Get Smart

Steve Carell och Anne Hathaway. Foto: Warner Bros.

Precis det här behöver jag ibland: en lagom dum komedi. Och gärna med Steve Carell i huvudrollen. Han har förvisso en del mindre lyckade filmer på sitt CV, men han halvt om halvt stal showen från Jim Carrey i Bruce Almighty och utmanade definitivt Will Ferrell i Anchorman, och han var bra på alldeles egen hand i 40-Year Old Virgin.

Get Smart är mer eller mindre skräddarsydd för Carell, känns det som, och utnyttjar hans talang för deadpan och fumlighet. Filmen bygger på en tv-serie från 60-talet som Mel Brooks låg bakom och som jag inte sett mer än några enstaka avsnitt av. Det är enkelt och simpelt en agentparodi: Carell spelar Maxwell Smart, en analytiker inom spionorganisationen Control, som bli befordrad till agent efter att organisationens högkvarter attackerats av skurkorganisationen Kaos. Sen är det upp till Smart att tillsammans med Agent 99 (Anne Hathaway) sätta stopp för Kaos ondskefulla planer.

Det är rätt roligt. Det är slapstick blandat med replikskiften som…

- How do I know you’re not Control?
- If I were Control, you’d already be dead.
- If you were Control, you’d already be dead.
- Neither of us is dead, so I am obviously not from Control.

...och det roar åtminstone mig. Det är också den sortens högkoncept-komedi där en del av budgeten lagts på att få actionscenerna att se relativt trovärdiga ut, så det är bra driv även på den fronten i några sekvenser. Carell är självklart den komiska motorn med småroliga insatser även från bland andra Alan Arkin . Anne Hathaway glimrar väl inte när det gäller komiken men har huvudsakligen också rollen som straight guy.

Att filmen är nästan två timmar lång gör att det på sina håll blir aningen glest mellan skratten, men bortsett från det är det en trivsam historia. Inte på riktigt samma nivå som Zoolander eller Anchorman, men ett dugligt val när man bara vill ha kul en stund. Och det vill man ju ibland.

Andra bloggar om film, get smart, steve carell, anne hathaway

Airport 1975 - Charlton flyger i luften

The Charlton.

Airport var den halvseriösa melodramen som inspirerade den våg av katastroffilmer som förgyllde 1970-talet. Den blev också en tillräckligt stor framgång för att få tre uppföljare, varav den första kom 1975 och fick den väldigt fyndiga titeln Airport 1975.

Där original-Airport fokuserade på rollfigurernas relationer är Airport 1975 all about the action: det blir helt enkelt mer katastrof för pengarna. Precis som föregångaren rymmer filmen ett myller av karaktärer, men här är det huvudsakligen irrelevant vilka de är och vad de gör - de är bara med i filmen för att råka i fara, inte för att de är intressanta i sig.

Karaktärsskildringen i Airport 1975 är, för att formulera det någorlunda nyanserat, heldum. Linda Blair spelar den lilla flickan som är livshotande njursjuk men som paradoxalt nog är den lyckligaste och käckaste varelsen ombord. Helen Reddy spelar en ung nunna (varför alla dessa nunnor i katastroffilmer?!) som utan anledning får stoppa handlingen i några minuter för att riva av en sång till eget gitarrackompanjemang. Gamla storstjärnan Gloria Swanson är också ombord i rollen som sig själv och svamlar om gamla tider när hon flög loopingar med Cecil B de Mille. Charlton Heston är hjälten, förstås, och markerar sin handlingskraftiga manlighet genom att blängstirra intensivt och hojta fram sina repliker när det är dramatiskt.

