Dirty Harry – the musical

Måste bara slänga ut den här notisen som en kollega skickade till mig:

Clint Eastwood’s classic action film Magnum Force is set to be given an unlikely musical makeover. The Dirty Harry sequel, released in 1973, featured Eastwood as maverick cop Harry Callahan, and now cult singer/songwriter Robyn Hitchcock is planning to produce an off-Broadway musical based on the film.

Visst verkar det vara nåt slags trend som uppstått de senaste åren, att göra musikaler av osannolika filmer? Jag menar – Sagan om Ringen och Spider-Man? Känns inte direkt som typiska all-singing, all dancing musical extravaganzas, men det är ju precis vad de blivit.

Nu väntar vi på att Oscars ska sätta upp Den gode, den onde och den fule med Claes Månsson, Dan Ekborg och Claes Malmberg.

Andra bloggar om film, musikal, dirty harry

Kidsen kommer tillbaka

Middle-aged Men in the Hall

Inte helt nytt, men jag har inte sett det här förut: Kanadensiska komikergruppen Kids in the Hall kommer tillbaka med en helt nyskriven tv-serie. Death Comes to Town, som arbetsnamnet lyder, kommer att bli en åttadelars miniserie med en sammanhängande handling, så för omväxlings skull handlar det inte om sketcher.

Jag tyckte väldigt mycket om KITHs gamla sketchshow, som bland annat visats i ZTV. Även om de var rätt ojämna, i synnerhet under de två första säsongerna, så var de ofta direkt briljanta. Nu är de lite äldre och lite tjockare (och kanske lite luttrade eftersom ingen av dem direkt blivit någon superstjärna i nöjesbranschen) men förhoppningsvis har de humorn i behåll. På senare år har de återförenats för en amerikansk turné, och de har släppt några enstaka grejor på nätet som varit småskojiga men inte direkt på deras gamla nivå. Men jag håller tummarna för att Death Comes to Town ska bli riktigt bra.

Några fina gamla KITH-sketcher finns här.

Andra bloggar om tv, humor, kids in the hall

Mitt liv som enkätsvar

Jag fick en bloggutmaning. Inte helt inom ramen för vad den här bloggen egentligen är, men what the heck. Det kan väl vara roligt som omväxling, och så kommer vi liksom närmare varann med en gång, ni och jag. Det var Frau Anna som lobbade hit den.

10 första
Första bästa kompis: Tomas Larsson. Han bodde i samma område.
Första bil: Min första egna ägandes bil kör jag just nu: Skoda Octavia av 2003 års modell.
Första kärlek: Sari som gick i samma lågstadieskola som jag.
Första husdjur: Katten Tusse.
Första semester: Första jag kommer ihåg, förutom regniga campingsomrar, är nog första Stockholmsresan. Jag var kanske 12-13 år eller så, och vandrade rakt in i en stolpe utanför hotellet eftersom jag gick och glodde på en stor ljusreklamskylt.
Första jobb: Sortera böcker på biblioteket.
Första köpta skiva: Åh, gode gud. Här vill jag svara något coolt, men sanningen är förmodligen ett samlingsalbum med Bill Haley & The Comets.
Första piercing: Ligger fortfarande i min framtid. Jag slår till när jag fyllt 70.
Första konsert: Inte den blekaste. Förmodligen nåt källarband i Folkets hus.

8 senaste
Senaste alkoholdrycken: En skvätt Bunnahabhain.
Senaste bilfärd: Till Ikea Kungens Kurva.
Senaste filmen du såg: The Strangers.
Senast ringda telefonsamtal: Till Danne i Filippinerna.
Senaste bubbelbadet: Jag duschar.
Senast spelade CD-skiva: Nine Inch Nails, Year Zero. Ligger i bilen.
Senaste gången du grät: På Roberts begravning. Jag är man. Jag gråter bara när någon dör.
Senaste måltiden: Yoghurt, honung, rågfras.

6 har du någonsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja.
Blivit arresterad: Nej. Men väl gripen av en butikskontrollant.
Blivit kär vid första ögonkastet: Ja.
Fastnat med blicken i någons urringning: Japp.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej, faktiskt inte.
Busringt till någon: Inte vad jag minns. Jag är mer typen som sitter bredvid och kommer med ”roliga” förslag.

7 saker du har på dig
1. Jeans.
2. T-shirt.
3. Kallingar.
4. Strumpor.
5. Förlovningsring.
6. Katthår.
7. That’s all folks. I’m the simple kind of guy.

