Sweeney Todd

Johnny Depp som Sweeney Todd. Foto: Warner Bros.

Den är snygg så det räcker, Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen Sweeney Todd. Den känns nästan svartvit i sin dystra och begränsade färgskala där bara de röda blodstänken bryter av. Det är mycket effektfullt, och Burtons skräckgotiska version av London är tjusig och stämningsfull.

Det visuella matchar förstås den likaledes dystra historien utmärkt - det är besatthet och hämnd för hela slanten, och inte mycket annat. Ett romantiskt sidospår tjänar mest till att driva hämndstoryn framåt. Johnny Depp är bra i huvudrollen, koncentrerat misantropisk till hundra procent, men Helena Bonham Carter är faktiskt snäppet bättre som Mrs Lovett - åtminstone finns det en något större dynamik i hennes rollfigur.

Så visst är det bra, men jag tycker inte den hör till Burtons allra bästa, och att kalla den mästerverk är verkligen att ta i. Snygg, skapligt underhållande, hyfsat välsjungen - ja. Men också en aning statisk och måttligt engagerande. Burton har låtit både fantasi, humor och känsla blomma vackrare på andra håll.

***

Men apropå: Alan Rickman gör en biroll i Sweeney Todd som domare Turpin. Finns det någon nu levande skådespelare som kan lägga en replik med så precist bett som Alan Rickman? Jag har älskat hans talekonst sedan Hans Gruber tog över Nakatomi Plaza…

Andra bloggar om film, filmrecensioner, musikaler, sweeney todd, johnny depp

Rififi - noir av bästa märke

Jean Servais som Tony le Stéphanois.

Jag har ett minne av att ha sett Rififi på tv för en ohygglig massa år sedan, men hade glömt i princip allt utom själva inbrottet. Därför var det väldigt trevligt att se om den på en fräsch dvd-utgåva och konstatera att inte bara inbrottet utan hela filmen står sig väldigt väl.

I centrum står Tony, spelad av Jean Servais som gör honom till en hårding med något sorgset över sig. Tony har just kommit ut från kåken och upptäcker att hans gamla flamma, Mado, numera kilar med klubbägaren Pierre Grutter. När hans gamla kompanjon Jo föreslår en kupp mot en juvelerarbutik accepterar Tony, men han modifierar planen - istället för att bara sikta på grejorna i skyltfönstret ska gänget ge sig på att plundra kassaskåpet.

Tonys metod är betydligt mer komplicerad, men efter att vi har fått ta del av gängets förarbete följer den klassiska, 28 minuter långa inbrottsscenen som utspelas under total tystnad - varken dialog eller musik bryter koncentrationen. Rififi brukar anses vara filmen som alla moderna kuppfilmer står i tacksamhetsskuld till, och det beror på inbrottssekvensen. (Faktum är att filmen till och med satte avtryck i språket: det är härifrån ordet ‘rififikupp‘ kommer.)

Som Roger Ebert påpekat skulle själva kuppen ha utgjort filmens klimax i en modern rulle. Nu kommer den någonstans i mitten, varefter berättelsen går vidare med det bittra efterspelet. Kassaskåpsexperten César - spelad av regissören Jules Dassin själv men under pseudonym - kan inte låta bli att ge bort en diamantring från kuppen till en sångerska på Pierre Grutters klubb, vilket sätter fart på en blodig händelsekedja.

Filmen är cirka två timmar lång men känns inte utdragen alls - tvärtom är det spännande och intressant hela vägen. Jean Servais har en smått magnetisk utstrålning, och filmen hämtar massor av stämning ur det vackra svartvita fotot av ett nattligt Paris. Rekommenderas helhjärtat!

Andra bloggar om dvd, film, film noir, rififi

Before the Devil Knows You’re Dead

Feelbad med Ethan och Philip. Foto: SF/Capitol Films

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men förmodligen var det en trailer eller ett klipp på nätet som gav mig intrycket att Before the Devil Knows You’re Dead lutade åt komedihållet.