Och så har vi Karen Black i rollen som flygvärdinnan Nancy, som tvingas ta över spakarna efter att en kollision med ett annat plan slår ut piloterna. Jag blir inte klok på henne. Att hon är en självständig och rejäl kvinna förstår vi redan i inledningen när hon snäser av Charlton för att han bara vill ha en snabbis mellan flighterna. Men när väl den katastrofala olyckan inträffat förvandlas hon till en sömngångare. Jag vet inte om man ska anta att Nancy tullat på taxfreespriten för att kunna hantera krisen eller om det är ett medvetet försök från Blacks sida att skildra en kvinna bedövad av chock - men resultatet blir att hon framstår som lätt efterbliven. Inte minst när Charlton för femtielfte gången ber henne läsa av hastighetsmätaren, och Karen verkar oförmögen att såväl fokusera blicken som läsa siffror.

Allra märkligast är dock killen som befinner sig på planet enbart för att han vill se ombordfilmen, i vilken han råkar medverka som statist. Han ska förmodligen föreställa något slags comic relief, men hans misslyckade skämt får honom bara att framstå som alltmer psykotisk ju längre filmen pågår. Honom skulle man ha gjort en egen film om.

Airport 75 kommer inte i närheten av Airport när det gäller skådespeleriet. Däremot bjuder den på mer katastrofaction, med försöket att sätta ombord en ny pilot på det skadade planet mitt i luften som huvudnummer. Det är underhållande, men inte alls lika snyggt som Airport och filmen dras dessutom med vissa tempoproblem när Karen sitter och halvsover i cockpit. På det hela taget en lagom halvkokt historia, som parodierades mycket träffsäkert i Titta vi flyger, men givetvis ett måste för alla vänner av katastroffilm.

Andra bloggar om film, katastroffilmer, charlton heston

Sweeney Todd

Johnny Depp som Sweeney Todd. Foto: Warner Bros.

Den är snygg så det räcker, Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen Sweeney Todd. Den känns nästan svartvit i sin dystra och begränsade färgskala där bara de röda blodstänken bryter av. Det är mycket effektfullt, och Burtons skräckgotiska version av London är tjusig och stämningsfull.

Det visuella matchar förstås den likaledes dystra historien utmärkt - det är besatthet och hämnd för hela slanten, och inte mycket annat. Ett romantiskt sidospår tjänar mest till att driva hämndstoryn framåt. Johnny Depp är bra i huvudrollen, koncentrerat misantropisk till hundra procent, men Helena Bonham Carter är faktiskt snäppet bättre som Mrs Lovett - åtminstone finns det en något större dynamik i hennes rollfigur.

Så visst är det bra, men jag tycker inte den hör till Burtons allra bästa, och att kalla den mästerverk är verkligen att ta i. Snygg, skapligt underhållande, hyfsat välsjungen - ja. Men också en aning statisk och måttligt engagerande. Burton har låtit både fantasi, humor och känsla blomma vackrare på andra håll.

***

Men apropå: Alan Rickman gör en biroll i Sweeney Todd som domare Turpin. Finns det någon nu levande skådespelare som kan lägga en replik med så precist bett som Alan Rickman? Jag har älskat hans talekonst sedan Hans Gruber tog över Nakatomi Plaza…

Andra bloggar om film, filmrecensioner, musikaler, sweeney todd, johnny depp

Airport - katastroffilm utan bodycount

Kapten Dino begrundar livet.

Airport var filmen som satte fart på 1970-talets katastroffilmsvåg, vilket såhär i efterhand nästan är lite lustigt eftersom man nätt och jämnt kan beskriva själva Airport som en katastroffilm. Visst sker katastrofala saker i den, men det dröjer nästan 100 av filmens 137 minuter innan vi kommer dithän. Dessförinnan handlar det betydligt mer om huvudpersonernas trassliga kärleksförhållanden och hur stressigt det är att sköta en flygplats.

