Pretto please (with sugar on top)
Japp, jag klämde nyligen Earthquake från 1974 med Charlton Heston i huvudrollen – en fantastiskt underhållande katastrofrulle som gör slarvsylta av hela Los Angeles. En fullskalig recension går att läsa på Disaster Movie World. Jag är för lat för att skriva den en gång till på svenska.
Andra bloggar om film, katastroffilm
Jag kan inte påstå att jag har några djupare kunskaper om Will Eisners klassiska serie The Spirit, men när jag var yngre läste jag en del av den och tyckte väldigt bra om den. Den var en skön kombination av humor och hårdkokt, med fin atmosfär och snygga teckningar.
Så varför väljer man Frank Miller av alla människor till att göra filmatiseringen? Nog för att Miller gjort en del bra saker han också – han skrev och ritade en av tidernas allra bästa Batman-serier, The Dark Knight Returns, och han gjorde effektiv neo-noir i Sin City (även om jag tröttnade efter de tre första böckerna eller så) – men jag kan inte påstå att jag någonsin känt att det föreligger ett släktskap mellan Miller och Eisner. Tvärtom tycker jag att det finns en värme och mänsklighet i det jag läst av Eisner som mestadels lyser med sin frånvaro i det jag läst av Miller.
Men nog tusan var det Miller som fick äran, och möjligen är han något av en one-trick pony, för hans The Spirit ser ut ungefär som Sin City och låter ungefär som Sin City, trots Millers egna utfästelser om motsatsen.
Men till skillnad från Sin City är The Spirit en helt hopplös film. Den har en dum story rotad i övernaturligheter, stolpig dialog, patetiska försök till humor och en bunt välkända skådespelare som rabblar de erbarmliga replikerna och som med facit i hand antagligen skäms en smula. (Eller ja, Samuel L Jackson ställer ju upp på lite vad som helst.)
The Spirit är en tungfotad och alldeles livlös film som ibland får mig att undra om Miller i själva verket är en avantgarde-auteur som gjort något som ligger bortom min enkla fattningsförmåga. Kanske är det här avsett som en surrealistisk stilövning, där sådant som dramaturgi är oväsentligt?
Filmen är på en gång galen och jättetråkig. Det finns åtskilliga scener som går ut på att någon, inte sällan just Samuel L Jackson (som spelar en skurk kallad The Octopus som tycks ägna större delen av sin vakna tid åt att sminka sig och klä ut sig i bisarra kostymer), håller långa ansträngda monologer. Sen slåss han och The Spirit i ultravåldsamma sekvenser som inte heller de leder någonstans. Sen skjuter alla på varann med stora pistoler och sen är det slut.
Visst, rent visuellt är somligt rätt snyggt, om än på ett ganska kitschigt sätt. Men om det är så här det blir när Frank Miller får göra film på egen hand så ser jag verkligen inte fram mot Sin City 2.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, samuel l jackson, frank miller
I ett anfall av 80-talsnostalgi spelade jag in den gamla actionthrillern F/X från TV4 Film häromveckan och kom mig till sist för att se den. Jag kommer ihåg att jag gillade den väldigt mycket när den kom, och jag måste säga att jag tycker den står sig ganska väl fortfarande som en fyndig och underhållande liten sak.
Bryan Brown spelar specialeffektsteknikern Rollie Tyler som blir anlitad för att fejka ett mord på en maffiakille som ska vittna mot sina forna kompisar. Utredarna är oroliga för att maffian ska knäppa killen själva, vilket är motivet för planen. Rollie tar uppdraget, men det visar sig snart att han blivit lurad – hans uppdragsgivare försöker knäppa honom och han tvingas på flykt. Samtidigt blir han misstänkt för ett antal mord. In i handlingen kommer Brian Dennehy som spelar en ettrig gammal mordutredare och bufflar omkring för att lösa fallet.