Det gör den inte. Alls. Tvärtom är det ett riktigt svart (kriminal)drama där i princip allting går åt skogen med obönhörlig konsekvens.

Andy och Hank (Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke) är bröder med problem. Andys äktenskap knakar i fogarna, han fifflar på jobbet och han knarkar - Andy behöver pengar. Hank är en allmän loser som inte kan betala underhållet - Hank behöver pengar. Andy kommer på en smart idé om hur de båda ska komma på grön kvist igen. Sen går allting åt helvete.

Sidney Lumet har väl varit ganska ojämn på senare tid, men på 70-talet formligen spottade han ur sig bra filmer (Serpico, Dog Day Afternoon, Network, Equus) och han har dessutom äldre klassiker som 12 Angry Men på meritlistan. Många har sagt att Before the Devil Knows You’re Dead är det bästa han åstadkommit på 20 år eller så, och det är möjligt (jag har lite för stora luckor när det gäller hans produktion på 80- och 90-talen).

Det här är en bra story, välspelad och snitsigt berättad med en struktur som hoppar både kronologiskt och mellan de olika personerna för att ge oss sammanhangen ur flera olika synvinklar. Egentligen hittar jag inte så mycket att klaga på - det är helt klart den typ av film jag ofta faller för, så jag har svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ändå känner mig en aning ljummen inför den. Kanske behöver jag se den en gång till. Jag återkommer när det klarnar.

Andra bloggar om film, filmrecension, philip seymour hoffman, sidney lumet

En pojke och hans zombie

Carrie-Ann Moss och Billy Connolly. Foto: Lions Gate/SF

Alla familjer i den välordnade villaförorten har sin egen tama zombie - utom familjen Robinson. Det ser mamma Robinson snart till att ändra på för att slippa det sociala stigmat, och den nya zombien blir snart sonen Timmys bästa vän. Timmy döper sitt levande lik till Fido. Men pappa Robinson är inte alls förtjust i familjens nyaste medlem, och när Fido angriper den sura granntanten spårar snart allting ur…

Fido utspelas i ett alternativt 1950-tal där “rymddamm” fått de döda att gräva sig upp ur sina gravar. Lyckligtvis har företaget ZomCom utvecklat en krage som håller zombiernas mordiska tendenser i schack så att de kan utnyttjas som tjänstefolk.

Fido blandar allmän zombiekomedi med inslag från Lassie-genren och sociala problemdramer, och resultatet är kitschigt, smart och roligt. Zombierna och det tillstånd av konstant paranoia och skräck de injagar i bland andra pappa Robinson skulle kunna ses som symboler för terrorhot, rasism eller allmän främlinsgskräck. Byt ut zombierna mot svarta tjänare och mamma Robinsons svaghet för Fido får en plötsligt att tänka på filmer som Far From Heaven. Vilket helt går hand i hand med hur zombier visat sig vara ypperligare bärare av samhällskritiska reflektioner från åtminstone Romero och framåt.

Nu är det långt ifrån så tungt som föregående stycke kanske får det att låta. Fido är först och främst en mycket underhållande zombiekomedi med roliga detaljer och bra skådisprestationer. Carrie-Anne Moss är charmig och vass som prydlig hemmafru, och Tim Blake Nelson gör en rolig krumelur som grannen vars sexiga tjänstezombie förmodligen gör mer än att bara städa. Dylan Baker är också bra vald som hämmad medelklassman.

Extra beröm måste dock gå till Billy Connolly, som spelar Fido själv (halvt oigenkännlig under sminket) och trots avsaknaden av repliker - utöver gutturala grymtningar - lyckas ge honom något så ovanligt för en zombie som själ.

Andra bloggar om film, filmrecension, fido, zombier

Vi får se, sa zenmästaren.

Philip Seymour Hoffman och Tom Hanks.

