I’m a Cyborg, But That’s OK

Foto: Noble Entertainment

Sydkoreanen Park Chan-wook blev ett namn i väst tack vare sin hämndtrilogi – Sympathy for Mr Vengeance, Old Boy och Lady Vengeance – men med I’m a Cyborg, But That’s OK visar han upp en annan, mer kramvänlig sida.

Berättelsen kretsar kring Young-goon, en ung kvinna som hamnat på mentalsjukhus sedan hon i filmens fina öppningssekvens försökt koppla in sig på elnätet i den fabrik där hon arbetar. Young-goon är övertygad om att hon är en cyborg: hon samtalar med maskinerna på psykadelningen, slickar på batterier istället för att äta och fantiserar om att meja ner sjukhuspersonalen.

Young-goons matvägran blir så småningom livshotande, men den enda som når fram till henne är en annan patient, Il-sun, en kleptoman som lagt sig till med förmågan att stjäla andra människors egenskaper (tror både han och hans medpatienter).

Så i slutänden är det här en udda och bitvis rolig kärlekshistoria i ovanlig miljö och lekfullt utförande. Jag kommer lite grann att tänka på Michel Gondrys fantasier i The Science of Sleep, även om I’m a Cyborg inte är lika utstuderat naivistisk. I’m a Cyborg vinner på fina detaljer, sympatiska insatser av skådespelarna och eleganta glidningar mellan patienternas upplevda verklighet och de faktiska omständigheterna. Lim Su-yeong (A Tale of Two Sisters) är dessutom ganska intagande i huvudrollen. På minuskontot måste man dock konstatera att filmen inte lyckas skapa någon riktig emotionell laddning – det är ofta sött men aldrig riktigt gripande. Det gör att historien mot slutet frestar en aning på tittarens tålamod – speltiden är i längsta laget för en film som i stora delar består av lösa episoder. Sevärd är den dock, om man är sugen på något i den ovanligare skolan.

Andra bloggar om film, filmrecensioner

Richard Gere and all that jazz

Såg till sist musikalen Chicago när den rullade på tv igår kväll. Och jag måste motvilligt erkänna att Richard Gere, som jag ofta tycker är rätt trist, nitar rollen som den slemmige advokaten Billy Flynn med besked. Det är roligt när man får skäl att omvärdera invanda åsikter.

Men sex Oscars? Kom igen. Nog för att det är en charmig film och en svängig musikal…men sex Oscars? Bästa film framför The Pianist, Road to Perdition, Den stillsamme amerikanen? Näru.

Andra bloggar om film, musikaler, oscars, richard gere

Wolverine-trailern

Hugh Jackman i Wolverine.

Rotten Tomatoes har trailern till kommande Wolverine-filmen. Förutom Hugh Jackman dyker även Danny Huston och Liev Schreiber upp, vilket är trevlig casting. Innehållet känns väl lite grann som standardmallen för superhjälterullar, men man vet aldrig. Ta en titt om du gillar stora polisonger och vassa klor.

Andra bloggar om film, trailers, wolverine

Penelope

Christina Ricci i Penelope.

Såg tre filmer i helgen och kommer sannolikt att glömma dem allihopa rätt snart. Intressantast var väl den moderna sagan Penelope, där Christina Ricci spelar en stackars flicka som på grund av en förbannelse fått gristryne. En småsöt, bitvis charmig film som dock irrade omkring lite väl mycket berättarmässigt och drog ut för länge på tiden. Största behållningen var den minsta skådisen, nämligen Peter Dinklage, som har en tendens att dyka upp lite här och var och förgylla sammanhanget. Han lyckades till och med vara hyfsat cool som sur dvärg i Narnia 2, vilket är ett konststycke.  Kolla in honom i Trångt i kistan om du är sugen på prima brittisk buskisfars någon dag.

Peter Dinklage i Penelope.

Varken Mumien 3 eller Arkiv X 2 var däremot värda tiden. Om nu någon hade trott det.

Andra bloggar om film, penelope, christina ricci, peter dinklage

Vita huset redux

Apropå Aaron Sorkins gyllene penna blev jag just uppmärksammad av en god vän på en text Sorkin skrev som en kommentar till presidentvalskampanjen, way back i september. Det är en dialog mellan Barack Obama och hans fiktiva kollega Jed Bartlet från Vita huset. En drapa som rymmer replikskiften som det här:

BARTLET: It seems to me your problem is a lot like the problem I had twice.
OBAMA: Which was?
BARTLET: A huge number of Americans thought I thought I was superior to them.
OBAMA: And?
BARTLET: I was.
OBAMA: I mean, how did you overcome that?
BARTLET: I won’t lie to you, being fictional was a big advantage.