Charmen i filmen ligger dels i den ganska rappa storyn som utnyttjar specialeffektstemat på ett bra sätt, och dels i rollbesättningen. Bryan Brown var lite hot stuff i mitten och slutet av 80-talet, och Brian Dennehy är alltid Brian Dennehy – faktum är att det var nog F/X som gjorde att jag först fattade tycke för honom. Dessutom är Jerry Orbach småkul i birollen som maffiakillen.
Finalen är en löst påhängd coda som är lite lustig. Brown och Dennehy möts aldrig förrän precis i slutet, när Dennehy till sist har listat ut hur allt hänger ihop och överraskar Brown som just ska smita sin väg. Därefter följer ett hopp i tiden och sen får vi se Brown och Dennehy i Geneve där de hämtar ut en massa maffiapengar och plötsligt är världens bästa vänner. Vad hände? Hur gick det till? Och hur lyckades manusförfattarna skriva sig in i ett hörn där Rollie inte kan få pengarna och flickan utan får hålla till godo med pengarna och…en tjock gammal ex-snut?
Jaja. En helt okej film i alla fall.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, brian dennehy
Judd Apatow och kretsen runt honom har fått till det rätt bra i sånt som Dumpad och 40 Year Old Virgin. Step Brothers är dock inte någon av deras allra finaste stunder, trots John C Reilly i rollistan och trots att regisserande Adam McKay också gjorde Anchorman.
Reilly och Will Ferrell (som ställda sida vid sida plötsligt är ganska lika) spelar två män i 40-årsåldern som aldrig riktigt vuxit upp och flyttat hemifrån. När deras ensamstående föräldrar finner varandra och gifter sig blir de därmed motvilliga styvbröder. Allihopa flyttar ihop vilket leder till syskonrivalitet och därefter ännu allvarligare problem när herrarnas ovilja att växa upp gör relationerna alltmer ansträngda.
Den här filmen bygger på ett enda gag, nämligen att två vuxna män beter sig som småungar. Vilket väl egentligen bara är halvroligt redan från början. Men det funkar en stund, innan det så sakteliga mest blir enformigt i sin fånighet. Ferrell och Reilly är tillräckligt goda komiker för att kunna hålla någorlunda liv i anrättningen men trots det känns det ändå som om filmen trampar vatten.
Två saker ska dock föras upp på pluskontot: dels Richard Jenkins (japp, han igen) som fadern i familjen, och dels att filmen avslutas med en sekvens där två vuxna män spöar upp en skock skolbarn. Det förekommer inte så ofta på film.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, will ferrell
Bröderna Coens två senaste filmer visar med eftertryck att de är i högform igen efter den okaraktäristiska besvikelsen som var The Ladykillers. No Country for Old Men var en tuff och tung historia, medan Burn After Reading är komedi av prima märke med idel högklassiga skådisar i rollistan.
För visst är det så att en del av nöjet med Burn After Reading är att se Brad Pitt, John Malkovich och Tilda Swinton samsas med Coen-bekanta som George Clooney och Frances McDormand. Det är bra spelat hela vägen, och ganska underhållande att se en aktör som Malkovich måla med en betydligt bredare pensel än han oftast gör.
Malkovich spelar CIA-analytikern Cox som får sparken. Hans fru vill skiljas, och via hennes advokats tankspridda sekreterare hamnar en CD-skiva med manuset till Cox självbiografi, där han tänker avslöja de hemligheter han samlat på sig under karriären, i händerna på den korkade gymtränaren Chad (Pitt). Chad och hans kollega Linda (McDormand) får för sig att utpressa Cox för att skaffa pengar till de plastikoperationer Linda vill genomföra. Cirkeln sluts när Linda dejtar via nätet och träffar Harry (Clooney) som är något slags beväpnad statstjänsteman och råkar vänstra med Cox fru.
Naturligtvis går allt fel som kan tänkas gå fel i en historia som allteftersom tvinnar ihop de olika trådarna på ett mycket underhållande sätt. Det här är Coen-komedi av välkänt snitt, befolkad av knepiga typer och allmänna losers som ställer till det i sin hopplösa jakt på något slags lycka.
