Get Smart

Steve Carell och Anne Hathaway. Foto: Warner Bros.

Precis det här behöver jag ibland: en lagom dum komedi. Och gärna med Steve Carell i huvudrollen. Han har förvisso en del mindre lyckade filmer på sitt CV, men han halvt om halvt stal showen från Jim Carrey i Bruce Almighty och utmanade definitivt Will Ferrell i Anchorman, och han var bra på alldeles egen hand i 40-Year Old Virgin.

Get Smart är mer eller mindre skräddarsydd för Carell, känns det som, och utnyttjar hans talang för deadpan och fumlighet. Filmen bygger på en tv-serie från 60-talet som Mel Brooks låg bakom och som jag inte sett mer än några enstaka avsnitt av. Det är enkelt och simpelt en agentparodi: Carell spelar Maxwell Smart, en analytiker inom spionorganisationen Control, som bli befordrad till agent efter att organisationens högkvarter attackerats av skurkorganisationen Kaos. Sen är det upp till Smart att tillsammans med Agent 99 (Anne Hathaway) sätta stopp för Kaos ondskefulla planer.

Det är rätt roligt. Det är slapstick blandat med replikskiften som…

- How do I know you’re not Control?
- If I were Control, you’d already be dead.
- If you were Control, you’d already be dead.
- Neither of us is dead, so I am obviously not from Control.

...och det roar åtminstone mig. Det är också den sortens högkoncept-komedi där en del av budgeten lagts på att få actionscenerna att se relativt trovärdiga ut, så det är bra driv även på den fronten i några sekvenser. Carell är självklart den komiska motorn med småroliga insatser även från bland andra Alan Arkin . Anne Hathaway glimrar väl inte när det gäller komiken men har huvudsakligen också rollen som straight guy.

Att filmen är nästan två timmar lång gör att det på sina håll blir aningen glest mellan skratten, men bortsett från det är det en trivsam historia. Inte på riktigt samma nivå som Zoolander eller Anchorman, men ett dugligt val när man bara vill ha kul en stund. Och det vill man ju ibland.

Andra bloggar om film, get smart, steve carell, anne hathaway

Airport 1975 - Charlton flyger i luften

The Charlton.

Airport var den halvseriösa melodramen som inspirerade den våg av katastroffilmer som förgyllde 1970-talet. Den blev också en tillräckligt stor framgång för att få tre uppföljare, varav den första kom 1975 och fick den väldigt fyndiga titeln Airport 1975.

Där original-Airport fokuserade på rollfigurernas relationer är Airport 1975 all about the action: det blir helt enkelt mer katastrof för pengarna. Precis som föregångaren rymmer filmen ett myller av karaktärer, men här är det huvudsakligen irrelevant vilka de är och vad de gör - de är bara med i filmen för att råka i fara, inte för att de är intressanta i sig.

Karaktärsskildringen i Airport 1975 är, för att formulera det någorlunda nyanserat, heldum. Linda Blair spelar den lilla flickan som är livshotande njursjuk men som paradoxalt nog är den lyckligaste och käckaste varelsen ombord. Helen Reddy spelar en ung nunna (varför alla dessa nunnor i katastroffilmer?!) som utan anledning får stoppa handlingen i några minuter för att riva av en sång till eget gitarrackompanjemang. Gamla storstjärnan Gloria Swanson är också ombord i rollen som sig själv och svamlar om gamla tider när hon flög loopingar med Cecil B de Mille. Charlton Heston är hjälten, förstås, och markerar sin handlingskraftiga manlighet genom att blängstirra intensivt och hojta fram sina repliker när det är dramatiskt.

Och så har vi Karen Black i rollen som flygvärdinnan Nancy, som tvingas ta över spakarna efter att en kollision med ett annat plan slår ut piloterna. Jag blir inte klok på henne. Att hon är en självständig och rejäl kvinna förstår vi redan i inledningen när hon snäser av Charlton för att han bara vill ha en snabbis mellan flighterna. Men när väl den katastrofala olyckan inträffat förvandlas hon till en sömngångare. Jag vet inte om man ska anta att Nancy tullat på taxfreespriten för att kunna hantera krisen eller om det är ett medvetet försök från Blacks sida att skildra en kvinna bedövad av chock - men resultatet blir att hon framstår som lätt efterbliven. Inte minst när Charlton för femtielfte gången ber henne läsa av hastighetsmätaren, och Karen verkar oförmögen att såväl fokusera blicken som läsa siffror.

