The Curious Case of Benjamin Button

När David Fincher regisserar brukar resultatet oftast bli sevärt och så även den här gången. The Curious Case of Benjamin Button är en finstämd, melankolisk och snygg kärlekshistoria med en annorlunda twist.

Saken är nämligen den – och vid det här laget kan det omöjligen ha undgått någon – att Benjamin föds gammal. Modern dör i barnsäng och den chockade fadern lämnar den nyfödde på en trappa utanför ett ålderdomshem. Benjamin växer upp bland åldringarna på hemmet men blir i motsats till dem bara yngre och friskare i takt med att åren går. I 12-årsåldern lär Benjamin känna en lite yngre flicka, Daisy, vilket bli inledningen på en livslång kärlekshistoria som dock har sina komplikationer.

Storyn bygger på en novell av F Scott Fitzgerald som fövandlats till filmmanus av Eric Roth, som tidigare skrivit bland annat The Insider och Forrest Gump (samt, lustigt nog, den eländiga Airport ‘79), och det finns något här som gör att man lätt associerar till just Forrest Gump. Kanske handlar det bara om att här är ytterligare en fundersam film om en särlings väg genom livet som balanserar mellan känslosamt drama och varm komedi.

Filmen är stundtals storartat vacker – jag hann inte med att knycka screencaps från dvd:n innan den skulle tillbaka till butiken så jag får nöja mig att illustrera den här recensionen med en bild hittad på nätet – och både Brad Pitt och Cate Blanchett gör fina prestationer i huvudrollerna. I Pitts fall riskerar de rikliga ålderseffekterna att lite grann dra uppmärksamheten från en tilltalande avskalad rolltolkning.

Den enda tyngre invändning jag har är speltiden; filmen är ungefär 2:40 lång och jag tycker att man kunde ha trimmat den en del på sina håll – det finns partier i mitten där berättelsen riskerar att tappa styrfarten. Ett exempel är backstoryn till bilolyckan, som i sig är vacker och fyndig men som i sammanhanget känns mer som en onödig utvikning än som något väsentligt. Det hindrar dock inte att Fincher lyckas avrunda filmen med en mycket fin och rörande final. Klart sevärt.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, brad pitt, cate blanchett, david fincher

Valkyria

Den 20 juli 1944 försökte en grupp tyska officerare med översten Claus von Stauffenberg som en av nyckelfigurerna mörda Adolf Hitler. Man hade kläckt en plan som gick ut på att genomföra ett bombattentat mot Führern för att sedan ta över Berlin och säkra regeringsmakten med hjälp av arméreserven. Som bekant gick planen inte helt i lås.

Valkyria handlar om just detta kuppförsök, och sätter Tom Cruise i huvudrollen som von Stauffenberg. Valet av just Cruise orsakade en del kontrovers kring filmen, huvudsakligen på grund av att Cruise är scientolog men också i vissa läger på grund av farhågor om att Hollywood skulle trivialisera historien och göra kitsch av den. Vad gäller det förstnämnda har jag svårt att se hur Cruises religiösa böjelser är relevanta i sammanhanget, och vad gäller det sistnämnda tycker jag att regissören Bryan Singer har rott projektet i land på ett hedersamt vis.

Somligt i Valkyria är med all säkerhet anpassat för att tillfredsställa thrillergenrens dramaturgiska krav, både vad gäller intrig och karaktärsskildringar – det här är trots allt drama, inte dokumentär. Jag är inte tillräckligt inläst på andra världskrigets historia för att kunna avgöra vad som är sant eller ej, men de som vet bättre menar att filmen huvudsakligen håller sig till fakta. Ska man problematisera något särskilt är det väl kanske skildringen av von Stauffenberg själv, som kanske inte var riktigt så helylle som filmen antyder.

Som drama fungerar Valkyria hur som helst riktigt bra. Singer bygger långsamt men metodiskt upp intrigen och spänningen, och lyckas göra vissa sekvenser riktigt nervdallrande. Att fixa det i en berättelse där vi redan från början vet hur det kommer att gå är bra jobbat. Cruise gör en bra och rätt nedtonad insats i huvudrollen, birollerna befolkas av solida namn som Tom Wilkinson och Thomas Kretschmann, och hela filmen är omsorgsfullt och snyggt iscensatt. Den bjuder inte på några psykologiska djupdykningar à la Der Untergang, men som en intressant och hyfsat spännande skildring av ett stycke krigshistoria fungerar den prima.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, tom cruise, bryan singer

Tre snabba

2012: Där ryker Vita huset...igen!

