Bill Hicksvar fantastisk, en av de verkligt stora ståuppkomikerna i mitt tycke. Likaledes en av de fränaste: inga mysiga iakttagelser om skosnören och manligt/kvinnligt utan full attack om politik, musik, sex och droger. Oftast väldigt roligt. Stundtals nästan obehagligt. Ibland aningen bisarrt. Alltid kompromisslöst.
Jag har inget emot en film om Bill Hicks, men det skulle kännas lite tråkigt om det blev en i raden av tillrättalagda och klyschiga biografirullar. Förhoppningsvis lander det i händerna på någon som vill och kan fånga Hicks person och anda.
Men är Russell Crowe verkligen rätt man för den rollen? Han känns väldigt mycket gladiator och väldigt lite “little dark poet”.
***
Jag ber att få lämna er med en av Bills mer finstämda och nyanserade rutiner:
Först fick vi veta att MTV tänker göra en remake på Rocky Horror Picture Show, och jag kände genast illamåendet komma smygande. Det kan bara och enbart sluta i katastrof. Jag har redan börjat få mardrömmar om hur de senaste antiseptiska popstjärnorna klär sig i raffset och tror att de är edgy. Jag får lust att göra någon fysiskt illa bara jag tänker på det.
Sen visade det sig att Howard Stern tydligen har planer på en remake av Rock ‘n’ Roll High School. Jag vet inte om det är någon lysande idé det heller - “if it ain’t broke, don’t fix it” - men jag litar nog faktiskt mer på Howard Stern än på MTV när det gäller att det här. Så i det fallet avvaktar jag med domen ett tag till.
Generellt har jag nog ungefär samma grundinställning till remakes som Michael Caine: “My view is that you should always do remakes of failures. Then you’ve got nowhere to go but up, you know?”
Vi här på nördredaktionen hittade den härlilla nyhetsnotisen: George Takei, som spelade Mr Sulu i den klassiska gamla Star Trek-serien, får sent omsider gifta sig med sin partner sedan 20 år efter att Kalifornien beslutat att tillåta homoäktenskap.
Det är ju bara att gratulera George så mycket. Och det råder ju ingen tvekan om att det här lär bli årets rymdbröllop nummer ett: Walter Koenig, alias Chekov i Star Trek och Bester i B5, ska vara best man och Nichelle Nichols (Uhura i Trek) ska vara “matron of honour”. Och naturligtvis är Spock (Leonard Nimoy) bjuden.
Indiana Jones, Rambo, Rocky och John McClane har redan gjort comeback, så vem saknar vi nu då? Axel Foley, förstås. För jorå, det blir tydligen en Snuten i Hollywood 4. Det har pratats ett tag men nu har Paramount gett grönt ljus. Man nämner Brett Ratners namn.
Lägg av nu! Det är inte roligt längre. Rätt som det är dyker det upp en femte Karate Kid också, bara för att Ralph Macchio haft ett par dåliga decennier.
Egentligen borde man kanske tycka att det är väldigt tråkigt att Filmkrönikan går i graven, men jag orkar inte riktigt piska upp det engagemanget. Snarast är jag väl lite lättad, vilket förmodligen är ett resultat av den misshandel programmet utsatts för. Det känns rätt billigt att instämma i vad som ibland framstår som en mobbningskör gentemot Filmkrönikan och dess stackars programledare, men när man trots stort filmintresse inte står ut med svensk televisions enda kvarvarande filmprogram - ja, då är ju något väldigt fel.
Jag håller med Foghagen borta på TV-planeten om att det borde vara en självklarhet att åtminstone större tv-kanaler med ett uns av skam i kroppen har ett filmprogram - det rör sig trots allt om en av de allra populäraste och mest inflytelserika kulturyttringarna vi har. Av någon anledning verkar det dock vara halvt omöjligt i den svenska tv-världen. Antingen går man vilse i ödemarken mellan pretentioner och tillkämpad folklighet och vet inte åt vilket håll man ska vända sig (Filmkrönikan), eller så går man i all tysthet under på osmickrande sändningstid med svaga tittarsiffror (Sundgren & Wiklund).
Det känns som tv mer eller mindre gett upp vad gäller filmbevakning. Den filmintresserade får nöja sig med de pliktskyldiga inslagen i morgonsofforna, där recensenterna snubblar in mellan lottoskrapning och dagens snackisämne och delar ut knapphändigt motiverade betyg efter ett par förutsägbara standardfrågor från programledaren. Vilket inte direkt väcker något större intresse för vare sig den film som diskuteras just då eller film i allmänhet.
Jag vill fortfarande se filmprogram i tv men Filmkrönikan har gjort sitt. Tänk till, gör om, gör rätt och kom tillbaka med något nytt och relevant.
***
En sak måste vi dock tacka Filmkrönikan för. Utan förordnandet av Gunnar Rehlin som programledare hade vi aldrig fått se det här:
In 1945 the Nazis went to the Moon. In 2018, they are coming back.
