Att göra film av den vördade serieromanen Watchmen måste vara ett fall av ”damned if you do, damned if you don’t”: oavsett om du väljer att avvika från förlagan eller förhålla dig trogen mot den kommer du sannolikt att få skit för det.
Zack Snyder har valt att ligga väldigt nära serien, inte bara i intrig och dialog utan även visuellt – det förekommer gott om bilder som är mer eller mindre lyfta direkt ur boken (vilket givetvis är i sin ordning). Det är stundtals väldigt snyggt.
Men baksidan av att förhålla sig bokstavstrogen mot ett så massivt originalverk som Watchmen är att du riskerar att reducera filmen till ett sammandrag av höjdpunkter från originalet. Tyvärr tycker jag att Snyder i viss mån går i just den fällan. Här finns i princip alla centrala och minnesvärda scener med, men komprimerade och sammanfattade – stundtals så hårt att en lång och emotionell diskussion, som den mellan Laurie och Jon på Mars, reduceras till en handfull repliker som levererar slutpoängen men inte ens uns av känslan.
Här och var gör filmen ändå ett hyfsat jobb i att närma sig den poetiska tätheten i Alan Moores originalmanus, exempelvis i Dr Manhattans självreflekterande monolog som passande nog tonsätts med Philip Glass vackert repetitiva melodier. Men det är naturligtvis svårt att sy ihop en naturligt flödande helhet av en berättelse som skiftar mellan explosiva actionsekvenser och långa filosofiska resonemang, och Snyder får definitivt godkänt på den punkten.
Den kalla kriget-paranoia som ligger till grund för hela berättelsen blir dock mer akademisk än dramatisk, och när vi når fram till upplösningen (som ändrats en hel del av fullkomligt begripliga skäl) känns den lösryckt och svagt förankrad i vad som utspelats tidigare.
Av karaktärerna är det främst (och föga överraskande) Rorschach som gör störst intryck, inte minst i de scener där Jackie Earle Haley drar av sig masken. Patrick Wilsons Night Owl är också en någorlunda flerdimensionell figur, medan The Comedian förblir en brutalnik vars drivkrafter aldrig riktigt kommer i dagen och Ozymandias är en bleksiktig figur i periferin. Dr Manhattan, i Billy Crudups digitaliserade gestalt, är stundtals effektfull men blir aldrig helt trovärdig.
Om det här låter som rena sågningen så är det inte så det är avsett – Watchmen har sina förtjänster, men filmen får inte riktigt liv annat än i enstaka sekvenser. Faktum är att det här mycket möjligt är den bästa film man kan göra baserad på den ”ofilmbara” Watchmen. Men även om jag försöker kan jag inte låta bli att referera tillbaka till boken hela tiden, och i den jämförelsen kommer filmen ovillkorligen till korta.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, watchmen
