Airport - katastroffilm utan bodycount

Kapten Dino begrundar livet.

Airport var filmen som satte fart på 1970-talets katastroffilmsvåg, vilket såhär i efterhand nästan är lite lustigt eftersom man nätt och jämnt kan beskriva själva Airport som en katastroffilm. Visst sker katastrofala saker i den, men det dröjer nästan 100 av filmens 137 minuter innan vi kommer dithän. Dessförinnan handlar det betydligt mer om huvudpersonernas trassliga kärleksförhållanden och hur stressigt det är att sköta en flygplats.

Nu menar jag inget negativt med det. Tvärtom är Airport en riktigt underhållande film, om än mer melodrama än renodlad katastrofrulle. Burt Lancaster spelar huvudrollen som flygplatsens operativa chef, som hellre stannar på jobbet hos sin snygga assistent (Jean Seberg) än åker hem till sin bittra fru. Burt får mycket att stå i när ett snöoväder slår till och ett plan halkar snett och blockerar ena landningsbanan. Han ringer in George Kennedy som får uppdraget att skotta loss planet. Samtidigt lyfter en annan flight, med Dean Martin vid spakarna, mot Rom. Ombord finns även den snygga flygvärdinnan (Jacqueline Bisset) som Dino har en affär med. Samt en geriatrisk fripassagerare. Plus ett par nunnor. Och - vilket är mer väsentligt än nunnorna - en desperat bombman…

Det kanske inte blir så mycket action förrän sista halvtimmen men på vägen dit håller man tillräckligt många bollar i luften för att det ska bli intressant. Både thrillerelementen och relationerna funkar. Värt att notera är också att bombmannen inte skildras som en typisk filmskurk utan görs mänsklig tack vare en ömkansvärd backstory. Dessutom är allting rätt jazzigt presenterat och snyggt filmat - och vem kan motstå en film där nåt slags bossanovaliknande groove drar igång på soundtracket så fort det vankas romantik och känslor?

Airports efterföljare renodlade konceptet: stora ensembler som löser sina privata problem mitt under pågående kris - men blåste upp själva katastrofmomentet avsevärt jämfört med originalet. Här dör nästan ingen. Airport är den lite återhållsammare och kanske aningen vuxnare storebrorsan till de katastrofrullar som följde. Och fortfarande väl värd att se.

Andra bloggar om film, filmrecension, katastroffilm, airport

Before the Devil Knows You’re Dead

Feelbad med Ethan och Philip. Foto: SF/Capitol Films

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men förmodligen var det en trailer eller ett klipp på nätet som gav mig intrycket att Before the Devil Knows You’re Dead lutade åt komedihållet.

Det gör den inte. Alls. Tvärtom är det ett riktigt svart (kriminal)drama där i princip allting går åt skogen med obönhörlig konsekvens.

Andy och Hank (Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke) är bröder med problem. Andys äktenskap knakar i fogarna, han fifflar på jobbet och han knarkar - Andy behöver pengar. Hank är en allmän loser som inte kan betala underhållet - Hank behöver pengar. Andy kommer på en smart idé om hur de båda ska komma på grön kvist igen. Sen går allting åt helvete.

Sidney Lumet har väl varit ganska ojämn på senare tid, men på 70-talet formligen spottade han ur sig bra filmer (Serpico, Dog Day Afternoon, Network, Equus) och han har dessutom äldre klassiker som 12 Angry Men på meritlistan. Många har sagt att Before the Devil Knows You’re Dead är det bästa han åstadkommit på 20 år eller så, och det är möjligt (jag har lite för stora luckor när det gäller hans produktion på 80- och 90-talen).

Det här är en bra story, välspelad och snitsigt berättad med en struktur som hoppar både kronologiskt och mellan de olika personerna för att ge oss sammanhangen ur flera olika synvinklar. Egentligen hittar jag inte så mycket att klaga på - det är helt klart den typ av film jag ofta faller för, så jag har svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ändå känner mig en aning ljummen inför den. Kanske behöver jag se den en gång till. Jag återkommer när det klarnar.

Andra bloggar om film, filmrecension, philip seymour hoffman, sidney lumet

Vi får se, sa zenmästaren.

Philip Seymour Hoffman och Tom Hanks.