6 saker du har gjort i dag
1. Ätit frukost för ovanlighetens skull.
2. Jobbat.
3. Ätit lunch med Nicki.
4. Spelat lite poker.
5. Bränt en dvd.
6. Lyssnat på The Bird and the Bee på Spotify.

5 favoritsaker utan rangordning
1. Min nya dator.
2. Mina skor med sned snörning.
3. Grön pesto.
4. Sängen.
5. Bud Graces porträtt av mig som jag fick i 30-årspresent.

4 personer du kan berätta allt för
Min sambo, of course. I övrigt jag kan nog säga det mesta till de flesta av mina närmare vänner. Så mycket att dölja har jag inte.

3 val
Blått eller rött? Blått. Nej, rö—auuuuuuugh! (slungas ned i avgrund)
Sommar el vinter? Sommar. Vintern kan ta sig i arslet.
Choklad el chips? Chips.

2 saker att göra innan du dör
1. Emigrera till ett varmare land.
2. Skriva en bok. Ja, jag vet…

1 sak du ångrar
Att jag inte rest mer än jag gjort.

Man ska skicka vidare såna här utmaningar också. Jag vet inte om man måste skicka till bloggare man känner. Jag känner nästan inga bloggare. Men hur som helst kan jag ju passa till Simon, Mats och En man med ett skägg, även om jag bara känner två av dem.

Två (ganska) snabba

Oväntat besök i The Strangers.

Helgens filmkonsumtion inskränkte sig till två filmer som jag inte orkar skriva några längre uppsatser om (säkerligen till de flestas lättnad), men för protokollet:

The Strangers – Liv Tyler och Scott Speedman i en rysare om ett par som terroriseras av tre maskerade främlingar. Skaplig och ganska kuslig stämning i början men sen blir det snart sedvanligt skräckfilms-monotont. Jag är, som jag sagt flera gånger, ingen skräckfantast och The Strangers förändrar nog inte den saken. Men den ska ha några bonuspoäng för att den gör det den ska på ett ganska snyggt och sparsmakat sätt. Däremot känns filmen rätt mycket ”jaha, och?”. Jag har inget emot slutet per se, men om det är tänkt som något slags lektion om hur det motivlösa våldet kan drabba vem som helst så känns det som den poängen kommer bort på vägen.

Wanted – Ska det vara dumt så kan det lika gärna vara rejält dumt. Ett hemligt brödraskap av lönnmördare som tar sina order från en vävstol, till exempel. Hm. Wanted, med Angelina Jolie och James McAvoy, har fått åtskilligt skäll har jag för mig, och har jämförts med The Matrix. Och utan tvekan är det Matrix som har mest att komma med, men till Wanteds försvar får man väl säga att som löjligt over-the-top actionspektakel så bjuder den på några underhållande scener. Regi av Timur Bekmambetov som gjorde ryska vampyrfilmerna Nightwatch och Daywatch, där jag gillade den första men inte den andra. Han är en kille som har begåvning för coola grejor men som ofta är på väg att gå överstyr (och regelbundet gör det också).

Andra bloggar om film, filmrecensioner

I väntan på humor

Jag sitter och ser på svenska Comedy Central som kör standup sent på söndagskvällen. I kväll visar de Vicious Circle med Dane Cook. Jag känner igen namnet men har aldrig sett någon av hans shower tidigare. Det är en märklig upplevelse. Han studsar omkring och håller låda och har hur mycket energi som helst, men inga skämt. Bara en massa banala iakttagelser som slutar i…ingenting. Jag googlar honom och tydligen är han en av de populäraste komikerna i världen. Jag fattar noll.

Andra bloggar om stand up comedy, comedy central, dane cook

Film på tv: Undergången

Får man göra en film som visar en mänsklig sida hos Hitler? Som antyder att han inte i varje ögonblick var ett rytande monster utan också kunde vara snäll mot barn och tyckte om djur? Blotta ämnet för Undergången gör att den lockar till kontrovers. Och vad blir följden av ett sådant tillvägagångssätt? Kan resultatet tolkas som förskönande?

