer?!) som utan anledning får stoppa handlingen i några minuter för att riva av en sång till eget gitarrackompanjemang. Gamla storstjärnan Gloria Swanson är också ombord i rollen som sig själv och svamlar om gamla tider när hon flög loopingar med Cecil B de Mille. Charlton Heston är hjälten, förstås, och markerar sin handlingskraftiga manlighet genom att blängstirra intensivt och hojta fram sina repliker när det är dramatiskt.

Och så har vi Karen Black i rollen som flygvärdinnan Nancy, som tvingas ta över spakarna efter att en kollision med ett annat plan slår ut piloterna. Jag blir inte klok på henne. Att hon är en självständig och rejäl kvinna förstår vi redan i inledningen när hon snäser av Charlton för att han bara vill ha en snabbis mellan flighterna. Men när väl den katastrofala olyckan inträffat förvandlas hon till en sömngångare. Jag vet inte om man ska anta att Nancy tullat på taxfreespriten för att kunna hantera krisen eller om det är ett medvetet försök från Blacks sida att skildra en kvinna bedövad av chock - men resultatet blir att hon framstår som lätt efterbliven. Inte minst när Charlton för femtielfte gången ber henne läsa av hastighetsmätaren, och Karen verkar oförmögen att såväl fokusera blicken som läsa siffror.

Allra märkligast är dock killen som befinner sig på planet enbart för att han vill se ombordfilmen, i vilken han råkar medverka som statist. Han ska förmodligen föreställa något slags comic relief, men hans misslyckade skämt får honom bara att framstå som alltmer psykotisk ju längre filmen pågår. Honom skulle man ha gjort en egen film om.

Airport 75 kommer inte i närheten av Airport när det gäller skådespeleriet. Däremot bjuder den på mer katastrofaction, med försöket att sätta ombord en ny pilot på det skadade planet mitt i luften som huvudnummer. Det är underhållande, men inte alls lika snyggt som Airport och filmen dras dessutom med vissa tempoproblem när Karen sitter och halvsover i cockpit. På det hela taget en lagom halvkokt historia, som parodierades mycket träffsäkert i Titta vi flyger, men givetvis ett måste för alla vänner av katastroffilm.

Andra bloggar om film, katastroffilmer, charlton heston

Airport - katastroffilm utan bodycount

Kapten Dino begrundar livet.

Airport var filmen som satte fart på 1970-talets katastroffilmsvåg, vilket såhär i efterhand nästan är lite lustigt eftersom man nätt och jämnt kan beskriva själva Airport som en katastroffilm. Visst sker katastrofala saker i den, men det dröjer nästan 100 av filmens 137 minuter innan vi kommer dithän. Dessförinnan handlar det betydligt mer om huvudpersonernas trassliga kärleksförhållanden och hur stressigt det är att sköta en flygplats.

Nu menar jag inget negativt med det. Tvärtom är Airport en riktigt underhållande film, om än mer melodrama än renodlad katastrofrulle. Burt Lancaster spelar huvudrollen som flygplatsens operativa chef, som hellre stannar på jobbet hos sin snygga assistent (Jean Seberg) än åker hem till sin bittra fru. Burt får mycket att stå i när ett snöoväder slår till och ett plan halkar snett och blockerar ena landningsbanan. Han ringer in George Kennedy som får uppdraget att skotta loss planet. Samtidigt lyfter en annan flight, med Dean Martin vid spakarna, mot Rom. Ombord finns även den snygga flygvärdinnan (Jacqueline Bisset) som Dino har en affär med. Samt en geriatrisk fripassagerare. Plus ett par nunnor. Och - vilket är mer väsentligt än nunnorna - en desperat bombman…

Det kanske inte blir så mycket action förrän sista halvtimmen men på vägen dit håller man tillräckligt många bollar i luften för att det ska bli intressant. Både thrillerelementen och relationerna funkar. Värt att notera är också att bombmannen inte skildras som en typisk filmskurk utan görs mänsklig tack vare en ömkansvärd backstory. Dessutom är allting rätt jazzigt presenterat och snyggt filmat - och vem kan motstå en film där nåt slags bossanovaliknande groove drar igång på soundtracket så fort det vankas romantik och känslor?

