The Dark Knight

Heath Ledger som The Joker. Foto: Warner Bros.

Världens bästa film är det inte, trots den upphöjda placering den för närvarande har på IMDb:s topplista. Däremot är The Dark Knight tveklöst en av de bästa superhjältefilmerna hittills. Kanske den bästa. (Låt mig känna efter lite till bara.)

Det är hursomhelst en fruktansvärt kraftfull sak som Christopher Nolan åstadkommit: en stor och blytung film med ett enormt framåtdriv och den dystraste stämningen hittills i en blockbuster. Samtidigt bjuder den på effektiv action, starka stämningar, snygga bilder och en rollprestation som förtjänar att bli en omedelbar klassiker.

Det sistnämnda handlar förstås om Heath Ledger, vars förtidiga död bidrog till att trissa upp förväntningarna på The Dark Knight till kokpunkten. Och Ledger är precis så bra som förhandssnacket och glimtarna ur trailern låtit ana. Hans Joker i lortigt sönderfallande makeup är en genuint otäck och fullkomligt oberäknelig fullblodspsykopat, spelad med nervös energi och fina detaljer.

Ledger stjäl en god del av showen - han tar över alla scener han medverkar i. Man ska väl inte säga att Batman blir en bifigur i sin egen film, men Christian Bale har fått åtskillig god konkurrens den här gången: förutom Ledger gör Aaron Eckhart en utmärkt insats som Harvey Dent, Gary Oldmans polischef Jim Gordon växer ytterligare en bit, Michael Caine och Morgan Freeman repriserar sina roller med all heder, och Maggie Gyllenhaal tar över som Rachel Dawes (efter Katie Holmes) och ger henne viss tyngd.

Att Batman själv på sätt och vis tar ett steg bakåt den här gången går hand i hand med filmens tema. Man bygger upp Harvey Dent som den verklige hjälten: den idealistiske åklagaren som utan mask tar upp kampen mot Gothams maffia tillsammans med Gordon. Maffian svarar med att släppa lös Jokern, utan att själva inse riktigt vad de har att göra med. Den resulterande terrorn får Gothamborna att kräva att Batman grips som en laglös vigilante, eftersom de anklagar honom för att ha utlöst hela situationen. Och Batman själv tvingas konfrontera precis hur långt han är beredd att gå för att stoppa Jokern. Det borgar för en i stora stycken nattsvart och inte så lite brutal historia.

Det som lyfter filmen över de flesta konkurrenter är inte fajter och actionscener - som är spektakulära så det räcker (Jokerns joyride är nog min favorit) men inte fantastiskt mycket bättre än i andra moderna actionrullar - utan den psykologiska och moraliska dynamiken mellan de centrala karaktärerna. Flera av filmens bästa scener är dialogscener, inte tokaction.

Det är som att Nolan och kompani släppt tyglarna den här gången. Batman Begins var också en maffig historia, men känns fokuserad och sammanhållen där The Dark Knight successivt utvecklas till sitt eget överdådiga kaos, som en spegling av intrigen. Det är på gott och ont: det finns massor att njuta av, men kring tvåtimmarsmärket börjar en viss övermättnad ändå göra sig påmind.

Så visst kan man ha en och annan invändning trots det massiva beröm filmen fått, framför allt i USA. Till exempel: Hur kan man i en annars strålande designad film nöja sig med att låta Two-Face se ut som något ur en b-film från 60-talet? Borde inte den i övrigt fantastiske klipparen lugna ner sig två hekto när han jobbar med de stora slagsmålsscenerna? Och varför, varför måste Batman låta som om han har druckit Klorin…?

Bortsett från det är det bara att bocka och tacka. The Dark Knight är grym - i dubbel bemärkelse.

Andra bloggar om film, filmrecension, the dark knight, heath ledger, batman

En storm att glädjas åt

Jag måste få slå ett slag för Storm som visas i SVT1 i morgon (fredag) kväll. När jag såg den på bio tyckte jag att det var ju precis det här vi har saknat – en svensk film som vågar ta ut svängarna både visuellt och berättarmässigt. Som struntar i ”lagom” och hellre rör sig i gränslandet till ”för mycket”.

Storm är inte något mästerverk men det är en av de mer vitala svenska filmer jag sett på bra länge, och det räcker en bra bit.

Storm är svår att placera i en genre. Det börjar som action med övertoner av science fiction för att sedan gå vidare till psykologiskt drama med rysarvibbar. I centrum står DD, som är en cynisk och egofixerad journalist som jobbar för Nöjesguiden och hänger på Stockholms hippaste hak. Hans tillvaro ställs på huvudet när en rödhårig kvinna, Lova, kastar sig in i DD:s taxi för att komma undan en grupp mystiska män som jagar henne. Det blir början på en resa som tvingar DD att göra upp med sig själv.

