Public Enemies tar sin början 1933, mitt under den stora depressionen – ”bankrånens gyllene tidsålder”, tydligen – och fokuserar på senare delen av den legendariske bankrånaren John Dillingers karriär. Han utses till ”samhällets fiende nummer ett” av FBI-chefen J. Edgar Hoover som satsar en hel del prestige på att sätta stopp för Dillinger. Han ger uppdraget till agent Purvis, som nyligen skjutit ihjäl en annan ökänd brottsling, Pretty Boy Floyd.
Dillinger visar sig vara ytterst svårfångad. Han rånar banker skoningslöst, men låter alltid bankkunderna behålla sina pengar och smycken, vilket bidrar till att göra honom ovanligt populär för att vara rånare. Han följer en gammal kumpans maximer: jobba aldrig med folk du inte känner, och jobba aldrig när du är desperat. Det är när omständigheterna tvingar honom att bryta dessa regler som hans dagar är räknade.
Public Enemies är en massivt mansdominerad film, så det är lite paradoxalt att den enda framträdande kvinnliga rollfiguren också blir den enda som får liv på allvar. Faktum är att Marion Cotillard som Dillingers kvinna Billie Frechette gör större intryck än någon annan medverkande, trots att hon syns på duken i bara kanske 15-20 minuter av de två timmar filmen pågår.
Johnny Depp är förstås ganska karismatisk som Dillinger själv, men är mestadels yta utan djup. Några scener låter oss förstå att Dillinger är väl medveten om sin publika persona men vi får inte många chanser att gå bakom hans fasad, vilket kanske kunde ha varit intressant givet Dillingers status som något slags mytomspunnen hjälte. Christian Bales omutlige FBI-agent Purvis å sin sida är så stenhårt sammanbiten att han är mer en funktion än en person.
Michael Mann i regissörsstolen brukar garantera en ganska hög lägstanivå, och Public Enemies är godkänd men ingen större framgång. Visst bjuder den på några spännande och inspirerade scener – rymningen från fängelset i Crown Pointe är en absolut höjdpunkt till skillnad från de utdragna skottväxlingarna – men som helhet är det inget som får pulsen att skena. Dessutom har jag personligen rätt svårt för kamerarbetet i många scener: Mann väljer att jobba med skakigt handhållen kamera, vilket i kombination med väldigt täta närbilder blir särdeles onjutbart.
Under sista tredjedelen tar det sig en del, bland annat genom att Cotillard på nästan helt egen hand lyckas ingjuta ett visst patos i filmen – men kanske är det också så enkelt som att det per automatik blir lite mer spännande när berättelsen närmar sig sin oundvikliga slutpunkt. Till syvende och sidst känns det dock i hög grad som som en ambitiös film full av missade möjligheter.
Andra bloggar om om film, filmrecensioner, johnny depp, christian bale, public enemies
