Lödder på dvd

Ni som är gamla nog kommer kanske ihåg komediserien Lödder, som sändes i SVT nån gång strax efter Dackefejden. Jag minns den som en riktigt rolig parodi på den sortens såpoperor som vid den tiden egentligen inte hade hunnit till Sverige – Lödder började sändas här 1978 och Dallas kom inte hit förrän 1981. Så vi såg den väl mest som en crazy sitcom utan att riktigt begripa vad den egentligen parodierade. Åtminstone var det så för min del.

Det var helskruvade intriger och sjuka karaktärer, och roligast tror jag att jag hade åt Richard Mulligan som spelade Burt, som trodde att han kunde göra sig osynlig och sen blev utbytt mot en utomjording. Billy Crystal var med på ett hörn som Jody, den homosexuella sonen i ena familjen.

Hursomhelst: I dagarna släpper Sony första säsongen på svensk dvd. Jag vet inte om de har behållit Anders Gernandts speakerröst i slutet av varje avsnitt. Jag hoppas det.

Andra bloggar om tv, sitcom, humor, lödder

Religulous

”Faith means making a virtue of not thinking.”

När Bill Maher gör en film om religion finns det en påtaglig risk att han huvudsakligen predikar för de redan omvända. Religulous är en rolig och vass bredsida mot organiserad religion i allmänhet och den fundamentalistiskt undergångskåta varianten i synnerhet, och förtjänar en stor publik. Sannolikt kommer den publiken att vara välvilligt inställd redan från början.

Religulous är inte så mycket en dokumentär i klassisk bemärkelse som en ogenerad partsinlaga. Den har guerillastilen gemensam med exempelvis Michael Moores filmer, men Maher försöker inte för ett ögonblick spela opartisk faktajägare. Istället reser han världen runt och ställer näsvisa frågor till företrädare för olika religioner och rörelser med det uppenbara syftet att få dem att trassla in sig i orimligheter eller dumheter…vilket inte är alltför svårt.

Roligast och mest avslöjande är kanske den amerikanske tv-predikanten som försöker förklara att ”money happens” när man tror på gud, och sedan misslyckas med att citera Jesus ord om kamelen och nålsögat. Konstigast är förmodligen den katolske prästen som står utanför Peterskyrkan, verkar allmänt försupen och mer eller mindre avfärdar hela kristendomen som bullshit – men han har god konkurrens av predikanten som påstår sig vara Jesus eller den ortodoxe juden som åker på förintelseförnekarkonferens i Iran.

Vill man lära sig mer om religion som sociologiskt fenomen eller historisk företeelse är det här fel film att se. Maher är intresserad av att kritisera och ifrågasätta. Eftersom jag håller med honom i sak tycker jag att Religulous är en vass, snärtig och sevärd film. De som anser att Maher har helt fel kommer troligen att tycka att den är elak och oschysst vinklad. Men det kan de å andra sidan gott stå ut med, med tanke på hur sakliga de själva brukar vara när andra människors livsstil kommer på tal…

Andra bloggar om film, filmrecensioner, religion, bill maher

”I knew these people, these two people…”

Sandrew Metronome meddelar att de kommer att släppa en hel bunt Wim Wenders-filmer på dvd under våren, bland annat de tre titlarna på bilden här ovanför.

Jag ska erkänna att jag har ganska bleka minnen – men generellt positiva – av äldre titlar som Med tidens gång och Sakernas tillstånd. Himmel över Berlin är däremot något av en modern klassiker och mycket vacker, och Den amerikanske vännen hör väl också till filmerna man bör ha sett.

Men störst intryck på mig gjorde nog Paris, Texas när den dök upp i mitten av 1980-talet – Nastassja Kinski var hur vacker som helst (och en stor sexikon på den tiden) och Harry Dean Stanton har varit en favorit ända sedan han höll den där långa monologen, som fortfarande ger mig gåshud:

Andra bloggar om film, dvd, wim wenders, nastassja kinski

Tok-Ivar tvättar pungen!