Inledningen är snabb, rapp, cool och flyhänt med fartfylld action och ironisk humor. Sedan lugnar man ner tempot en aning och börjar successivt krypa under huden på både DD och åskådaren. Visuellt är det huvudsakligen väldigt läckert, från de glänsande nattklubbsmiljöerna till de dimmigt bleka scenerna där DD återvänder till sin öde hemstad.

Lyckligtvis är Storm inte enbart yta. Det finns en story här som när den vecklar ut sig blir hyfsat gripande. I synnerhet under DD:s introspektiva visit i hemstaden finns några scener som verkligen griper tag när DD inser att hans förflutna rymmer några riktigt mörka passager.

Ambitionsnivån här tycks ha varit skyhög, och även om man inte når stjärnorna så landar man i alla fall på ett väldigt högt beläget tak. Måns Mårlind och Björn Stein leker med influenser och infall och kommer undan med det mesta. När DD hittar en gammal serietidning girar filmen för en stund ut på rent superhjälteterritorium med cheeziga repliker levererade på klingande svenska – filmmakarna balanserar på randen till det fåniga men behåller precis den lilla mängd distans som gör att man ror i land det hela.

Huvudrollstrion Eric Ericsson, Eva Röse och Jonas Karlsson sköter sig bra. Det som brister är framför allt att man inte riktigt lyckas sy ihop alla trådar – på vilket sätt relaterar egentligen dataspelsvärlden till huvudberättelsen? – och att somliga infall lite grann blir hängande i luften. Hade man kunnat slipa mer på manuset och kanske döda ett par älsklingar? Absolut. Men det är å andra sidan lätt att förlåta, när huvudparten av filmen är så driven och lyckad.

Filmtips: Visas i SVT 1 fredag 4/4 klockan 21:30.

Andra bloggar om film, storm, eva röse, jonas karlsson, filmrecension

Recension: Gangs of New York

Han älskar ju sitt New York, Martin Scorsese. De flesta av hans bästa filmer har utspelats där – Mean Streets, Taxi Driver, Tjuren från Bronx, King of Comedy, Maffiabröder. I Gangs of New York går han tillbaka till 1860-talet och gängkulturens våldsamma rötter i slumdistriktet Five Points.

Och det är staden och dess historia som ger tyngd åt filmen. Själva intrigen är nämligen av enklaste slag: en ung man, Amsterdam Vallon, återvänder till Five Points för att hämnas på Bill the Butcher, mannen som mördade hans far. Naturligtvis blir det mer komplicerat än han tänkt sig.

En simpel historia, alltså, men tjusigt iscensatt. Slummiljöerna är kärleksfullt återskapade och Scorsese öser på med myllrande och våldsamma gatuslagsmål med knivar och köttyxor. ”Episkt” är ordet.

Men Scorsese har också ambitionen att berätta om det moderna Amerikas födelse: de infödda ogillar vågen av irländska immigranter och rasismen grasserar. Nyanlända män får ett gevär i handen och skickas iväg till inbördeskriget för att ”slåss för sitt land”. Och medan gängkrigen rasar i Five Points härjas resten av staden av upplopp mot tvångsinkallningarna till armén.

Bitvis är det väldigt bra, men det blir lite för många olika element som kämpar om utrymmet. Det myllrar av intressanta inslag i bakgrunden medan den centrala berättelsen är ganska ljummen. Där ligger också en annan av filmens svagheter: Leonardo DiCaprio. Han har både bättre och sämre insatser på meritlistan men han bleknar fullkomligt bort vid sidan av Daniel Day-Lewis kraftfulla porträtt av Bill the Butcher som blir filmens utan konkurrens mest minnesvärda karaktär. Och Cameron Diaz kan vara nog så charmig men här bottnar hon inte alls.

Se gärna filmen för den färgstarka miljöskildringen och för Daniel Day-Lewis. Någon av Scorseses starkaste är den inte - men han har onekligen en rätt hög lägstanivå, gamle Marty.

TV-tips: Visas lördag 23/2 kl 22:30 i TV4 Plus.

Andra bloggar om film, filmtips, recension, gangs of new york, daniel day-lewis, leonardo dicaprio, martin scorsese

Filmen Michael Bay föddes att göra

Om du hör till oss som undrar vad vi egentligen ska ha Michael Bay till - och vi är några stycken - så har du svaret här. Transformers. Filmen som Michael Bay föddes att göra.

