Död snö

Foto: Atlantic Film

Norsk nazizombiesplatter? Tackar som frågar.

Död snö är en dos riktigt blodigt skräpigt skoj, gjord med stor kärlek till skräck- och splattergenren. Åtta ungdomar drar upp i norska fjällen för att fira påsklov. En av dem dör redan innan förtexterna. De resterande sju upptäcker snart att en zombifierad bataljon gamla nazisoldater fortfarande härjar i området. Sedan gäller det bara att försöka överleva.

Det roligaste med Död snö är kanske hur regissören Tommy Wirkola har lyckats göra en zombiefilm med distinkt skandinavisk karaktär. Åtskilliga genreklyschor finns givetvis på plats (medan andra ignoreras helt, som det faktum att de som blir bitna inte tycks bli zombier själva) men miljö och detaljer ger filmen en egen karaktär. Den är till största delen rappt och  effektivt berättad, och ser i allmänhet också väldigt bra ut – jag vet inte vad budgeten varit, men skräck får ju sällan mycket pengar att röra sig med på våra breddgrader, och Wirkola och kompani har lyckats väldigt bra med effektarbetet.

Anslaget är inledningsvis ganska rakt men i takt med att filmen blir allt blodigare blir den också allt roligare. Det bjuds rejäla doser splattereffekter med blod, tarmar och motorsågar – samt den första snöscootermassaker jag sett på film, i vad jag gissar är en hommage till Peter Jacksons Braindead.

Kanske inget för den direkt kräsmagade, men kul för oss andra.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, zombier, skräck, splatter

Bad Day at Black Rock

Dags att damma av en gammal klassiker igen. En man steg av tåget är den svenska titeln på John Sturges Bad Day at Black Rock från 1955, som legat och väntat på min hårddiskspelare ett tag.

Mannen som kliver av tåget är ingen mindre än Spencer Tracy i rollen som John J Macreedy, en krigsveteran som anländer till en gudsförgäten liten håla nånstans ute i ingenstans. Han söker efter en man vid namn Komoko, men invånarna i den lilla staden möter honom med kompakt ovilja och misstänksamhet. Det är uppenbart att de har något att dölja, och Macreedys blotta närvaro är tillräckligt för att få Black Rock att börja knaka i fogarna.

They don’t make ‘em like this anymore, är man frestad att säga. Bad Day at Black Rock är en beundransvärt tajt och välkomponerad spänningshistoria som klockar in på bara 81 kompakta minuter. Såväl Macreedys bakgrund och avsikter som stadens hemlighet uppenbaras gradvis, och Sturges bygger skickligt spänningen mot ett par klimaktiska våldsscener. Den ena, där den enarmade Macreedy ställs mot Ernest Borgnines brutala tjockskalle, är en klassiker i egen rätt.

Bad Day at Black Rock har sin plats i historien som en av de första filmerna som tog upp interneringen av japaner i USA under andra världskriget, men teman som främlingsrädsla och okritisk patriotism gör att den känns relevant än idag. Spännande, välspelat och mycket sevärt, och Tracy är cool som få.

(Tyvärr visade det sig att den version som jag spelat in från TCM var pan-and-scannad, vilket i praktiken innebär att ungefär häften av den tjusiga Cinemascope-bilden saknas vid varje givet tillfälle. Sånt borde vara åtalbart.)

Andra bloggar om film, filmrecensioner,