Allra märkligast är dock killen som befinner sig på planet enbart för att han vill se ombordfilmen, i vilken han råkar medverka som statist. Han ska förmodligen föreställa något slags comic relief, men hans misslyckade skämt får honom bara att framstå som alltmer psykotisk ju längre filmen pågår. Honom skulle man ha gjort en egen film om.

Airport 75 kommer inte i närheten av Airport när det gäller skådespeleriet. Däremot bjuder den på mer katastrofaction, med försöket att sätta ombord en ny pilot på det skadade planet mitt i luften som huvudnummer. Det är underhållande, men inte alls lika snyggt som Airport och filmen dras dessutom med vissa tempoproblem när Karen sitter och halvsover i cockpit. På det hela taget en lagom halvkokt historia, som parodierades mycket träffsäkert i Titta vi flyger, men givetvis ett måste för alla vänner av katastroffilm.

Andra bloggar om film, katastroffilmer, charlton heston

Sweeney Todd

Johnny Depp som Sweeney Todd. Foto: Warner Bros.

Den är snygg så det räcker, Tim Burtons filmatisering av Sondheim-musikalen Sweeney Todd. Den känns nästan svartvit i sin dystra och begränsade färgskala där bara de röda blodstänken bryter av. Det är mycket effektfullt, och Burtons skräckgotiska version av London är tjusig och stämningsfull.

Det visuella matchar förstås den likaledes dystra historien utmärkt - det är besatthet och hämnd för hela slanten, och inte mycket annat. Ett romantiskt sidospår tjänar mest till att driva hämndstoryn framåt. Johnny Depp är bra i huvudrollen, koncentrerat misantropisk till hundra procent, men Helena Bonham Carter är faktiskt snäppet bättre som Mrs Lovett - åtminstone finns det en något större dynamik i hennes rollfigur.

Så visst är det bra, men jag tycker inte den hör till Burtons allra bästa, och att kalla den mästerverk är verkligen att ta i. Snygg, skapligt underhållande, hyfsat välsjungen - ja. Men också en aning statisk och måttligt engagerande. Burton har låtit både fantasi, humor och känsla blomma vackrare på andra håll.

***

Men apropå: Alan Rickman gör en biroll i Sweeney Todd som domare Turpin. Finns det någon nu levande skådespelare som kan lägga en replik med så precist bett som Alan Rickman? Jag har älskat hans talekonst sedan Hans Gruber tog över Nakatomi Plaza…

Andra bloggar om film, filmrecensioner, musikaler, sweeney todd, johnny depp

Goatboy the movie?

Bill Hicks, via NNDB.

Enligt Empire vill Russell Crowe spela Bill Hicks i en kommande biografisk film. Där ser man.

Bill Hicks var fantastisk, en av de verkligt stora ståuppkomikerna i mitt tycke. Likaledes en av de fränaste: inga mysiga iakttagelser om skosnören och manligt/kvinnligt utan full attack om politik, musik, sex och droger. Oftast väldigt roligt. Stundtals nästan obehagligt. Ibland aningen bisarrt. Alltid kompromisslöst.

Jag har inget emot en film om Bill Hicks, men det skulle kännas lite tråkigt om det blev en i raden av tillrättalagda och klyschiga biografirullar. Förhoppningsvis lander det i händerna på någon som vill och kan fånga Hicks person och anda.

Men är Russell Crowe verkligen rätt man för den rollen? Han känns väldigt mycket gladiator och väldigt lite “little dark poet”.

***

Jag ber att få lämna er med en av Bills mer finstämda och nyanserade rutiner:

Andra bloggar om film, bill hicks, russell crowe

Airport - katastroffilm utan bodycount

Kapten Dino begrundar livet.

Airport var filmen som satte fart på 1970-talets katastroffilmsvåg, vilket såhär i efterhand nästan är lite lustigt eftersom man nätt och jämnt kan beskriva själva Airport som en katastroffilm. Visst sker katastrofala saker i den, men det dröjer nästan 100 av filmens 137 minuter innan vi kommer dithän. Dessförinnan handlar det betydligt mer om huvudpersonernas trassliga kärleksförhållanden och hur stressigt det är att sköta en flygplats.