Eftersom jag tillhör fel generation så fattade jag aldrig varför så många blev så till sig i trasorna när det började surras om en Transformers-film. För mig har Transformers alltid varit nåt slags ihopvikbara plastleksaker. Jag var inte riktigt medveten om att de hade gjort så stort intryck på så många, men det hade de tydligen.

Och nu är filmen här på dvd. Onda robotar anfaller jorden i jakt på en grej som kallas för Allspark och kan hjälpa dem att ta över universum. En bunt goda robotar kommer och hjälper människorna att försvara sig. The End.

Ja, du hör ju själv hur det låter. Det är inte subtilt karaktärsdrama direkt. Det är så fånigt att hela filmen har gjorts som en extremt actionpackad och specialeffektsfylld slapstickkomedi, som inte tar sig själv på allvar det allra minsta. Med andra ord: filmen som Michael Bay föddes att göra.

Här kommer nämligen knorren: Det är jättekul. Transformers tillfredsställer på det där viset som bara flera ton metallskrot som kolliderar med fruktansvärd kraft kan göra. Häftiga bilar förvandlas till gigantiska robotar och tillbaka igen. Billiga vitsar till höger och vänster. Sexiga bilder på snygga bruden i porrigt skymningsljus. Massiv förstörelse. Om jag var 14 år skulle jag stå upp och jubla, men jag har fyllt 40 och har fortfarande inte förlåtit Michael Bay för en del tidigare synder, så jag sitter still och småskrockar istället och tycker att John Turturro är skön.

I till exempel The Island eller Pearl Harbor fuckar Bay upp i grund och botten intressanta historier genom att dränka varje uns av mänskligt intresse i effektfyrverkerier, klyschor och klumpigt berättande. I Armageddon är det ungefär samma sak, fast där är grundproblemet att hela upplägget är så otroligt korkat. Innan Transformers tycker jag nog att The Rock var det mest sevärda Bay lyckats sy ihop.

Men här har vi filmen som helt och hållet talar till Michael Bays styrkor, nämligen att leverera spektakulär specialeffektsaction utan hjärna. Det gör han faktiskt ganska bra. Transformers. Filmen som Michael Bay föddes att göra. Jag menar det verkligen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, transformers, michael bay, science fiction, action

Vad det än är så inte är det Die Hard

Jag tillhör dem som tycker att den ursprungliga Die Hard är en av världens bästa actionfilmer. Den lyckas i all sin enkelhet med allt den företar sig: en huvudperson man gillar direkt, en tajt och koncentrerad intrig, vassa actionscener och ett utmärkt uppbåd av bifigurer – inklusive en av tidernas krispigaste filmskurkar i form av Alan Rickman.

Jag gillade tvåan också, och jag tolererar trean. Så självklart var jag tvungen att se fyran när den nu kom ut på dvd. Och sorry, Bruce, men vad det än är så inte är det Die Hard.

I Die Hard 4.0 är John McClane lite skalligare och lite äldre, och dottern Lucy har blivit vuxen men inte mer än att pappa John vakar över henne som en paranoid hök när hon går ut med pojkar. När en bunt terrorister börjar stänga ner hela USA:s infrastruktur blir det McClanes uppgift att ta hand om en inblandad hacker och överlämna honom till FBI. Det vill förstås terroristerna stoppa, och sen är fajten igång.

Bruce Willis var ute på nätet och försvarade filmen redan innan den släppts, och hävdade att den var trogen ”Die Hard-arvet”. Men det är ju precis det den inte är! Där Die Hard var en tajt och enkel actionthriller med ett någorlunda trovärdigt upplägg och några sköna one-liners som grädde på moset, så är det här en löjligt over-the-top actionmaräng som i allt väsentligt funkar mer som komedi än som någon form av spänning. Visst är stuntsen spektakulära (och jag säger inte att de inte är välgjorda) men de är också så sanslösa att de kunde höra hemma i en superhjälterulle – eller kanske snarare en Michael Bay-film. Och vad man än kan säga om Bay så är ”trovärdig” inte ett ord som brukar dyka upp.

Det är större explosioner och vildare slagsmål, men saknar personlighet. Bruce Willis och Justin Long (som spelar hackerkillen Farrell) har ett skapligt samspel baserat på halvtrött vitsar om att McClane inte hänger med i utvecklingen, men i övrigt befolkas filmen av en samling fullkomligt anonyma typer. Inte ens huvudskurken (Timothy Olyphant) sticker ut.

Die Hard 4.0 har väl sitt underhållningsvärde, men det är inte en Die Hard-film. Faktum är att Bruce Willis gjorde den fjärde Die Hard-filmen redan förra året, fast då hette den 16 Blocks och Bruce hade både hår och mustasch. Med några smärre justeringar hade det blivit en betydligt värdigare uppföljare i serien. Se den istället.