Nej, inte förskönande. Undergången försöker inte framställa Hitler i ett fördelaktigare ljus. Snarare är det ett porträtt som gör fasan inför hans gärningar ännu djupare just därför att även de mänskliga sidorna visas. Det förminskar inte hans brott. Istället manar det till funderingar kring ondskans mekanismer när Hitler i en scen är vänlige ”farbror Adolf” och lyssnar till syskonen Goebbels sånger för att i nästa ögonblick föra de mest blodisande resonemang om utrotningen av judar.

Bruno Ganz gör en mycket stark insats och spelar en porträttlik Hitler som ligger en bit ifrån hur vi är vana att se honom gestaltas på vita duken. Här möter vi en åldrad, hopsjunken och sjukdomsmärkt gubbe, innesluten inte bara i sin bunker utan även i lager av paranoia och bitterhet. Denne Hitler håller på att förlora greppet om verkligheten, vägrar godta sina generalers råd och målar istället upp fantasibilder av hur hans spillror till arméer ska slå tillbaka ryssarna.

Undergången handlar dock inte enbart om Hitler. Vi möter också det motbjudande persongalleri som var hans närmaste omgivning. Många av dem flimrar förbi lite för hastigt för att fästa men Corinna Harfouch och Ulrich Matthes levererar ett obehagligt porträtt av makarna Goebbels. Och filmens otäckaste scen involverar inte Hitler överhuvudtaget utan visar hur Magda Goebbels kyligt mördar sina sovande barn ett efter ett. Hitler må ha varit nazismens ledare och ikon men hans brutala ideologi hade knappast överlevt utan medlöparna och de fanatiska anhängarna.

Oliver Hirschbiegels film är noggrann, maklig och trovärdig, ett stundtals starkt undergångsdrama fullt av utmärkta skådespelarinsatser. Den är oerhört väl iscensatt och fascinerande att se, men dess svaghet är att den föresätter sig det som kanske är omöjligt: att förklara Hitler och det vanvettiga som hände. Det blir ännu svårare när man som här fokuserar på kammardramat i bunkern utan att egentligen ta upp de samhälleliga förutsättningarna eller den bredare befolkningens roll, de som inte visste eller inte ville veta.

Undergången berättar inte något direkt nytt. Däremot visar den på åtminstone en väsentlig sak som aldrig bör glömmas – att ondskan inte är ett fristående väsen, oåtkomligt och absolut, utan något mycket mer skrämmande: en hopsjunken gammal gubbe och hans själlösa hantlangare, bunkermentalitet och masspsykos, vämjeliga doktriner och fruktansvärda gärningar – begångna av människor som är snälla mot barn och tycker om djur.

På tv: torsdag 22/1 kl 22:30 i SVT2.

Andra bloggar om film, filmrecensioner,

Airport 77 – Titta vi dyker

"Allt är ditt fel, ärthjärna."

Nu var det väl bra länge sedan det vankades katastroffilm här på bloggen, eller hur? För ett tag sedan avhandlade jag de två första filmerna i den trevliga Airport-serien från 70-talet (här och här), och nu har turen äntligen kommit till nummer tre, som ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Inte för att den skulle vara den bästa filmen i serien – den hedern går trots allt till originalet – utan för att den är skönt over the top i sitt koncept och i många avseenden den kvintessentiella katastrofrullen.

Airport 77 - eller Haveriplats Bermudatriangeln, som den mycket jazzigare svenska titeln lyder – utspelas ombord på en lyxig jumbojet ägd av miljonären Phillip Stevens (spelad av en påtagligt åldrad James Stewart) som låter flyga sin konstsamling och ett antal utvalda gäster till öppningen av sitt privata museum. Besättningen har dock infiltrerats av skurkar som planerar att lägga vantarna på konsten. De söver passagerarna med gas, men klantar sedan till det ordentligt genom att krascha planet mitt i – just det – Bermudatriangeln. Det bär sig inte bättre än att planet sjunker till botten, och i takt med att vattnet börjar stiga inne i kabinen blir överlevarnas situation allt mer desperat.

Det finns mycket att låta sig roas av här. Det här är den typen av flygplan där flygvärdinnan inte inleder med en säkerhetsgenomgång utan istället visar en karta över planet och förklarar var biblioteket är beläget. Passagerarna är den i katastroffilmer sedvanliga blandningen av typer, om än lite mer upscale. Gamla Hollywoodstjärnan Olivia de Havilland spelar en gammal välgörenhetstant som genast drar igång ett pokerparti, Christopher Lee spelar ena halvan av ett grälande par (hans småfulla fru spelas av Lee Grant, och här kommer en rolig vits: Vad skulle hon ha hetat om hon och Christopher varit gifta på riktigt…?). M Emmet Walsh spelar läkare och Jack Lemmon är stabil som den hjältemodige piloten.