Vill bara i all hast rekommendera Stephan Mendel-Enks krönika i dagens Metro, för den som vill ha något att dra på munnen åt. Väldigt roliga iakttagelser kring svenska (manliga) filmmakares påtagliga behov att bearbeta minnet av första gången de såg ett par tuttar.

Andra bloggar om film, humor

Oscarsmaraton

Vissa år har jag faktiskt suttit uppe och tittat på Oscarsgalan, men i år blir det definitivt inte så. Det är diskutabelt om det är värt det ens under de bästa förutsättningar, och i år har jag dessutom otroligt dålig koll på de nominerade filmerna så då är det ännu mindre poäng.

Men om man vill värma inför galan, alternativt bara är sugen på några bra filmer, ber jag att få tipsa om att TV4 Film rullar ett Oscarsmaraton på söndag, för den som har tillgång till den kanalen. Det handlar helt enkelt om en bunt filmer som tillsammans skrapat ihop 29 Oscars:

11:20 Storstadshamn
13:10 Blue Sky
14:45 I nattens hetta
16:35 En färd till Indien
19:15 Mandomsprovet
21:00 Schindlers list
00:10 Chinatown
02:15 Tom Jones

Rent personligen ber jag att få rekommendera I nattens hetta och Mandomsprovet alldeles särskilt för den som inte sett dem. Blue Sky vet jag däremot knappt vad det är.

(Varsågod, Bo. Vänskapskorruption – it’s a beautiful thing.)

Andra bloggar om film, tv, tv4 film, oscarsgalan

Airport 79 – Spiken i kistan

George Kennedy.

Om du letat efter en film där en av rollfigurerna dör efter att ha blivit påkörd av ett Concorde-plan så behöver du inte leta längre: Concorde – Airport 79 är den filmen. Och incidenten på startbanan är bara ett av många sanslösa inslag i denna den fjärde och sista delen av den berömda Airport-serien.

Den här gången är handlingen direkt svagsint. I korthet går det ut på att en tv-reporter (Susan Blakely) får nys om att en förmögen industriman (Robert Wagner) – som också råkar vara hennes boyfriend – har varit inblandad i illegal vapenhandel. Precis när hon ska borda Concordplanet på väg till Moskva via Paris får hon i sin hand dokumenten som bevisar olagligheterna. Robert Wagner lovar att möta henne i Paris och förklara allt. I själva verket planerar han att sätta stopp för henne på det mest diskreta sätt man kan tänka sig: genom att skjuta ner Concorden med en missil.

George Kennedy, som varit med sedan den allra första Airport-filmen, har nu hunnit omskola sig från flygplatsarbetare till Concordepilot, och visar genom en serie spektakulära rollar och loopar att en Concorde kan utmanövrera vilket jaktplan som helst – för att inte tala om missiler.

Robert Wagners första attentat misslyckas. Under mellanlandningen i Paris träffas han och Susan Blakey igen. Susan gör slut och försäkrar att hon ska avslöja allt…när hon väl kommit till Moskva. Man kan tycka att Robert Wagner skulle ta chansen att tysta henne när de befinner sig på tu man hand på en ödslig gata i Paris mitt i natten, men icke sa Nicke. Istället väljer han en betydligt mer invecklad metod. Under tiden bearbetar George Kennedy saknaden efter sin döda fru genom att ligga med en fransk hora spelad av Bibi Andersson, som Georges andrepilot Alain Delon bjuder på. Hedersknyffel.

När resan fortsätter nästa dag har Wagners underhuggare installerat en manick som öppnar lastluckan mitt under flygningen, vilket orsakar att ett stort hål rivs upp i botten av planet. George Kennedy och Alain Delon lyckas som tur är nödlanda Concorden mitt på en bergssida i Alperna, där – som av en lycklig slump – ett komplett räddningsteam står redo att undsätta passagerarna innan planet exploderar.