Nu menar jag inget negativt med det. Tvärtom är Airport en riktigt underhållande film, om än mer melodrama än renodlad katastrofrulle. Burt Lancaster spelar huvudrollen som flygplatsens operativa chef, som hellre stannar på jobbet hos sin snygga assistent (Jean Seberg) än åker hem till sin bittra fru. Burt får mycket att stå i när ett snöoväder slår till och ett plan halkar snett och blockerar ena landningsbanan. Han ringer in George Kennedy som får uppdraget att skotta loss planet. Samtidigt lyfter en annan flight, med Dean Martin vid spakarna, mot Rom. Ombord finns även den snygga flygvärdinnan (Jacqueline Bisset) som Dino har en affär med. Samt en geriatrisk fripassagerare. Plus ett par nunnor. Och - vilket är mer väsentligt än nunnorna - en desperat bombman…

Det kanske inte blir så mycket action förrän sista halvtimmen men på vägen dit håller man tillräckligt många bollar i luften för att det ska bli intressant. Både thrillerelementen och relationerna funkar. Värt att notera är också att bombmannen inte skildras som en typisk filmskurk utan görs mänsklig tack vare en ömkansvärd backstory. Dessutom är allting rätt jazzigt presenterat och snyggt filmat - och vem kan motstå en film där nåt slags bossanovaliknande groove drar igång på soundtracket så fort det vankas romantik och känslor?

Airports efterföljare renodlade konceptet: stora ensembler som löser sina privata problem mitt under pågående kris - men blåste upp själva katastrofmomentet avsevärt jämfört med originalet. Här dör nästan ingen. Airport är den lite återhållsammare och kanske aningen vuxnare storebrorsan till de katastrofrullar som följde. Och fortfarande väl värd att se.

Andra bloggar om film, filmrecension, katastroffilm, airport

Rififi - noir av bästa märke

Jean Servais som Tony le Stéphanois.

Jag har ett minne av att ha sett Rififi på tv för en ohygglig massa år sedan, men hade glömt i princip allt utom själva inbrottet. Därför var det väldigt trevligt att se om den på en fräsch dvd-utgåva och konstatera att inte bara inbrottet utan hela filmen står sig väldigt väl.

I centrum står Tony, spelad av Jean Servais som gör honom till en hårding med något sorgset över sig. Tony har just kommit ut från kåken och upptäcker att hans gamla flamma, Mado, numera kilar med klubbägaren Pierre Grutter. När hans gamla kompanjon Jo föreslår en kupp mot en juvelerarbutik accepterar Tony, men han modifierar planen - istället för att bara sikta på grejorna i skyltfönstret ska gänget ge sig på att plundra kassaskåpet.

Tonys metod är betydligt mer komplicerad, men efter att vi har fått ta del av gängets förarbete följer den klassiska, 28 minuter långa inbrottsscenen som utspelas under total tystnad - varken dialog eller musik bryter koncentrationen. Rififi brukar anses vara filmen som alla moderna kuppfilmer står i tacksamhetsskuld till, och det beror på inbrottssekvensen. (Faktum är att filmen till och med satte avtryck i språket: det är härifrån ordet ‘rififikupp‘ kommer.)

Som Roger Ebert påpekat skulle själva kuppen ha utgjort filmens klimax i en modern rulle. Nu kommer den någonstans i mitten, varefter berättelsen går vidare med det bittra efterspelet. Kassaskåpsexperten César - spelad av regissören Jules Dassin själv men under pseudonym - kan inte låta bli att ge bort en diamantring från kuppen till en sångerska på Pierre Grutters klubb, vilket sätter fart på en blodig händelsekedja.

Filmen är cirka två timmar lång men känns inte utdragen alls - tvärtom är det spännande och intressant hela vägen. Jean Servais har en smått magnetisk utstrålning, och filmen hämtar massor av stämning ur det vackra svartvita fotot av ett nattligt Paris. Rekommenderas helhjärtat!

Andra bloggar om dvd, film, film noir, rififi

Before the Devil Knows You’re Dead

Feelbad med Ethan och Philip. Foto: SF/Capitol Films

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men förmodligen var det en trailer eller ett klipp på nätet som gav mig intrycket att Before the Devil Knows You’re Dead lutade åt komedihållet.

Det gör den inte. Alls. Tvärtom är det ett riktigt svart (kriminal)drama där i princip allting går åt skogen med obönhörlig konsekvens.