En pojke får en häst i present på sin 14-årsdag. “Så underbart”, säger alla byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. “Så förfärligt”, säger byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren. Så bryter kriget ut och alla unga män måste dra ut i fält, utom pojken som inte kan på grund av sitt skadade ben. “Så underbart”, säger byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren…

Den historien berättar Philip Seymour Hoffmans rollfigur, CIA-agenten Gust Avrakotos, mot slutet av Charlie Wilson’s War och knyter därmed ihop händelserna i slutet av 1980-talet med världen efter den 11 september 2001. En svårighet med operationer av den typ som skildras i filmen, när USA hjälpte mujaheddin att driva ut Sovjet ur Afghanistan, är ju att man aldrig har full kontroll över konsekvenserna. Poängen i sammanhanget, även om manusförfattaren Aaron Sorkin är för subtil för att säga det rakt ut, är att USA:s ovilja att stanna i Afghanistan och hjälpa till att återuppbygga landet i förlängningen banade väg för det kaos ur vilket talibanerna och Osama bin Laden kunde resa sig.

Historien i sig är fascinerande så det förslår och bra stoff för en film: en festprisse till kongressman och en undanskuffad CIA-agent med attitydproblem lyckas med hjälp av en stenrik societetsdonna från Texas beväpna den afghanska motståndsrörelsen och i förlängningen få Sovjetunionen på fall. Material som klippt och skuret för just Sorkin (Vita huset), och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler, med mera) gör en sevärd film av ett pratigt - men mycket välforumulerat - manus.

Det bör väl påpekas att inledningen är något kompakt och tungrodd: massor av politisk dialog introducerar kongressman Charlie Wilson (Tom Hanks) men hjälper inte storyn att komma igång. När väl CIA-mannen Avrakotots (Hoffman, som sagt) och societetskvinnan Joanne Herring (Julia Roberts) kommer in i bilden blir det dock fart på både intrigen och de snärtiga replikskiftena.

Det är intressant och, tack vare Sorkins rappa manus och den rutinerade och mycket samspelta huvudrollstrion, i stora delar väldigt underhållande. Samtidigt funkar filmen ypperligt som tankeväckare, i synnerhet (vilket sannolikt är avsikten med att göra den just nu) i ljuset av skeendena i Irak. “Should we stay or should we go?”, för att citera The Clash.

Andra bloggar om film, filmrecension, charlie wilson’s war, tom hanks, julia roberts, philip seymour hoffman

Juno

Fördelen med att dröja med att se en film är att alla andra redan tagit hand om själva diskussionen så man kan glida in på banan och välja position. Argumenten är redan framtagna. Vad gäller Juno har vi redan hunnit hela varvet runt från glödande beröm till backlash till anti-backlash.

Jag har ingenting nytt att tillföra i sammanhanget. Jag placerar mig i det förmodligen ganska breda segment som tycker att det är en sevärd liten film när den väl lägger sin tillkämpat hippa ton och beräknande indie-sensibilitet (och repliker som “Silencio, old man”) åt sidan och låter karaktärernas ironiska fasader rämna.

För i början är Juno ganska påfrestande. En trovärdig skildring av tonårsgraviditeter är det knappast, och jag har väldigt svårt att köpa den svårartat lillgamla karaktären Juno under första halvan av filmen. Visst är replikerna vassa och roliga, men herregud, sådär pratar ju ingen! Vilket förvisso är helt irrelevant kritik när det gäller en fiktion. Men ändå.

Sedan händer någonting, och det är Diablo Codys stora förtjänst att hon lyckas få detta att växa fram ur den ovan beskrivna inledningen. Vanessa bryter sig ur rollen som stiff neurotisk yuppiebrud och Juno själv klarar inte längre att agera oberörd av allt som försiggår och känslorna kommer upp till ytan och it gets messy. Till sist kommer filmens hjärta fram och alltihopa blir smått rörande och väldigt svårt att tycka illa om.

Andra bloggar om film, filmrecension, juno

Gone Baby Gone

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ben Affleck som skådespelare, men jag får lyfta på hatten för hans regibegåvning. Gone Baby Gone är Afflecks första långfilm som regissör och han gör ett riktigt stabilt jobb med den.

Gone Baby Gone bygger på en deckare av Dennis Lehane och är en mörk berättelse om ett försvunnet barn. Casey Affleck spelar privatdetektiven som tillsammans med sin partner (Michelle Monaghan) blir anlitad att jobba med fallet. Polischefen (Morgan Freeman) tvingas motvilligt släppa in dem i utredningen, och Ed Harris och John Ashton (javisst, Taggart från Snuten i Hollywood) spelar de två veteranutredare som har hand om fallet från polisens sida.

