Indiana Jones på nygamla äventyr

Håll i hatten!

Det är ju inte bara Harrison Ford som har blivit tjugo år äldre. Det har ju vi också blivit. Och det är väl en av de bidragande orsakerna till att Indiana Jones och kristalldödskallens rike känns som…en lite smådammig repris.

För visst innehåller filmen den stuns och fart och fläkt man kan förvänta sig när superskäggen Lucas och Spielberg är i farten, men det är också så självmedvetet och blankpolerat att det hela blir en gäspning.

Somliga har ondgjort sig över såväl filmens titel som dess final, men båda ligger egentligen rätt bra i linje med de gamla filmerna som också osade pulpmagasin och gjorde paradnummer av övernaturligheter som förbundsarken och den heliga graal. Ur det perspektivet tycker jag knappast att kristallskallar och utomjordingar är så mycket att störa sig på. Här är problemet snarare att finalen blir alltför vag och osammanhängande.

Men som Johanna Koljonen konstaterade på Weird Science är den här typen av högbudgeterade B-filmer ingen ransoneringsvara nu för tiden. Spielberg/Lucas vill gärna framhäva hur oldschool de är - trots massiv CGI-användning i flera sekvenser - och egentligen är det bara just nostalgifaktorn som motiverar den här filmen. Dess modernare arvtagare, från pimpade klassiker som Mumien till serietidningsfilmatiseringar som Batman och Hellboy, är i de flesta avseenden både effektivare och fräschare som effektäventyr med wow-känsla (och somliga lyckas rentav få med sig en viss samtidsrelevans också).

Jaharu. Men hur var filmen då? Tackar som frågar: Harrison Ford är sitt vanliga småtjuriga jag, och det finns bland annat ett motorburet slagsmål som tillsammans med en armé elaka myror utgör den äventyrsmässiga behållningen och är ganska sevärda. Några gags är rätt roliga, några ganska krampaktiga och övertydliga (det där ormskämtet tog ju aldrig slut). Annars är det ungefär som det var för tjugo år sedan, med skillnaden att vi alla blivit lite äldre och fått lite vidare referensramar.

Inte så väldigt mycket att hetsa upp sig för, med andra ord.

Andra bloggar om film, filmrecension, indiana jones

Recension: Stardust

Jag hade verkligen inga speciella förväntningar på Stardust. Att Neil Gaiman skrev boken som filmen bygger på var för all del ett lovande tecken, men ska jag vara ärlig så har jag bara läst hans serier och aldrig riktigt orkat ta itu med hans romaner (med undantag för den stolligt roliga Good Omens som han skrev ihop med Terry Pratchett och som kanske, kanske blir en film av Terry Gilliam någon gång om gud vill).

Lång inledning där. Ber om ursäkt.

Hur som helst: Stardust är en fantasifull allålderssaga om pojken Tristan som ger sig av för att hämta en fallen stjärna som bevis på sin kärlek till byns vackraste flicka. Men när Tristan väl hittar stjärnan, som landat i sagoriket Stormhold, visar den sig vara en högst levande kvinna vid namn Yvain - och det är fler än bara Tristan som är på jakt efter henne.

Här finns klassiska sagoingredienser som elaka häxor som söker evig ungdom och den renhjärtade ynglingens jakt på äkta kärlek. Här finns också mer moderna, “sagorevisionistiska” inslag som Robert De Niros luftburne pirat som under den råbarkade ytan visar sig vara en riktig fjolla.

Det är charmigt, romantiskt och ofta väldigt roligt - och det är välkommet i den annars ofta ganska humorbefriade fantasygenren. Skådespeleriet är överlag skapligt men själv fastnar jag förstås mest för De Niros pirat och Michelle Pfeiffers hänsynslösa häxa. Regissören Matthew Vaughn håller huvudsakligen schysst tempo i berättelsen och det hela är dessutom snyggt paketerat. Klart sevärt för både stora och små.

Andra bloggar om film, recension, stardust, robert de niro, michelle pfeiffer, neil gaiman

Recension: King Kong

Peter Jackson har sagt att King Kong är filmen han drömt om att göra sedan nio års ålder, och det märks. Hans nyinspelning av den gamla monsterklassikern är väldigt kärleksfull – kanske rentav lite för förälskad i grundmaterialet.

Det är en på alla vis väldigt tjusig film Jackson har åstadkommit, och han är mestadels trogen originalet från 1933. Där filmerna skiljer sig åt handlar det mest om att Jackson med den moderna teknikens hjälp pumpat upp spektaklet ytterligare några nivåer – här slåss Kong mot tre dinosaurier istället för en, och så vidare. Den mest radikala skillnaden är egentligen relationen mellan hjältinnan Ann Darrow (Naomi Watts) och Kong: i den gamla filmen var Kong den hotfulla naturen som måste tämjas medan mötet mellan Ann och apan här utvecklas till djup sympati och snudd på en kärlekshistoria.