Nu menar jag inget negativt med det. Tvärtom är Airport en riktigt underhållande film, om än mer melodrama än renodlad katastrofrulle. Burt Lancaster spelar huvudrollen som flygplatsens operativa chef, som hellre stannar på jobbet hos sin snygga assistent (Jean Seberg) än åker hem till sin bittra fru. Burt får mycket att stå i när ett snöoväder slår till och ett plan halkar snett och blockerar ena landningsbanan. Han ringer in George Kennedy som får uppdraget att skotta loss planet. Samtidigt lyfter en annan flight, med Dean Martin vid spakarna, mot Rom. Ombord finns även den snygga flygvärdinnan (Jacqueline Bisset) som Dino har en affär med. Samt en geriatrisk fripassagerare. Plus ett par nunnor. Och - vilket är mer väsentligt än nunnorna - en desperat bombman…

Det kanske inte blir så mycket action förrän sista halvtimmen men på vägen dit håller man tillräckligt många bollar i luften för att det ska bli intressant. Både thrillerelementen och relationerna funkar. Värt att notera är också att bombmannen inte skildras som en typisk filmskurk utan görs mänsklig tack vare en ömkansvärd backstory. Dessutom är allting rätt jazzigt presenterat och snyggt filmat - och vem kan motstå en film där nåt slags bossanovaliknande groove drar igång på soundtracket så fort det vankas romantik och känslor?

Airports efterföljare renodlade konceptet: stora ensembler som löser sina privata problem mitt under pågående kris - men blåste upp själva katastrofmomentet avsevärt jämfört med originalet. Här dör nästan ingen. Airport är den lite återhållsammare och kanske aningen vuxnare storebrorsan till de katastrofrullar som följde. Och fortfarande väl värd att se.

Andra bloggar om film, filmrecension, katastroffilm, airport

Rififi - noir av bästa märke

Jean Servais som Tony le Stéphanois.

Jag har ett minne av att ha sett Rififi på tv för en ohygglig massa år sedan, men hade glömt i princip allt utom själva inbrottet. Därför var det väldigt trevligt att se om den på en fräsch dvd-utgåva och konstatera att inte bara inbrottet utan hela filmen står sig väldigt väl.

I centrum står Tony, spelad av Jean Servais som gör honom till en hårding med något sorgset över sig. Tony har just kommit ut från kåken och upptäcker att hans gamla flamma, Mado, numera kilar med klubbägaren Pierre Grutter. När hans gamla kompanjon Jo föreslår en kupp mot en juvelerarbutik accepterar Tony, men han modifierar planen - istället för att bara sikta på grejorna i skyltfönstret ska gänget ge sig på att plundra kassaskåpet.

Tonys metod är betydligt mer komplicerad, men efter att vi har fått ta del av gängets förarbete följer den klassiska, 28 minuter långa inbrottsscenen som utspelas under total tystnad - varken dialog eller musik bryter koncentrationen. Rififi brukar anses vara filmen som alla moderna kuppfilmer står i tacksamhetsskuld till, och det beror på inbrottssekvensen. (Faktum är att filmen till och med satte avtryck i språket: det är härifrån ordet ‘rififikupp‘ kommer.)

Som Roger Ebert påpekat skulle själva kuppen ha utgjort filmens klimax i en modern rulle. Nu kommer den någonstans i mitten, varefter berättelsen går vidare med det bittra efterspelet. Kassaskåpsexperten César - spelad av regissören Jules Dassin själv men under pseudonym - kan inte låta bli att ge bort en diamantring från kuppen till en sångerska på Pierre Grutters klubb, vilket sätter fart på en blodig händelsekedja.

Filmen är cirka två timmar lång men känns inte utdragen alls - tvärtom är det spännande och intressant hela vägen. Jean Servais har en smått magnetisk utstrålning, och filmen hämtar massor av stämning ur det vackra svartvita fotot av ett nattligt Paris. Rekommenderas helhjärtat!

Andra bloggar om dvd, film, film noir, rififi

Tre snabba

11 av de 12 edsvurna männen, med Henry Fonda i mitten.

