Jag somnade ifrån Da Vinci-koden när jag försökte se den på dvd. Under Änglar & demoner lyckas jag i alla fall hålla mig vaken. Om det beror på att den har högre tempo och färre oändliga dialoger om esoteriska ting än föregångaren eller bara på att det är tidigare på kvällen får vara osagt.
Någon stjäl en liten behållare med antimateria från partikelacceleratorn CERN, och professor Robert Langdon blir kallad till Vatikanen sedan fyra kardinaler blivit kidnappade av några som utger sig för att vara ett uråldrigt hemligt sällskap känt som Illuminaterna. De två händelserna visar sig vara sammankopplade, och Langdon har bara några timmar på sig att rädda Vatikanen och större delen av staden Rom från utplåning.
Jag är rätt kluven till Dan Brown. Å ena sidan är han verkligen inte en bra författare om man ställer högre krav på en bok än att den rymmer någon form av handling. Å andra sidan är jag väldigt road av bisarra konspirationsteorier (hey, jag läste Holy Blood, Holy Grail långt innan Da Vinci-koden var ens en glimt i Browns öga) så illuminater och hemliga koder och mystiska dokument i Vatikanens mytomspunna arkiv är ju roligt.
I det här fallet har jag inte läst boken, så jag har sluppit Browns miserabla prosa, men filmversionen blir alldeles för mycket Kalle Blomqvist på skattjakt för att det riktigt ska funka för mig. Änglar & demoner är förvuxen pojkboksspänning på speed. Langdon och kompani flänger hit och dit genom Rom, och varenda staty som pekar ett finger hit eller dit är i själva verket en hemlig ledtråd slugt planerad av gamla konspiratörer. Alla som är buttra och otrevliga och verkar onda är i själva verket goda, och tvärtom. Av en paranoid thriller för en vuxen publik krävs ju lite högre trovärdighet än gängse Tvillingdeckarna-bok. Det här blir liksom mer corny än mystiskt och spännande.
Andra bloggar om film, recensioner, dan brown, tom hanks
0 Svar till “Änglar & demoner”