Med god hjälp från sin utmärkta ensemble lyckas Affleck bjuda på en atmosfärrik kriminalhistoria med en twist eller två längs vägen. En av filmens allra bästa sidor är faktiskt miljöskildringen - inte för att jag någonsin varit i Boston, men Affleck har lyckats ge filmen en avskalat realistisk feeling.

Gone Baby Gone är mer spännande drama än nagelbitarthriller, och har en ganska vemodig ton. Storyn utmynnar till sist i ett moraliskt dilemma som i högsta grad är värt att fundera på och som är väl argumenterat från båda sidor.

Casey Affleck var bra i Mordet på Jesse James, och han är väldigt bra här också, kapabel till just de nyanser som hans äldre bror ofta har lite svårt med när han ställer sig framför kameran. Ed Harris, förnämlig som alltid, är filmens andra nav, men även Amy Ryan är mycket bra som den försvunna flickans mamma.

Andra bloggar om film, filmrecension, gone baby gone, ben affleck, dennis lehane, casey affleck

American Gangster: Stabilt av Ridley Scott

Den kanske bästa scenen i American Gangster kommer alldeles i slutet, och är i all enkelhet en dialog i ett förhörsrum mellan de två huvudpersonerna. Det är den slutliga maktkampen i form av ett snärtigt och välskrivet meningsutbyte där de artiga replikerna speglar två järnviljor. Det är också filmen payoff i ytterligare en bemärkelse: i princip första gången filmens två stjärnor Denzel Washington och Russell Crowe efter nästan två och en halv timme får spela mot varandra.

Vad som kommer dessförinnan är en ambitiös och till större delen lyckad gangsterfilm som verkar vilja parkera någonstans mellan Scarface och Gudfadern. Men American Gangster är också resultatet av ett annat temperament: en mer distanserad hållning jämfört med Coppolas nästan romantiska blick och de Palmas psykotiska våldsorgie. Vilket är passande givet att detta handlar om en gangster som nästan skildras som en bokhållarkaraktär: oklanderligt prydlig och kyligt korrekt men brutal under ytan.

Berättelsen bygger på den verkliga historien om Frank Lucas som med hjälp av lika delar hänsynslöshet och slipat affärssinne tar över heroinhandeln i 1960-talets Harlem och blir stans nya gangsterkung. Mot honom står narkotikaspanaren Richie Roberts, en hederlig polis utfryst av sina genomkorrupta kollegor, som får mandat att ta upp jakten på New Yorks största knarkhandlare.

Med American Gangster gör Ridley Scott sin stabilaste film på ganska länge, ett gangsterepos med klassiskt anslag som kan skryta med bra rollprestationer och en fin skildring av det sena 60-talets Harlem som ger karaktär åt filmen. Jag är ingen superfan av Denzel Washington, som jag tycker kan bli lite träig ibland, men här fungerar han utmärkt som prydlig gangster, och Russell Crowe matchar honom väl som envis snut.

Tyvärr dras helhetsintrycket ner en aning av sådant som den klyschiga vårdnadstvist som Roberts är inblandad i, eller den pliktskyldiga skildringen av Lucas äktenskap eller hans relation till sin mamma. Det är detaljer, men de bidrar till att filmen inte riktigt når hela vägen fram.

Andra bloggar om film, filmrecension, american gangster, ridley scott, denzel washington, russell crowe

Filmtips: Paradise Now

Nånstans måste man vara lite glad över kanaler som TV8 som nischar sig åt ett annat håll än de flesta.

De andra tv-kanalerna lassar på med Indiana Jones och det sista korståget, Kill Bill och Roadkill, och det är ju underhållande så det förslår och klockren programmering en lite kylig fredagkväll i mitten av maj. Under tiden bjuder TV8 på Paradise Now (i kväll 22:00) som är en liten palestinsk film om två killar som beslutar sig för att bli självmordsbombare. Och det går väl inte lika bra ihop med chipsen men är väldigt sevärt i alla fall.

Berättelsen kretsar kring Said och Khaled, två unga män från Nablus som tröttnat på den hopplösa tillvaron på Västbanken. Tidigare har de anmälts sig frivilligt för självmordsuppdrag och nu är det dags: de blir kontaktade av gruppen som organiserar attackerna. Men redan vid gränsen till Tel Aviv går det snett och de två kommer ifrån varann.