En pojke får en häst i present på sin 14-årsdag. “Så underbart”, säger alla byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. “Så förfärligt”, säger byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren. Så bryter kriget ut och alla unga män måste dra ut i fält, utom pojken som inte kan på grund av sitt skadade ben. “Så underbart”, säger byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren…

Den historien berättar Philip Seymour Hoffmans rollfigur, CIA-agenten Gust Avrakotos, mot slutet av Charlie Wilson’s War och knyter därmed ihop händelserna i slutet av 1980-talet med världen efter den 11 september 2001. En svårighet med operationer av den typ som skildras i filmen, när USA hjälpte mujaheddin att driva ut Sovjet ur Afghanistan, är ju att man aldrig har full kontroll över konsekvenserna. Poängen i sammanhanget, även om manusförfattaren Aaron Sorkin är för subtil för att säga det rakt ut, är att USA:s ovilja att stanna i Afghanistan och hjälpa till att återuppbygga landet i förlängningen banade väg för det kaos ur vilket talibanerna och Osama bin Laden kunde resa sig.

Historien i sig är fascinerande så det förslår och bra stoff för en film: en festprisse till kongressman och en undanskuffad CIA-agent med attitydproblem lyckas med hjälp av en stenrik societetsdonna från Texas beväpna den afghanska motståndsrörelsen och i förlängningen få Sovjetunionen på fall. Material som klippt och skuret för just Sorkin (Vita huset), och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler, med mera) gör en sevärd film av ett pratigt - men mycket välforumulerat - manus.

Det bör väl påpekas att inledningen är något kompakt och tungrodd: massor av politisk dialog introducerar kongressman Charlie Wilson (Tom Hanks) men hjälper inte storyn att komma igång. När väl CIA-mannen Avrakotots (Hoffman, som sagt) och societetskvinnan Joanne Herring (Julia Roberts) kommer in i bilden blir det dock fart på både intrigen och de snärtiga replikskiftena.

Det är intressant och, tack vare Sorkins rappa manus och den rutinerade och mycket samspelta huvudrollstrion, i stora delar väldigt underhållande. Samtidigt funkar filmen ypperligt som tankeväckare, i synnerhet (vilket sannolikt är avsikten med att göra den just nu) i ljuset av skeendena i Irak. “Should we stay or should we go?”, för att citera The Clash.

Andra bloggar om film, filmrecension, charlie wilson’s war, tom hanks, julia roberts, philip seymour hoffman

Juno

Fördelen med att dröja med att se en film är att alla andra redan tagit hand om själva diskussionen så man kan glida in på banan och välja position. Argumenten är redan framtagna. Vad gäller Juno har vi redan hunnit hela varvet runt från glödande beröm till backlash till anti-backlash.

Jag har ingenting nytt att tillföra i sammanhanget. Jag placerar mig i det förmodligen ganska breda segment som tycker att det är en sevärd liten film när den väl lägger sin tillkämpat hippa ton och beräknande indie-sensibilitet (och repliker som “Silencio, old man”) åt sidan och låter karaktärernas ironiska fasader rämna.

För i början är Juno ganska påfrestande. En trovärdig skildring av tonårsgraviditeter är det knappast, och jag har väldigt svårt att köpa den svårartat lillgamla karaktären Juno under första halvan av filmen. Visst är replikerna vassa och roliga, men herregud, sådär pratar ju ingen! Vilket förvisso är helt irrelevant kritik när det gäller en fiktion. Men ändå.

Sedan händer någonting, och det är Diablo Codys stora förtjänst att hon lyckas få detta att växa fram ur den ovan beskrivna inledningen. Vanessa bryter sig ur rollen som stiff neurotisk yuppiebrud och Juno själv klarar inte längre att agera oberörd av allt som försiggår och känslorna kommer upp till ytan och it gets messy. Till sist kommer filmens hjärta fram och alltihopa blir smått rörande och väldigt svårt att tycka illa om.

Andra bloggar om film, filmrecension, juno

Förbisett #5: Back to School

En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de fått.

Finstämt skådespeleri från Rodney Dangerfield.