1. Jordens undergång: Häromdagen släpptes den första fullskaliga trailern för Roland Emmerichs kommande undergångsrulle 2012, och det ser ut att kunna bli en spektakulär historia, åtminstone vad gäller effektarbetet. När det gäller storyn ska man kanske inte vänta sig något alltför subtilt – men ni som följer Disaster Movie World vet att jag är mycket förlåtande när det gäller katastroffilmer…

2. Mega-Shark vs. Giant Octopus: Jag skrev om trailern för den här b-rullen för ett tag sen, och nu har jag sett själva filmen. Den var, för att hålla det kort och koncist, fullkomligt värdelös från början till slut. Jag menar, den var inte ens så dålig att den var rolig. Den var enbart usel i alla avseenden: manus, skådespeleri, effekter, till och med klippning är kass. Allt du behöver se finns i trailern, som är ett under av elegans i jämförelse med the main attraction…

3. Vem recenserar recensenterna? Svaret på den frågan är The Critics, en blogg som recenserar bloggar. Nu har de även recenserat mig. Jag tackar för de vänliga orden och tar till mig kritiken om ojämn inläggsfrekvens. Jag försöker, men ibland…

Andra bloggar om film, trailers, 2012, katastroffilm

Star Trek

När det gäller förnyelsen av James Bond har jag hört till supportrarna: Ut med det gamla, in med det nya! Och jag tycker det har funkat utmärkt, även om Quantum of Solace inte alls var lika bra som Casino Royale.

När nu J.J. Abrams gör samma sak med Star Trek – som jag till sist såg i helgen – upptäcker jag att det blir en aning mer konfliktfylld upplevelse. Å ena sidan håller jag ju med om att Trek behövt en förnyelse: visserligen är fem tv-serier och tio långfilmer en imponerande meritlista, men det är ju inte som att de senaste långfilmerna känts superfräscha. Å andra sidan finns här ett arv som jag har betydligt mer relation till än vad jag nånsin haft till James Bond, och jag inser att jag delvis oroar mig för att Abrams och kompani ska fjärma sig för mycket från det gamla.

Vilket förstås är fel attityd. Vill du göra något som fått en så stigmatiserande nördstämpel som Star Trek fått attraktivt för en ny och bredare publik så måste du nog ta i. Att somliga av oss gammelgeeks tycker det är lite mysigt att se Patrick Stewart idissla moraliska dilemman i filmer som inte direkt pushar gränsen för modern action är väl en sak, men det lär inte säkra framtiden för en franchise, hur klassisk den än må vara.

Följaktligen levererar Abrams en Star Trek-film som bjuder på mer pang för pengarna än någon annan Trekrulle så vitt jag kan minnas. Så har han också haft en flera gånger så stor budget att röra sig med, vilket också syns på duken: mycket är riktigt maffigt. En trotjänare som Jonathan Frakes kanske kan Star Trek-mytologin och -stilen som ett rinnande vatten, men han är inte riktigt lika flyhänt när det gäller att sy ihop modern actionunderhållning som Abrams (och då var det ändå Frakes som regisserade First Contact, en av de bästa Trekrullarna på senare år).

Storyn går tillbaka till begynnelsen och öppnar med att den blivande kapten James T Kirk föds i en skyttel mitt under brinnande strid samtidigt som hans far offrar livet för att sätta stopp för elaka romulaner. Vi får sedan några nedslag i både Kirks och Spocks barn- och ungdom innan båda till sist hamnar ombord på Enterprise och råkar i konflikt med samma romulaner som anföll pappa Kirk. Romulanerna förstör Spocks hemplanet Vulcan innan de styr kosan mot jorden…

Det är rappt och snyggt gjort, intrigen är bitvis lite rörig men funktionell med betoning på hyperaktiv action. Det är underhållande även om det här och var slirar lite överstyr. Somliga karaktärer målas med väldigt bred pensel och skildringen av Kirk som ung rebell är rent löjlig medan å andra sidan den unge Spock är betdligt mer intressant att följa. En del av de humoristiska infallen slår också fel, vilket bland annat drabbar Scotty – jag gillar ju Simon Pegg, men hans version av Scotty som knasig comic relief känns som om den hör hemma i en annan film.

Däremot imponerar filmen på det designmässiga planet, där man lyckas ge miljöerna en realistisk och modern känsla samtidigt som man är trogen mot originalet. Och rollbesättningen är gjord med bra fingertoppskänsla som gör att vi köper de flesta skådisar som yngre versioner av de klassiska rollerna (med undantag för Scotty då). Det gäller framför allt de två förgrundfigurerna Kirk och Spock, där Zachary Quinto som Spock känns gjuten från början medan introduktionen av unge Kirk gör att Chris Pike får jobba i uppförsbacke – men han lyckas ändå göra Kirk till sin i takt med att storyn rullas upp.

Star Trek i Abrams tappning är fartfylld och adrenalinstinn action, och att döma av biljettintäkterna har filmen gjort sitt jobb ganska väl: att göra Star Trek till en angelägenhet för fler än närmast sörjande sf-geeks. Vad närmast sörjande geeks möjligen kan beklaga är dock vad som kommer bort en aning mitt i all action, nämligen de idéer och ideal som i hög grad utgör Treks egentliga kärna. Men kanske blir det mer utrymme för sådant nästa gång. För stunden nöjer jag mig med att konstatera att Abrams gjort ett ganska bra jobb med att fånga vår uppmärksamhet.

***

Det här kan för övrigt vara ett lämpligt tillfälle att nämna att jag då och då medverkar på Science fiction-bloggen hos TV4 Science fiction. Välkommen dit också.

Andra bloggar om star trek, science fiction, jj abrams