Story, rollfigurer och skådespeleri är kul i sig, men grädden på moset är nästan hur Joel och Ethan förpackar vad som i grunden är en klantfars och ger den de attribut som traditionellt tillhör jättetuffa teknothrillers, inklusive magnifika inzoomningar från spionsatelliter och ett stundtals dundrande soundtrack. Det senare blir närmast metafilmiskt komiskt när de mullrande trummorna ackompanjerar ett montage där de olika karaktärerna utför diverse triviala ärenden i sin vardag.
Slutligen måste jag också nämna Richard Jenkins, som lite grann i skuggan av storstjärnorna gör en lysande insats som den slokörade gymägaren. Toppklass där.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, bröderna coen, brad pitt, george clooney
Kuppfilmer går det tretton på dussinet, men det är sällan de är så tajta som den här. Spike Lee, i vanliga fall känd för lite mer kontroversiellt material, gör med Inside Man en ganska rak kriminalthriller och gör det med stil.
En grupp rånare slår till mot ett bankkontor på Manhattan och tar ett femtiotal personer som gisslan. Polisen Keith Frazier tar hand om fallet och försöker förhandla med ledaren för rånarna. Det står snart klart att Frazier har att göra med en ovanligt smart rånare som ligger steget före. Och när en kvinna med band till stadens mäktigaste män blandar sig i leken inser Frazier att det här inte är något vanligt bankrån.
Att avslöja mer om handlingen vore inte schysst mot den som ännu inte sett filmen. Det räcker med att säga att Lee och manusförfattaren Russel Gewirtz satt ihop en intrig som håller intresset uppe hela vägen och kommer med flera oväntade vändningar.
Berättelsen om bankkuppen och spelet mellan polis och rånare är underhållande, men det som verkligen ger filmen liv är de små detaljerna runt om. Men det vore väl knappast en Spike Lee-film om han inte fick med åtminstone en touch av samhällskritik, och här finns många små iakttagelser om livet i USA efter 9/11 – till exempel en bankanställd sikh som genast blir misstänkt på grund av sin turban – och relationerna mellan olika folkslag och raser. Ibland med en fin komisk twist som bonus.
Denzel Washington gör en bra insats som Frazier och Clive Owen har gjuten pondus som ledare för rånarligan. Willem Dafoe och Chiwetel Eijofor är underhållande i sina biroller medan Jodie Foster som den mystiska Madeleine White inte hinner göra något större intryck.
Möjligen drar Lee ut för långt på finalen – vid det laget har vi förstått hur det hela hänger ihop och vi behöver inte fler förklaringar – men bortsett från det är Inside Man en elegant och mycket underhållande film.
På tv: Torsdag 2/4 kl 21:00 på TV6.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, spike lee, clive owen, denzel washington
Att Sigourney Weaver kniper titeln som Ultimate action hero när Sky Movies anordnar omröstning är så klart helt i sin ordning. Inga invändningar från min sida, Ellen Ripley smiskar de flesta.
På de följande fyra platserna kommer sedan i tur och ordning Stallone, Arnold, Chuck Norris och Matt Damon. Där hade man behövt möblera om en del. Matt Damon är bra i Bourne-filmerna, men jag har hemskt svårt att se honom som ”actionhjälte”. Och hur kultig Chucken än är kvarstår faktum att han mest gjort skräp.
Var är Linda Hamilton? Och var, o var, är Bruce?
Längre ner på listan, antar jag. Man får liksom aldrig veta, när det gäller såna här topplistor som verkar röstas fram i promotionsyfte. Rätt som det är dyker de upp i ett pressmeddelande, eller en notis från någon nyhetsbyrå som ägnar sig åt att kopiera pressmeddelanden, men själva omröstningen hittar man aldrig någonstans. Men det är ju en helt annan diskussion.
Andra bloggar om film, alien, sigourney weaver