Airports efterföljare renodlade konceptet: stora ensembler som löser sina privata problem mitt under pågående kris - men blåste upp själva katastrofmomentet avsevärt jämfört med originalet. Här dör nästan ingen. Airport är den lite återhållsammare och kanske aningen vuxnare storebrorsan till de katastrofrullar som följde. Och fortfarande väl värd att se.

Andra bloggar om film, filmrecension, katastroffilm, airport

Ants on a motherf***ing plane!

Jag är hjälplöst svag för billiga katastroffilmer, så naturligtvis var jag tvungen att kolla in Destination: Infestation som Kanal 5 frestade med klockan mitt i natten. Enklaste sättet att beskriva den är som en kanadensisk made-for-tv ripoff på Snakes on a Plane, fast med myror istället för ormar. Visst vattnas det i munnen?

Vi befinner oss alltså ombord på ett passagerarflygplan på väg härifrån till dit, som plötsligt invaderas av myllrande horder jätteaggressiva myror (de verkar ha smugit sig ombord inuti kroppen på en olycklig passagerare, men jag är inte riktigt säker eftersom felaktig tid i tv-tablån gjorde att jag missade den första kvarten). Som av en slump är en av passagerarna, Dr Carrie Ross (Jessalyn Gilsig), entomolog till yrket och kan identifiera det krälande otyget som bulldogmyror - men muterade sådana som är både intelligentare och aggressivare än vanligt. De tar raskt livet av en passagerare och kastar sig sedan över förstepiloten, som dock överlever. Huga!

Medan piloterna förgäves försöker få tillstånd för nödlandning men nekas - eftersom en namnlös myndighetsperson i ett stort anonymt betongkomplex inte vill släppa in myrhotet i USA - tar Dr Carrie Ross upp kampen mot myrorna tillsammans med den tvålfagre air marshal Ethan Hart (Antonio Sabato, Jr). Myrorna gnager sönder kablar och ledningar vilket orsakar att bränslesystemet börjar läcka. Dr Carrie Ross och Ethan går ner i lastrummet och löser problemet genom att koppla om några ledningar och sedan dunka på ett rör med en hammare. Till sist lyckas man nödlanda på en övergiven militärbas, och den massaker på passagerarna som den onde (och fortfarande namnlöse) myndighetspersonen beordrat för att stoppa myrhotet måste avblåsas i sista sekunden eftersom - tadaa! - tv-nyheterna kommer farande med kamerorna i högsta hugg.

Det är naturligtvis hur kass som helst, men underhållande på det där viset som bara b-katastroffilmer kan vara. Och man lyckas också bocka av punkt efter punkt på klichélistan: vi har den egoistiske skitstöveln som gnäller om precis vartenda beslut som fattas, vi har ett gulligt husdjur i fara, vi har till och med ett par nunnor ombord (men till min stora besvikelse får de varken sjunga eller yttra en enda replik). Och naturligtvis hinner Dr Carrie Ross ta timeout från den pågående dödsfaran för att prata relationer med sin ömsom truliga och ömsom förnumstiga tonårsdotter (som fäller repliker som “Mamma, kan du hindra dem från att skada någon annan…från att skada mig?”) och för att bli psykoanalyserad av den tvålfagre air marshal Ethan Hart precis när läget är som allra mest pressat (”Du står inte ut med att bli betraktad så du blev doktor Carrie Ross…och nu är det du som betraktar…genom ett mikroskop”).

Riktigt craptastic, med andra ord. I do love my guilty pleasures.

Boktips: Du som dras med samma osunda förkärlek för katastroffilm har mycket roligt att hämta i Disaster Movies: A Loud, Long, Explosive, Star-Studded Guide to Avalanches, Earthquakes, Floods, Meteors, Sinking Ships, Twisters, Viruses, Killer Bees, Fallout, and Alien Attacks in the Cinema!!!! Rekommenderas.

Andra bloggar om film, katastroffilm, b-film, filmrecension