Det finns filmer man gillar väldigt mycket trots att de inte nödvändigtvis är särskilt bra. För min del är Back to School från 1986 en sådan. (Sen kan man för all del diskutera vad som är en ”bra film”. Jag hamnade en gång i en diskussion där min motpart hävdade att en film man tycker om per definition är bra. Jag håller väl inte riktigt med om den saken, eftersom jag menar att man kan uppskatta vissa saker samtidigt som man är medveten om deras tillkortakommanden – kalla det ”guilty pleasures” eller vad du vill – men den debatten kan vi ta nån annan gång. Det är juli, för katten.)

Back to School lär inte vinna några priser för anslående foto, briljant klippning eller originalitet. Ändå gillar jag den av flera anledningar. En av medförfattarna är Harold Ramis, mer känd för sådant som Ghostbusters och Måndag hela veckan, vilket jag inbillar mig är en bidragande faktor till att filmen funkar så bra som fantasi: medelålders miljonär enrollerar sig på universitetet och lever loppan.

Dessutom är rollistan full av trevliga namn. M. Emmet Walsh spelar simlagets tränare, en ung Robert Downey Jr spelar radikal student (”Fotboll är en kryptofascistisk metafor för kärnvapenkrig”), Sam Kinison en mycket obalanserad lärare och Burt Young (Paulie i Rocky-filmerna) spelar Rodneys primitiva chaufför Lou. Dessutom är det rätt skojigt att Kurt Vonnegut gör ett inhopp som sig själv.

Men framför allt har ju den här filmen Rodney Dangerfield och hans oneliners. Dangerfield är komikern som utstrålade allmänt misslyckande och vars stående gag var att han inte fick någon respekt. Hans filmkarriär var väl i ärlighetens namn måttligt intressant – hans mest minnesvärda insats är förmodligen den som Mallorys pappa i den sjuka sitcomscenen i Natural Born Killers (fullkomligt briljant casting om ni frågar mig) – men i Back to School funkar han väldigt bra. I varje fall om man gillar halvtjocka farbröder som droppar deadpanrepliker. Och det gör man ju.

Egentligen är väl Back to School en ganska genomsnittlig collegekomedi, men de här olika begåvningarna tillsammans gör att den trots allt blir lite mer än så. Dessutom tycker jag Roger Ebert var något på spåren när han recenserade filmen och i den såg Dangerfield som ett slags arvtagare till W.C. Fields och Groucho Marx – en komiker som skämtar för att hålla förtvivlan stången. Det finns nåt mer under ytan här än bara happy fun.

Andra bloggar om film, filmtips, filmrecension, back to school, rodney dangerfield

Gone Baby Gone

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ben Affleck som skådespelare, men jag får lyfta på hatten för hans regibegåvning. Gone Baby Gone är Afflecks första långfilm som regissör och han gör ett riktigt stabilt jobb med den.

Gone Baby Gone bygger på en deckare av Dennis Lehane och är en mörk berättelse om ett försvunnet barn. Casey Affleck spelar privatdetektiven som tillsammans med sin partner (Michelle Monaghan) blir anlitad att jobba med fallet. Polischefen (Morgan Freeman) tvingas motvilligt släppa in dem i utredningen, och Ed Harris och John Ashton (javisst, Taggart från Snuten i Hollywood) spelar de två veteranutredare som har hand om fallet från polisens sida.

Med god hjälp från sin utmärkta ensemble lyckas Affleck bjuda på en atmosfärrik kriminalhistoria med en twist eller två längs vägen. En av filmens allra bästa sidor är faktiskt miljöskildringen - inte för att jag någonsin varit i Boston, men Affleck har lyckats ge filmen en avskalat realistisk feeling.

Gone Baby Gone är mer spännande drama än nagelbitarthriller, och har en ganska vemodig ton. Storyn utmynnar till sist i ett moraliskt dilemma som i högsta grad är värt att fundera på och som är väl argumenterat från båda sidor.

Casey Affleck var bra i Mordet på Jesse James, och han är väldigt bra här också, kapabel till just de nyanser som hans äldre bror ofta har lite svårt med när han ställer sig framför kameran. Ed Harris, förnämlig som alltid, är filmens andra nav, men även Amy Ryan är mycket bra som den försvunna flickans mamma.