Till skillnad från de två tidigare delarna i serien finns det ingen nunna ombord här. Vi får dock acceptabel kompensation i form av en blind pianist som mosas av sitt eget piano i samband med kraschen. Det sker dock liksom i förbigående, och ingen bryr sig om att se till honom efteråt så vi får anta att han dog.

Tillbaka från de två tidigare filmerna är George Kennedy i rollen som Joe Patroni, som här dock är relegerad till att stå och se bekymrad ut i några scener när räddningsaktionen dragits igång. Detsamma gäller också Jimmy Stewart, som efter inledningen knappt har en enda replik i hela filmen. Det är ju lite av det inbyggda problemet när man ska använda sig av en all-star cast: det finns inte utrymme att låta alla stjärnorna glänsa.

Men underhållande är det. Och det är faktiskt viss stuns över en del av räddningsscenerna där flottans glada gossar rycker in med vad som, enligt eftertexterna, ska vara alldeles genuin räddningsteknik.

Nästa katastroffilm: The Concorde…Airport 79!

Andra bloggar om film, filmrecensioner, katastroffilm

Spotifymodellen för film?

Sist på bollen som vanligt (hm, tror att jag ska byta catchphrase i vinjetten här ovanför…), men en motsvarighet till Spotify fast för film – vore inte det väldigt intressant? Bredbandsbolaget funderar tydligen i de banorna.

Tanken är ju hur tilltalande som helst. Spotify, som på kort tid lyckats blåsa nytt liv i mitt nästan avsomnade musikintresse, är som att ha en enorm skivhylla på armslängds avstånd. Den rymmer inte allt men väldigt mycket, inklusive äldre grejor och aviga prylar.

Hade Spotify bara haft de senaste topplisteartisterna hade jag förmodligen tappat intresset väldigt fort. Tyvärr är det i hög grad så det ser ut på fildelningssajterna: det är de senaste amerikanska rullarna som ligger där, och väldigt lite annat.

Den som vågar sig på ett försök med ett stort öppet digitalt filmbibliotek av Spotifymodell har min helhjärtade support. Men tyvärr är det ju inte osannolikt att trögheten hos de stora bolagen gör att vi får fortsätta drömma.

Andra bloggar om film, fildelning, spotify

Låt den rätte komma in

Per Ragnar i Låt den rätte komma in.

Per Ragnars vardagsgråa mördare är kanske det jag främst tar med mig från Låt den rätte komma in. Han, och en del anslående bilder som den brinnande kvinnan eller den nattliga björkskogen.

Det är en väldigt fint filmad historia, och den återskapar också på ett ypperligt sätt en tid mitt emellan sent 70-tal och tidigt 80-tal som jag minns obehagligt väl. Berättelsen är mer finstämd och poetisk än rafflande, och väver elegant samman den mobbade pojkens utanförskap och ensamhet med vampyrflickans dito.

Så jag säger som en och annan sagt tidigare (på ett ungefär i alla fall), nämligen att om jag inte hade läst boken så hade jag förmodligen kapitulerat helt för filmen. John Ajvide Lindqvists bok är den bästa svenska roman jag läst på år och dag, och bär på en grym emotionell intensitet som inte riktigt kommer fram i filmen. Tycker jag, så här efter en första titt – men jag kanske behöver två, vad vet jag?

Bra är det absolut. Men sen är det nog en liten kombination av löjligt höga förväntningar och den klassiska ”boken-kontra-filmen”-problematiken. Jag får återkomma efter reprisen.

Sedan ligger det väl en viss sanning i att det här, som Pidde Andersson skriver, är en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm. Och eftersom väldigt få skräckfilmer gjort särskilt mycket för mig tycker jag inte att det är något negativt. Jag menar, Frostbiten, anyone?

Andra bloggar om film, filmrecensioner, låt den rätte komma in, per ragnar

Hysteriskt helgpyssel

Efter att ha låtit folk rösta fram tidernas 500 bästa filmer har Empire satt ihop ett sinnessjukt stort filmquiz om just dessa 500 filmer.

Det känns som att hur djupt man än gräver i sina kunskaper kan det bara sluta i förnedring. Men kan man låta bli? Nää.

Andra bloggar om film, quiz, frågesport