Jorå. Här är ett filmprojekt som verkar stolligt roligt och som man inte hört ett knyst om förrän nu, när plötsligt en riktigt aptitretande teasertrailer dundrar ut på nätet. Iron Sky är något så tämligen udda som en finskproducerad animerad science fiction-film, som bygger på konceptet att nazisterna sedan krigsslutet gömt sig på månen för att ladda om. Och nu är de på väg tillbaka.
Nu är det tydligen klart, övereskommet och underttecknat: Guillermo Del Toro ska regissera The Hobbit. Del Toro har nämnts som trolig regissör ett bra tag nu så det var väl ingen enorm överraskning, men det är trevligt att få spekulationerna ersatta av fakta - och att projektet uppenbarligen är redo att rulla igång.
Enligt Variety stämmer även tidigare uppgifter om att det ska bli två filmer: en baserad på boken The Hobbit, och en som utspelas någon gång under de 60 år som ligger mellan händelserna i The Hobbit och Ringtrilogin. Manusförfattare har ännu inte kontrakterats men man räknar tydligen med att det blir trion Jackson/Boyens/Walsh som gör det igen, denna gång i samarbete med Del Toro.
Del Toro är ett bra val, tror jag - han har bevisat sig som en regissör med bra känsla för sagor, fantastik och alternativa världar. Jackson och Walsh som exekutiva producenter bör väl borga för en hyfsad kontinuitet gentemot Ringtrilogin, och man kommer att jobba ihop med Weta Workshop även denna gång. So far, so good. Så det är väl mest den där mystiska mellanfilmen som ingen riktigt vet vad den ska handla om som kan väcka lite skepsis…
Mordiska råttor! Mordiska hajar! Mordiska bläckfiskar! Studio S Entertainment ger ut dvd-boxen Djävla djur med tre italienska djurskräckisar från 70- och 80-talet. Oj, vad jag vill ha den!
Kommer ni ihåg för ett par månader sedan när biotider.se lade ner verksamheten eftersom de inte längre fick länka rakt in i SF:s sajt? (Jag skrev en snutt om det här.)
SF förklarade att man inte tillät “djuplänkning” för att man ville skydda sitt unika och attraktiva innehåll, och man ville inte att andra bara skulle plocka russinen ur kakan.
Well, guess what? SF har tydligen ändrat sig. Eller de har åtminstone gjort ett undantag för DN, vars På Stan-blogg idag stolt förkunnar att deras filmsidor numera direktlänkar rakt in i SF:s bokningssystem.
Är man helt ute och cyklar om man gissar att det var den dealen som var den utlösande faktorn till kivet med biotider.se?
***
För övrigt upptäckte jag just att Nicolas Grasset för någon månad sedan sålde biotider.se till en kommande filmsajt. Ska bli intressant att se vad det blir.
*För första gången - mig veterligen - får en nyproducerad långfilm premiär på YouTube. The Cult of Sincerity (trailer ovan) är en independenthistoria av tre killar som heter Adam Browne, Brendan Choisnet och Daniel Nayeri. De lägger ut hela filmen gratis på nätet och hoppas tjäna en liten slant genom en deal med en musiksajt (de förklarar hela upplägget i en inledning innan filmen, och i den här intervjun). Jag har inte sett den än, men trailern ger ett välproducerat och ganska professionellt intryck, så det ska bli intressant. Och det ska också bli intressant att se om de lyckas få det hela att gå runt eller om alla bara är nöjda med att få något gratis. Nya distributions- och affärsmodeller är på väg när det gäller film och musik. Kan det här vara en av dem? Hela filmen finns här.
* MoviesOnline listar de 20 bästa feelbad-filmerna från de senaste 20 åren. Nu är det här visserligen en lista som definierar Edward Scissorhands som “feelbad” så man ska nog inte ta den på blodigt allvar. Det är deprimerande många titlar på listan som jag inte sett, men Lukas Moodyssons nattsvarta Lilja 4-ever kniper femteplatsen. Men var är filmer som Irreversible, Requiem for a Dream eller Happiness?
* I USA flammar debatten om filmkritikens hälsotillstånd upp med jämna mellanrum, och den diskussionen har varit i luften en del senaste månaderna. (Jag inbillar mig inte att särskilt många bryr sig men jag tycker det är intressant.) Movie City News har letat fram en gammal artikel från 1991 av Roger Ebert som har en del intressant att säga i ämnet. Till exempel:
Ett utdrag:
“Critics who write so everybody can understand everything are actually engaging in a kind of ventriloquism — working as their own dummies. They are pretending to know less than they do. But critics who write for other critics are hardly more honest, since they are sending a message to millions that only hundreds will understand. It’s a waste of postage.”
Och:
“What is happening here seems to be endemic in a lot of American journalism: People read the papers not in the hopes of learning something new, but in the expectation of being told what they already know. This is a form of living death.”
Rätt relevant även idag, nicht wahr?
(Japp, alla de här grejorna har jag hittat via utmärkta Movie City News, som är värd att ha bland sina bokmärken.)