Paradise Now är en lågmäld historia som ändå griper tag. Den skildrar Saids och Khaleds förberedelser för uppdraget lika sakligt som deras vardagsliv och låter både de militanta och de moderata komma till tals. De senare representeras av den unga kvinnan Suha, dotter till en martyr, som förespråkar dialog och ifrågasätter det moraliska i självmordsbombningarna.

Styrkan i filmen kommer ur att inget är svart eller vitt. Said och Khaled presenteras inte som onda eller goda utan som frustrerade unga män som inte vet hur de ska hantera den förödmjukelse och maktlöshet de upplever. Berättelsen ger stort utrymme åt deras eget tvivel och hur de vacklar i sin beslutsamhet, och upplösningen är på inget sätt självklar. Om det är några i filmen som framstår i tvivelaktig dager är det ledarna för terrorcellen, som hyllar Said och Khaled som hjältar utan att själva ha minsta tanke på att offra livet.

Det här är en film som engagerar och väcker åtskilliga tankar, och som tar ner konflikten Israel/Palestina på en personlig och berörande nivå. Det är rätt starkt.

Och nej, det är väl knappast en rulle man klämmer på fredagkvällen. Men spela in den och ge den lite tid nån annan gång. Det är den värd.

Andra bloggar om film, filmrecension, filmtips, paradise now, tv8

Terry Gilliam seglar ut på mörka vatten

På IMDb var det någon som beskrev Tideland som (bland mycket annat) “Terrence Malick gone insane”, och det är faktiskt inte alls någon dum karaktäristik, i kombination med Terry Gilliams egen varudeklaration, “Alice i Underlandet möter Psycho”. Tideland kombinerar något av Malicks naturlyrik med en nattsvart berättelse och halvt psykotiskt skådespeleri. Ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den.

Att den skulle bli en kommersiell flopp var väl närmast givet. Däremot förvånar det mig att kritikerkåren var så massivt negativ (åtminstone den amerikanska - jag har överhuvudtaget inte sett många svenska recensioner av filmen). Tideland är utmanande på många sätt, en provokativ och udda film och inte direkt behaglig att se – men också stark, fascinerande och vacker, och jag hade nog förväntat mig att fler recensenter skulle se de kvalitéerna. Mest av allt är det kanske lite ironiskt. Först fick han skäll för Bröderna Grimm som ansågs för mainstream och tillrättalagd. Sen kom Tideland och då tycktes många sakna det tillrättalagda och lättsmälta. Oh well.

Navet i Tideland är Jeliza-Rose, en flicka i ungefär tioårsåldern som växer upp med ett par hopplösa knarkare till föräldrar. När mamman dör tar pundarpappa med sig Jeliza-Rose till farmors övergivna hus nånstans ute på den amerikanska landsbygden. Det dröjer inte alltför länge förrän knarket tar kål även på pappan. Kvar är Jeliza-Rose som enbart har sällskap av fyra kroppslösa dockhuvuden, och som hanterar den genuint mardrömslika situationen genom att spinna en bisarr fantasivärld. Och så träffar han det minst sagt underliga syskonpar som bor grannar med ödehuset…

Man hade kunnat vänta sig att Gilliam skulle ta till allehanda specialeffektsknep för att måla upp vidunderliga fantasivärldar – men det gör han inte. Istället låter han Jeliza-Roses fantasier vara helt grundade i den verkliga världen, vilket någonstans gör det hela väl så starkt, och svårare att avfärda som pittoresk fantastik. Det handlar ju, tror jag, om hur Jeliza-Rose som det barn hon är försöker göra en fullkomligt genomhemsk verklighet uthärdlig, och det hade nog lätt kunnat bli lättköpt eller banalt om man gjort för mycket cartoon av det hela.

Skildringen av det ensliga huset mitt ute i ett hav av böljande sädesfält är i sig rätt fantastisk - det är som om Gilliam tagit Norman Bates kåk från Psycho och parkerat den på ett av fälten i Himmelska dagar, och det är kanske mer än en tillfällighet: det är vemodigt och bildskönt men här lurar förruttnelse, psykoser och otäcka familjehemligheter. Det är på en gång vackert, krypande obehagligt, nattsvart komiskt, poetiskt och fullkomligt sinnessjukt.