Andra bloggar om film, filmrecension, gone baby gone, ben affleck, dennis lehane, casey affleck

Spring, fetto, spring!

Om en rollfigur i en komedi plötsligt känns som att han är filmens “comic relief” - då är det inte någon särskilt bra komedi. Men så är det faktiskt med Run Fatboy Run, som jag såg enbart för att den har Simon Pegg i huvudrollen, och han var rolig i både Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Men den här gången handlar det inte om något samarbete mellan radartrion Pegg/Frost/Wright, utan om en betydligt slappare historia regisserad av David “Ross i Vänner” Schwimmer. Att Pegg varit inblandad i manuset hjälper tyvärr inte.

Det handlar om Dennis som överger sin gravid flickvän Libby (Thandie Newton) vid altaret men som fortfarande går och trånar efter henne. Nu har Libby träffat en ny kille i form av den framgångsrike amerikanen Whit (Hank Azaria). Och eftersom Whit springer maraton för välgörenhet inser slapphögen Dennis att ett maratonlopp är rätt sätt att vinna Libby tillbaka.

Det här är med andra ord precis som vilken romantisk komedi som helst, fast lite dummare, lite segare och lite sämre tajmat. Det blir aldrig särskilt roligt. Bäst är faktiskt ståuppkomikern Dylan Moran i en liten biroll som Libbys kusin.

Och reflektionen om “comic relief” dyker upp i min skalle mot slutet av filmen när Dennis hyresvärd - han är tjock! han har ett långt konstigt namn! han är från Pakistan! han är en klassisk komedifigur! - kommer lubbande och ser tokig ut för att inte slutet ska bli för sockersött.

Andra bloggar om film, filmrecension, dvd, run fatboy run, simon pegg, david schwimmer

American Gangster: Stabilt av Ridley Scott

Den kanske bästa scenen i American Gangster kommer alldeles i slutet, och är i all enkelhet en dialog i ett förhörsrum mellan de två huvudpersonerna. Det är den slutliga maktkampen i form av ett snärtigt och välskrivet meningsutbyte där de artiga replikerna speglar två järnviljor. Det är också filmen payoff i ytterligare en bemärkelse: i princip första gången filmens två stjärnor Denzel Washington och Russell Crowe efter nästan två och en halv timme får spela mot varandra.

Vad som kommer dessförinnan är en ambitiös och till större delen lyckad gangsterfilm som verkar vilja parkera någonstans mellan Scarface och Gudfadern. Men American Gangster är också resultatet av ett annat temperament: en mer distanserad hållning jämfört med Coppolas nästan romantiska blick och de Palmas psykotiska våldsorgie. Vilket är passande givet att detta handlar om en gangster som nästan skildras som en bokhållarkaraktär: oklanderligt prydlig och kyligt korrekt men brutal under ytan.

Berättelsen bygger på den verkliga historien om Frank Lucas som med hjälp av lika delar hänsynslöshet och slipat affärssinne tar över heroinhandeln i 1960-talets Harlem och blir stans nya gangsterkung. Mot honom står narkotikaspanaren Richie Roberts, en hederlig polis utfryst av sina genomkorrupta kollegor, som får mandat att ta upp jakten på New Yorks största knarkhandlare.

Med American Gangster gör Ridley Scott sin stabilaste film på ganska länge, ett gangsterepos med klassiskt anslag som kan skryta med bra rollprestationer och en fin skildring av det sena 60-talets Harlem som ger karaktär åt filmen. Jag är ingen superfan av Denzel Washington, som jag tycker kan bli lite träig ibland, men här fungerar han utmärkt som prydlig gangster, och Russell Crowe matchar honom väl som envis snut.

Tyvärr dras helhetsintrycket ner en aning av sådant som den klyschiga vårdnadstvist som Roberts är inblandad i, eller den pliktskyldiga skildringen av Lucas äktenskap eller hans relation till sin mamma. Det är detaljer, men de bidrar till att filmen inte riktigt når hela vägen fram.

Andra bloggar om film, filmrecension, american gangster, ridley scott, denzel washington, russell crowe