Det är ett stort och häftigt spektakel vi bjuds på. 1930-talets New York är vackert återskapat, miljöerna på Skull Island är spektakulära och actionscenerna är riktigt maffiga. Av skådespelarna är det faktiskt Jack Black, i en något mer seriös roll än vanligt, som gör mest intryck på mig. När det gäller specialeffekterna är Kong själv fantastiskt välgjord medan vissa andra bitar, till exempel sekvensen med den skenande dinosauriehjorden, känns överraskande ofullgångna.

Min huvudsakliga invändning är längden: en speltid på cirka tre timmar är på tok för mycket för den här storyn. Jackson lägger mycket tid på att introducera bifigurer och utvecklar historien mellan Ann och Kong nästan lite väl långt. Jag gissar, som sagt, att det beror på att Jackson är så förtjust i den här historien att han har svårt att släppa den när han väl fått chansen att berätta den. Men vissa longörer må vara ursäktade – det här är i allt väsentligt en mycket välgjord och väldigt underhållande film.

TV-tips: King Kong visas söndag 17/2 kl 21:00 i TV3.)

***

Onödig utvikning: I samband med att Jacksons King Kong släpptes på dvd passade jag på att under ett par veckor titta igenom alla de tre versionerna av den här historien: originalet, 1970-talsremaken och Jacksons version. Det blev samtidigt ett litet experiment i och med att jag såg samtliga tre tillsammans med två av mina bonusbarn, då 9 och 11 år.

Först såg vi originalfilmen, och för att inte chocka dem alltför mycket valde jag den kolorerade utgåvan från Atlantic. “Gud vad dåligt!” utbrast kidsen när den stopmotion-animerade apan gjorde entré. Efter ett tag tystnade dock hånet och det verkade som storyn grep tag om dem. Båda såg filmen till slut.

När vi såg 1970-talsversionen tog det ungefär tio minuter innan ungarna vred sig av otålighet i soffan. Efter en halvtimme hade ungarna övergett filmen till förmån för Nintendo-spelet i rummet intill. Jag såg resten av filmen själv, och konstaterade att ungarna hade gjort det rätta valet. King Kong a la 1976 är usel.

Slutligen Jacksons version, som föga överraskande satt som en smäck hos ungarna, uppfödda som de är på CGI-stinna effektfilmer. Däremot hann de bli rätt otåliga under den väldigt långa upptakten innan handlingen till sist kommer fram till Skull Island.

Sammanfattningsvis vittnar det här ytterst vetenskapliga experimentet om vikten av rappt och effektivt berättande. Originalet från 1933 är (kanske lite överraskande) den överlägset tajtaste och mest tempofyllda av de tre versionerna. Att Jacksons CGI-monster segrar när det gäller dynamik och realism hindrar inte att originalfilmens effekter står sig förhållandevis väl. Den stora förloraren i alla kategorier är 1976 års Kong, vars supersega och händelselösa intrig får Jacksons tretimmarsversion att te sig rapp och snabb, och vars klumpiga effekter får original-Kong att framstå som ett under av liv och trovärdighet.

Andra bloggar om film, recension, king kong, peter jackson, naomi watts

Nicolas Cage gräver guld igen

National Treasure från 2004 var i mitt tycke ett stycke okej matinéunderhållning i ett slags mix av Da Vinci-koden och Indiana Jones (och som kanske inte nådde Indiana Jones-nivå men definitivt utklassade den urtrista Da Vinci-filmen).

Nu är Nicolas Cage tillbaka för mer skattjakt i rollen som Ben Gates i uppföljaren National Treasure: Book of Secrets. Än en gång handlar det om bred äventyrsunderhållning som fungerar fint för stunden men som försvinner fort ur minnet.

Den här vändan måste Ben rycka ut för att rädda familjen Gates heder sedan en av hans förfäder anklagats för att ha varit delaktig i mordet på president Lincoln. I ett fall av inte helt glasklar logik kan Ben bevisa motsatsen genom att hitta indianernas mytomspunna guldstad. Precis som i första filmen innebär det att lösa diverse koder och söka ledtrådar på spektakulära platser.

Den största invändningen är egentligen att allting går alldeles för lätt för våra hjältar - de löser urgamla mysterier och promenerar in i hjärtat av Buckingham Palace som ingenting. Som så många andra sequels känns Book of Secrets som en blekare och mindre inspirerad kopia av föregångaren. Men det går undan, det är småroligt och det funkar bra att ta med ungarna på.

Dessutom har man tryckt in en bunt tunga namn i supportande roller: förutom Harvey Keitel och Jon Voight - som båda var med i första filmen - även Helen Mirren och Ed Harris. Och är Ed Harris med kan det ju aldrig vara helt hopplöst, eller hur? (Jo förresten, jag kom just på att han var med i Masked and Anonymous. Den soppan kunde ingen rädda.)

Överkurs: Att filmprofessorn David Bordwell (ett välkänt namn för alla filmstudenter) skulle gå på tvären mot kritikerkonsensus och hylla National Treasure-filmerna var kanske lite otippat, men det är precis vad han gör på sin blogg i inlägget Your trash, my Treasure. Vidare skriver Bordwell en essä om scenövergångar och använder genomgående National Treasure som exempel. Läsvärt!

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, national treasure, nicolas cage