Förutom den absurda handlingen bjuder Airport 79 på riktigt vissna visuella effekter och en uppsättning jättetråkiga skämt. Som oftast i katastroffilmer har man klämt in en vild blandning av personer, men den här gången är så gott som alla sjukt irriterande. Vi möter bland annat ett lag ryska elitgymnaster på väg hem samt några musiker som ska till jazzfestivalen i Moskva (1970-talets Sovjet var ju som bekant ett riktigt jazzmecka). Den enda som gör något bestående intryck är Jimmie Walker, som påminner lite om Snoop Dogg och tillbringar delar av resan med att sitta pårökt inne på toaletten och lira saxofon.

Stundtals är det som att se en parodi på en katastroffilm. Det är inte särskilt underligt att Airport-serien gick i graven i och med den här rullen.

Det här var på den tiden man fick röka (på) ombord på flygplanen.

Därmed har vi också avverkat hela serien här på bloggen. Tidigare delar: Airport, Airport 75 och Airport 77.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, katastroffilm

Förbisett #7: Wonder Boys

En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått.

Jag vet inte om man kan kalla en film som nominerades till fyra Golden Globes och tre Oscars för ”förbisedd”, men för bloggändamål får den hamna i den kategorin. Och det är sant att medan kritikerna tog den till sina hjärtan så var publiken allmänt ointresserad vilket resulterade i en ekonomisk flopp. Men låt dig inte luras av det, för Wonder Boys är en liten pärla, regisserad av Curtis Hanson som ett par år tidigare levererat den finfina L.A. Confidential.

Wonder Boys, byggd på en roman av Michael Chabon, berättar en varm och ömsint historia om att hitta rätt i sitt liv. Michael Douglas är ruskigt bra som Grady Tripp, universitetslärare i litteratur och själv en gång i tiden ett litterärt underbarn med en succéroman bakom sig. Just nu präglas hans liv av allmän oreda: hans fru har lämnat honom, han vänstrar med sin chefs hustru Sara, hans nya roman har blivit ett evighetsprojekt av löjliga proportioner och han röker för mycket gräs. Saker och ting sätts i rörelse i samband med universitetets årliga litteraturfestival, då diverse trassliga händelser gör att Grady blir tvungen att ta itu med sitt eget liv.

Handlingen rymmer diverse mer eller mindre sorglustiga episoder men Curtis Hanson låter det aldrig bli platt situationskomik. Här är det verkligen karaktärerna som driver filmen framåt och historien är berättad med en underbar känsla för detaljer. Det finns inget överflödigt i filmen – allting (okej, nästan allting) har sin givna plats och kommer förr eller senare till ”nytta”, utan att för den skull bli förutsägbart.

Figurerna är väl tecknade och Douglas & co. gör dem flerdimensionella och komplett trovärdiga. Douglas blir allt mer nedgången och sjavar runt i en ful gammal badrock men filmen förlöjligar honom aldrig. Tobey Maguire spelar studenten James återhållet men med fina nyanser medan Robert Downey, Jr. tillåts släppa loss mer som Gradys strulige redaktör Crabtree. Och Frances McDormand är som vanligt strålande: pricksäker, värdig och vacker i rollen som Sara.

Komedin är av det finstilta slaget och bygger mer på en underliggande humoristisk ton än på direkta skämt (även om det finns några roliga replikväxlingar). Det är fint flyt i berättandet och för en gångs skull känns huvudpersonens inre utveckling både naturlig och trovärdig. En intellektuell feelgoodrulle – när såg du något sådant senast?

Andra bloggar om film, filmtips, michael douglas, robert downey jr, komedi

Två föredettingar på comebackhumör

Och apropå Robert Downey, Jr. kan du med fördel ta en titt på Kiss Kiss Bang Bang i TV6 i morgon kväll, om du inte redan sett den.

Downey hade ju som bekant några förlorade år där under 90-talet när han åkte ut och in på rehabkliniker som en jojo. Nån gång kring millennieskiftet tog han sig samman och började återuppbygga sin karriär igen. 2005 gjorde han Kiss Kiss Bang Bang som må vara en bagatell, men en mycket underhållande sådan.

Downey spelar småboven Harry, som under en flykt från polisen ramlar in på en audition, och gör sådant intryck att han skickas till Hollywood för att provfilma för en roll som polis. För att bekanta sig med rollen paras han ihop med privatdeckaren Gay Perry (Val Kilmer), och innan han vet ordet av är han insyltad i ett alldeles verkligt mordmysterium.