Andy och Hank (Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke) är bröder med problem. Andys äktenskap knakar i fogarna, han fifflar på jobbet och han knarkar - Andy behöver pengar. Hank är en allmän loser som inte kan betala underhållet - Hank behöver pengar. Andy kommer på en smart idé om hur de båda ska komma på grön kvist igen. Sen går allting åt helvete.

Sidney Lumet har väl varit ganska ojämn på senare tid, men på 70-talet formligen spottade han ur sig bra filmer (Serpico, Dog Day Afternoon, Network, Equus) och han har dessutom äldre klassiker som 12 Angry Men på meritlistan. Många har sagt att Before the Devil Knows You’re Dead är det bästa han åstadkommit på 20 år eller så, och det är möjligt (jag har lite för stora luckor när det gäller hans produktion på 80- och 90-talen).

Det här är en bra story, välspelad och snitsigt berättad med en struktur som hoppar både kronologiskt och mellan de olika personerna för att ge oss sammanhangen ur flera olika synvinklar. Egentligen hittar jag inte så mycket att klaga på - det är helt klart den typ av film jag ofta faller för, så jag har svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ändå känner mig en aning ljummen inför den. Kanske behöver jag se den en gång till. Jag återkommer när det klarnar.

Andra bloggar om film, filmrecension, philip seymour hoffman, sidney lumet

En pojke och hans zombie

Carrie-Ann Moss och Billy Connolly. Foto: Lions Gate/SF

Alla familjer i den välordnade villaförorten har sin egen tama zombie - utom familjen Robinson. Det ser mamma Robinson snart till att ändra på för att slippa det sociala stigmat, och den nya zombien blir snart sonen Timmys bästa vän. Timmy döper sitt levande lik till Fido. Men pappa Robinson är inte alls förtjust i familjens nyaste medlem, och när Fido angriper den sura granntanten spårar snart allting ur…

Fido utspelas i ett alternativt 1950-tal där “rymddamm” fått de döda att gräva sig upp ur sina gravar. Lyckligtvis har företaget ZomCom utvecklat en krage som håller zombiernas mordiska tendenser i schack så att de kan utnyttjas som tjänstefolk.

Fido blandar allmän zombiekomedi med inslag från Lassie-genren och sociala problemdramer, och resultatet är kitschigt, smart och roligt. Zombierna och det tillstånd av konstant paranoia och skräck de injagar i bland andra pappa Robinson skulle kunna ses som symboler för terrorhot, rasism eller allmän främlinsgskräck. Byt ut zombierna mot svarta tjänare och mamma Robinsons svaghet för Fido får en plötsligt att tänka på filmer som Far From Heaven. Vilket helt går hand i hand med hur zombier visat sig vara ypperligare bärare av samhällskritiska reflektioner från åtminstone Romero och framåt.

Nu är det långt ifrån så tungt som föregående stycke kanske får det att låta. Fido är först och främst en mycket underhållande zombiekomedi med roliga detaljer och bra skådisprestationer. Carrie-Anne Moss är charmig och vass som prydlig hemmafru, och Tim Blake Nelson gör en rolig krumelur som grannen vars sexiga tjänstezombie förmodligen gör mer än att bara städa. Dylan Baker är också bra vald som hämmad medelklassman.

Extra beröm måste dock gå till Billy Connolly, som spelar Fido själv (halvt oigenkännlig under sminket) och trots avsaknaden av repliker - utöver gutturala grymtningar - lyckas ge honom något så ovanligt för en zombie som själ.

Andra bloggar om film, filmrecension, fido, zombier

The Dark Knight

Heath Ledger som The Joker. Foto: Warner Bros.

Världens bästa film är det inte, trots den upphöjda placering den för närvarande har på IMDb:s topplista. Däremot är The Dark Knight tveklöst en av de bästa superhjältefilmerna hittills. Kanske den bästa. (Låt mig känna efter lite till bara.)

Det är hursomhelst en fruktansvärt kraftfull sak som Christopher Nolan åstadkommit: en stor och blytung film med ett enormt framåtdriv och den dystraste stämningen hittills i en blockbuster. Samtidigt bjuder den på effektiv action, starka stämningar, snygga bilder och en rollprestation som förtjänar att bli en omedelbar klassiker.