Jag är lite lagom slapp och oinspirerad och har inte särskilt mycket åsikter om någonting alls just nu, men…

* Jag skrev om Sidney Lumets senaste film för ett tag sen, och passade nyligen på att se om hans gamla klassiker 12 edsvurna män. Jäklar vad fin den är - enkel, intelligent och underhållande på en och samma gång. Tre kvalitéer som alltför sällan samsas i en och samma film. Se den om du inte har gjort det!

* Roger Ebert skriver väldigt fint om sin relation till Fellinis La Dolce Vita.

* Ni vet ju att jag är lite svag för katastroffilmer, bra som dåliga, så jag vill förstås tipsa om att TV4 Plus visar Katastroflarm (Airport 75) klockan 23:55 på lördag. Det handlar om den andra av de fyra rullarna i Airport-serien, där stjärnstinna ensembler hamnade i allt mer otroliga katastrofscenarion. Den här gången är det bland andra Charlton Heston, Gloria Swanson, George Kennedy, Karen Black och Linda Blair som försöker överleva ombord på ett skadat flygplan. Och yes, det är en sjungande nunna ombord! Kolla in den här om du undrar vad Titta vi flyger egentligen skojade om.

Andra bloggar om film, filmtips, katastroffilm, sidney lumet

Before the Devil Knows You’re Dead

Feelbad med Ethan och Philip. Foto: SF/Capitol Films

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men förmodligen var det en trailer eller ett klipp på nätet som gav mig intrycket att Before the Devil Knows You’re Dead lutade åt komedihållet.

Det gör den inte. Alls. Tvärtom är det ett riktigt svart (kriminal)drama där i princip allting går åt skogen med obönhörlig konsekvens.

Andy och Hank (Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke) är bröder med problem. Andys äktenskap knakar i fogarna, han fifflar på jobbet och han knarkar - Andy behöver pengar. Hank är en allmän loser som inte kan betala underhållet - Hank behöver pengar. Andy kommer på en smart idé om hur de båda ska komma på grön kvist igen. Sen går allting åt helvete.

Sidney Lumet har väl varit ganska ojämn på senare tid, men på 70-talet formligen spottade han ur sig bra filmer (Serpico, Dog Day Afternoon, Network, Equus) och han har dessutom äldre klassiker som 12 Angry Men på meritlistan. Många har sagt att Before the Devil Knows You’re Dead är det bästa han åstadkommit på 20 år eller så, och det är möjligt (jag har lite för stora luckor när det gäller hans produktion på 80- och 90-talen).

Det här är en bra story, välspelad och snitsigt berättad med en struktur som hoppar både kronologiskt och mellan de olika personerna för att ge oss sammanhangen ur flera olika synvinklar. Egentligen hittar jag inte så mycket att klaga på - det är helt klart den typ av film jag ofta faller för, så jag har svårt att riktigt sätta fingret på varför jag ändå känner mig en aning ljummen inför den. Kanske behöver jag se den en gång till. Jag återkommer när det klarnar.

Andra bloggar om film, filmrecension, philip seymour hoffman, sidney lumet

Rock ‘n’ roll remakes

Först fick vi veta att MTV tänker göra en remake på Rocky Horror Picture Show, och jag kände genast illamåendet komma smygande. Det kan bara och enbart sluta i katastrof. Jag har redan börjat få mardrömmar om hur de senaste antiseptiska popstjärnorna klär sig i raffset och tror att de är edgy. Jag får lust att göra någon fysiskt illa bara jag tänker på det.

Sen visade det sig att Howard Stern tydligen har planer på en remake av Rock ‘n’ Roll High School. Jag vet inte om det är någon lysande idé det heller - “if it ain’t broke, don’t fix it” - men jag litar nog faktiskt mer på Howard Stern än på MTV när det gäller att det här. Så i det fallet avvaktar jag med domen ett tag till.

Generellt har jag nog ungefär samma grundinställning till remakes som Michael Caine: “My view is that you should always do remakes of failures. Then you’ve got nowhere to go but up, you know?”

Andra bloggar om film, remakes, rocky horror

The state of svensk film just nu

a) Tretton nya Wallanderfilmer.
b) Jungstedtdeckare med tyska skådisar dubbade till svenska.

“I’m fine. I just threw up in my mouth a little bit.”

Andra bloggar om film