Huvudrollen spelas på ett imponerande sätt av Jodelle Ferland - det är inte illa av en elvaåring att bära en hel film, i synnerhet en som är så avig som den här. Bra är också Brendan Fletcher i den utmanande rollen som Dickens.

Med Tideland ger sig Terry Gilliam ut på betydligt mörkare vatten än han seglat på tidigare. Den är lite lång och lite svår och definitivt inte en film för alla, men ge den gärna en chans. Den stannar kvar i skallen.

Andra bloggar om film, filmrecension, tideland, terry gilliam

Vackert och fascinerande om hjältar och skurkar

Om man är på jakt efter en typisk vilda västern-rulle med pangpangdueller i O.K. Corral så är The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford fel film att välja. Känner man däremot att en långsamt växande historia om hjältedyrkan och förräderi kan vara något, då sitter den som en smäck.

Här möter vi en Jesse James som börjar närma sig slutet på sin banditkarriär. Tillsammans med brodern Frank och ett gäng hopsamlade dönickar (alla gamla kumpaner är fängslade eller döda) genomför han en sista kupp mot ett tåg. Inför denna stöt sällar sig nittonårige Robert Ford till gänget. Ford är en lika naiv som kaxig kille, som haft den legendariske Jesse James som idol hela sin uppväxttid och nu drömmer om att själv bli en berömd revolverman.

Ford får dock sina illusioner om det romantiska banditlivet isärplockade. Jesse James visar sig vara en allt mer paranoid sociopat som så sakteliga börjar inse att han kommit till vägs ände. James pratar om kupper som aldrig blir av, och samröret med den lynnige gamle rånaren får Robert och hans bror Charlie att frukta för sina liv. Sedan Robert sålt ut en av James gamla kumpaner i förhoppningen om att hamna i rampljuset som hjälte gör han en deal med guvernören om att även leverera Jesse James.

Det här är en film som kan te sig lite väl stillastående till en början men växer allteftersom. Mer än en traditionell westernhistoria ägnar den sig åt att undersöka och ifrågasätta såväl myten om Jesse James som effekterna av hjältedyrkan i vidare mening. I början ser vi Ford som en rövslickande streber och James som den coole banditen, men bilden av båda förändras successivt. Ford vann folkets förakt för mordet på James som istället blev en älskad ikon, ett slags amerikansk Robin Hood. Gjorde Ford rätt som satte stopp för en kallblodig och obotfärdig mördare? Var han bara en ynkrygg som sänkte sig till föraktligt förräderi? Det finns rentav ett stänk Jesus/Judas över berättelsen - även om verkligheten knappast var lika ödesmättat poetisk som denna filmversion.

Brad Pitt är alldeles utmärkt som en trött och alltmer isolerad gammal bandit som inte längre litar på någon. Casey Affleck som Robert Ford visar att det är han som är den verkliga skådisbegåvningen i familjen. Birollerna fylls av stabila aktörer som Sam Rockwell och Sam Shepard. Alltihopa är mycket vackert filmat, på en gång jordnära och lyriskt, av Roger Deakins (bröderna Coens husfotograf). Lägg därtill ett hypnotiskt knarrigt soundtrack med Nick Cave som en av kompositörerna och du har en i alla avseenden högklassig film.

Andra bloggar om film, filmrecension, the assassination of jesse james, brad pitt, casey affleck

Ögongodis med begränsat näringsvärde

Med Curse of the Golden Flower är det ungefär som att sätta i sig en stor påse godis: du blir ganska mätt men har egentligen inte fått i dig något av värde.

Precis som Zhang Yimous tidigare utflykter i wuxia-genren - Hero och House of Flying Daggers - är även den här överdådigt praktfull rent visuellt. Det är färgsprakande och fantastiskt tjusigt och av det skälet svårt att slita ögonen ifrån.

Däremot känns handlingen, som kretsar kring intriger på liv och död inom den kejserliga familjen någon gång på 900-talet, tämligen statisk och måttligt spännande. Gong Li är utmärkt som den kejsarinnan och även de övriga huvudrollerna sköter sig bra, men jag kan inte skaka av mig känslan att Yimou ägnat mer omsorg åt att komponera anslående tablåer än åt att ge liv åt dramat.

Andra bloggar om film, filmrecension, curse of the golden flower, gong li