Det sistnämnda handlar förstås om Heath Ledger, vars förtidiga död bidrog till att trissa upp förväntningarna på The Dark Knight till kokpunkten. Och Ledger är precis så bra som förhandssnacket och glimtarna ur trailern låtit ana. Hans Joker i lortigt sönderfallande makeup är en genuint otäck och fullkomligt oberäknelig fullblodspsykopat, spelad med nervös energi och fina detaljer.

Ledger stjäl en god del av showen - han tar över alla scener han medverkar i. Man ska väl inte säga att Batman blir en bifigur i sin egen film, men Christian Bale har fått åtskillig god konkurrens den här gången: förutom Ledger gör Aaron Eckhart en utmärkt insats som Harvey Dent, Gary Oldmans polischef Jim Gordon växer ytterligare en bit, Michael Caine och Morgan Freeman repriserar sina roller med all heder, och Maggie Gyllenhaal tar över som Rachel Dawes (efter Katie Holmes) och ger henne viss tyngd.

Att Batman själv på sätt och vis tar ett steg bakåt den här gången går hand i hand med filmens tema. Man bygger upp Harvey Dent som den verklige hjälten: den idealistiske åklagaren som utan mask tar upp kampen mot Gothams maffia tillsammans med Gordon. Maffian svarar med att släppa lös Jokern, utan att själva inse riktigt vad de har att göra med. Den resulterande terrorn får Gothamborna att kräva att Batman grips som en laglös vigilante, eftersom de anklagar honom för att ha utlöst hela situationen. Och Batman själv tvingas konfrontera precis hur långt han är beredd att gå för att stoppa Jokern. Det borgar för en i stora stycken nattsvart och inte så lite brutal historia.

Det som lyfter filmen över de flesta konkurrenter är inte fajter och actionscener - som är spektakulära så det räcker (Jokerns joyride är nog min favorit) men inte fantastiskt mycket bättre än i andra moderna actionrullar - utan den psykologiska och moraliska dynamiken mellan de centrala karaktärerna. Flera av filmens bästa scener är dialogscener, inte tokaction.

Det är som att Nolan och kompani släppt tyglarna den här gången. Batman Begins var också en maffig historia, men känns fokuserad och sammanhållen där The Dark Knight successivt utvecklas till sitt eget överdådiga kaos, som en spegling av intrigen. Det är på gott och ont: det finns massor att njuta av, men kring tvåtimmarsmärket börjar en viss övermättnad ändå göra sig påmind.

Så visst kan man ha en och annan invändning trots det massiva beröm filmen fått, framför allt i USA. Till exempel: Hur kan man i en annars strålande designad film nöja sig med att låta Two-Face se ut som något ur en b-film från 60-talet? Borde inte den i övrigt fantastiske klipparen lugna ner sig två hekto när han jobbar med de stora slagsmålsscenerna? Och varför, varför måste Batman låta som om han har druckit Klorin…?

Bortsett från det är det bara att bocka och tacka. The Dark Knight är grym - i dubbel bemärkelse.

Andra bloggar om film, filmrecension, the dark knight, heath ledger, batman

Indiana Jones på nygamla äventyr

Håll i hatten!

Det är ju inte bara Harrison Ford som har blivit tjugo år äldre. Det har ju vi också blivit. Och det är väl en av de bidragande orsakerna till att Indiana Jones och kristalldödskallens rike känns som…en lite smådammig repris.

För visst innehåller filmen den stuns och fart och fläkt man kan förvänta sig när superskäggen Lucas och Spielberg är i farten, men det är också så självmedvetet och blankpolerat att det hela blir en gäspning.

Somliga har ondgjort sig över såväl filmens titel som dess final, men båda ligger egentligen rätt bra i linje med de gamla filmerna som också osade pulpmagasin och gjorde paradnummer av övernaturligheter som förbundsarken och den heliga graal. Ur det perspektivet tycker jag knappast att kristallskallar och utomjordingar är så mycket att störa sig på. Här är problemet snarare att finalen blir alltför vag och osammanhängande.