Förutom att bekräfta att Downey var tillbaka och vid utmärkt vigör innebar Kiss Kiss Bang Bang också Shane Blacks återkomst, vilket det surrades en hel del om då. Black var manusförfattaren som fick cred för att ha satt fart på actionkomedigenren med Dödligt vapen, men som försvann från branschen efter några tunga floppar i mitten på 90-talet.

Så Kiss Kiss Bang Bang bjussar på två före detta storheter på comebackstigen: Black med ett snärtigt och självironiskt manus, och Downey med sprudlande energi och bett i repliken. Det är snyggt, rappt, lagom fånigt och andas kärlek till noirfilm och billiga pocketdeckare. Kul, kort sagt.

Andra bloggar om film, filmtips, robert downey jr, komedi

Galan som tar priset

Terry G.

Såg just sista halvan av BAFTA-galan, och jag måste säga att den kniper utan vidare priset för elegantast genomförda och minst tålamodsprövande prisgala. Hittills i år, i alla fall.

Närmast kliniskt fri från de patetiska lustigheter som hemsöker Guldbaggegalan, och alldeles fantastiskt rapp och snärtig jämfört med pösiga Oscarsgalan. Med presentatörer som kommer in och säger ”Kul att vara här, nu tar vi en titt på de nominerade”, istället för att stå och mumla obegripligheter i en tekopp (ja, Claire Wikholm, jag syftar på dig igen).

Än sen om brittiska celebriteter som Danny Boyle eller Patrick Stewart ser aningen malätna ut i jämförelse med Hollywoodikonerna – BAFTA-galan genomfördes med integritet och värdighet. Åtminstone den delen jag hann se.

Och väldigt roligt att se Terry Gilliam belönas med BAFTA Fellowship. hans meritlista må vara ojämn, men är intressantare än de flestas.

Andra bloggar om film, bafta, terry gilliam

Tropic Thunder: Teoretiskt jätterolig

Nä, men jag är faktiskt lite besviken. Jag gillar både Ben Stiller och Robert Downey, Jr., och tyckte att upplägget för Tropic Thunder – en bunt Hollywoodskådisar som spelar in en krigsfilm men utan att inse det hamnar mitt i ett riktigt krig – lät väldigt tacksamt. Men resultatet är tyvärr långt ifrån den skrattfest jag hade hoppats på.

Idéerna, parodierna och de satiriska påhoppen finns ju där, men de blir sällan så roliga som de borde ha blivit givet det uppbåd av stjärnor som medverkar och den budget man bränt på projektet.

Robert Downey, Jr. är verkligen väldigt bra som superpretto Oscarsvinnare som färgat hela huden brun för att kunna spela afroamerikan, och hans karaktär är en bra kommentar till Hollywoods stundtals helidiotiska castingidéer. Ben Stillers i förhand kritiserade drift med Oscarsjuryns svaghet för mentalt handikappade huvudpersoner (så länge de är ”lagom” handikappade på ett gulligt sätt) är också helt rätt. Bägge är roliga – men ofta mer på det teoretiska planet än på det praktiska. Jag uppskattar gagsen men de får mig inte att skratta i praktiken.

Så är det med stora delar av filmen. Trots att det är väldigt påkostat och välproducerat så har hela filmen en rätt ofokuserad känsla. Som om man inte kunnat bestämma sig för om man ska bränna krutet på häftiga specialeffekter och stunts eller på komedin. Det slutar i en halvmesyr – som det tyvärr ofta verkar göra med storbudgetkomedier.

Mest skrattar jag när Steve Coogan utan förvarning trampar på en mina och sprängs i atomer. Med tanke på all satir man bakat in i manuset är det inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

En helt annan sak: Säga vad man vill om Tom Cruise, men karln bjuder verkligen på sig själv i rollen som vidrig filmbolagsboss. Hans hiphopdans är en höjdpunkt i filmen. Hatten av för det.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, ben stiller, tom cruise