Men som Johanna Koljonen konstaterade på Weird Science är den här typen av högbudgeterade B-filmer ingen ransoneringsvara nu för tiden. Spielberg/Lucas vill gärna framhäva hur oldschool de är - trots massiv CGI-användning i flera sekvenser - och egentligen är det bara just nostalgifaktorn som motiverar den här filmen. Dess modernare arvtagare, från pimpade klassiker som Mumien till serietidningsfilmatiseringar som Batman och Hellboy, är i de flesta avseenden både effektivare och fräschare som effektäventyr med wow-känsla (och somliga lyckas rentav få med sig en viss samtidsrelevans också).

Jaharu. Men hur var filmen då? Tackar som frågar: Harrison Ford är sitt vanliga småtjuriga jag, och det finns bland annat ett motorburet slagsmål som tillsammans med en armé elaka myror utgör den äventyrsmässiga behållningen och är ganska sevärda. Några gags är rätt roliga, några ganska krampaktiga och övertydliga (det där ormskämtet tog ju aldrig slut). Annars är det ungefär som det var för tjugo år sedan, med skillnaden att vi alla blivit lite äldre och fått lite vidare referensramar.

Inte så väldigt mycket att hetsa upp sig för, med andra ord.

Andra bloggar om film, filmrecension, indiana jones

Vi får se, sa zenmästaren.

Philip Seymour Hoffman och Tom Hanks.

En pojke får en häst i present på sin 14-årsdag. “Så underbart”, säger alla byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. “Så förfärligt”, säger byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren. Så bryter kriget ut och alla unga män måste dra ut i fält, utom pojken som inte kan på grund av sitt skadade ben. “Så underbart”, säger byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren…

Den historien berättar Philip Seymour Hoffmans rollfigur, CIA-agenten Gust Avrakotos, mot slutet av Charlie Wilson’s War och knyter därmed ihop händelserna i slutet av 1980-talet med världen efter den 11 september 2001. En svårighet med operationer av den typ som skildras i filmen, när USA hjälpte mujaheddin att driva ut Sovjet ur Afghanistan, är ju att man aldrig har full kontroll över konsekvenserna. Poängen i sammanhanget, även om manusförfattaren Aaron Sorkin är för subtil för att säga det rakt ut, är att USA:s ovilja att stanna i Afghanistan och hjälpa till att återuppbygga landet i förlängningen banade väg för det kaos ur vilket talibanerna och Osama bin Laden kunde resa sig.

Historien i sig är fascinerande så det förslår och bra stoff för en film: en festprisse till kongressman och en undanskuffad CIA-agent med attitydproblem lyckas med hjälp av en stenrik societetsdonna från Texas beväpna den afghanska motståndsrörelsen och i förlängningen få Sovjetunionen på fall. Material som klippt och skuret för just Sorkin (Vita huset), och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler, med mera) gör en sevärd film av ett pratigt - men mycket välforumulerat - manus.

Det bör väl påpekas att inledningen är något kompakt och tungrodd: massor av politisk dialog introducerar kongressman Charlie Wilson (Tom Hanks) men hjälper inte storyn att komma igång. När väl CIA-mannen Avrakotots (Hoffman, som sagt) och societetskvinnan Joanne Herring (Julia Roberts) kommer in i bilden blir det dock fart på både intrigen och de snärtiga replikskiftena.

Det är intressant och, tack vare Sorkins rappa manus och den rutinerade och mycket samspelta huvudrollstrion, i stora delar väldigt underhållande. Samtidigt funkar filmen ypperligt som tankeväckare, i synnerhet (vilket sannolikt är avsikten med att göra den just nu) i ljuset av skeendena i Irak. “Should we stay or should we go?”, för att citera The Clash.

Andra bloggar om film, filmrecension, charlie wilson’s war, tom hanks, julia roberts, philip seymour hoffman