Hela texten finns här. (Tack Peter.)

Andra bloggar om tv, aaron sorkin, vita huset, barack obama

Ronny blir digital

Ronny Svensson, numera fast filmkritiker i TV4:s morgonsoffa, har börjat blogga på tv4.se. Det är roligt. Jag gillar Ronny. Det har jag gjort ända sedan han stod i Kanal 5 nån gång i början eller mitten av 1990-talet och presenterade kanalens stundtals rejält hopplösa filmutbud. Ronny hittade alltid något intressant att säga även om det värsta skräpet. Sånt respekterar jag. Välkommen ut på nätet.

Andra bloggar om film, bloggar, ronny svensson

Tidig julklapp

Jag var ju en av de ungefär nitton personerna i Sverige som gillade Aaron Sorkin-serien Studio 60 on the Sunset Strip, men jag lyckades bara se kanske hälften av den när den sändes i tv. Så jag blev förstås väldigt glad när hela serien i en behändig box trillade ner i knät på mig som tack för utförda tjänster (nej, inte den sortens tjänster). Nu blir det några tv-kvällar fyllda av snärtiga dialoger och halvkomiskt bakom kulisserna-drama.

Det där med ”nitton personer” var förstås bara koketteri. Faktum är att så gott som alla jag känner verkade gilla Studio 60, men jag antar att mina vänner och bekanta inte är representativa för tv-publiken i stort för serien drogs med rätt svaga siffror både här och i USA. Och visst, den var inte riktigt av Vita huset-kaliber, men samtidigt hade den tillräckligt mycket av samma kvalitéer för att den skulle vara mer sevärd än det mesta.

För snacka om att Sorkin kan skriva. Häromkvällen rullade Presidenten och Miss Wade (också en personlig favorit) på tv och jag råkade zappa förbi lagom till Michael Douglas stora tal i slutet. Jag skulle gärna citera hela talet men det är lite långt så vi tar bara finalen:

”We’ve got serious problems, and we need serious people, and if you want to talk about character, Bob, you’d better come at me with more than a burning flag and a membership card. If you want to talk about character and American values, fine. Just tell me where and when, and I’ll show up. This is a time for serious people, Bob, and your fifteen minutes are up. My name is Andrew Shepherd, and I *am* the President.”

Efter den tiraden känner man för att resa sig och göra honnör framför tv:n. Förvisso: Sorkins presidenter och politiker är en våt dröm av orubblig hederlighet, intellektuell skärpa och liberala humanistiska värderingar – men hur mycket vi önskar att den drömmen vore sann kan man väl ana av reaktionerna på resultatet i det senaste presidentvalet.

Och om du inte delar min svaghet för presidentfilmer och oändliga walk-and-talk-scener så kan jag påminna om att det också var Sorkin som skrev manuset till På heder och samvete, och därmed också ett av de oftast citerade replikskiftena i modern film:

Kaffee: I want the truth!
Jessep: You can’t handle the truth!

Så det så. Nu ska jag bara lägga undan några hundringar så att jag kan unna mig den här lådan också.

Läs även andra bloggares åsikter om tv, dvd, aaron sorkin, studio 60 on the sunset strip

December…

Odysseus blick. Jäklar vad det svänger.

Oj! Mer än en vecka utan ett enda blogginlägg. Jag är ju kass på det här. Inget har jag att skylla på heller, mer än allmän trötthet och bristande motivation. Allt jag vill göra just nu är att lyssna på musik (jag fick just min invit till Spotify, jippijaj) och spela poker. Filmtittandet går på sparlåga, och filmtyckandet ännu mera så. Det är vinter. Det är grått. Inget händer. Det är som Odysseus blick av Theo Angelopolous: folk går omkring i ett brunt landskap medan åskådaren sakta blir vagt deprimerad.

För att elda under min krypande ångest över allt jag borde ha sett men inte har sett har vi precis bytt digital-tv-leverantör, vilket innebär att jag åter har tillgång till TCM och deras parad av gamla rullar. Att den nya digitalboxen är utrustad med 160 GB hårddisk att spela in en massa mög på kommer förmodligen att utvecklas till en påtaglig stressfaktor så småningom.

Ska vi diskutera specifik film för ett ögonblick vill jag gärna uppmärksamma er på att TV4 Film i december visar en film som alltid ligger på min topp 3-lista, nämligen den enorma Apocalypse Now, här i den aningen för långa men fortfarande starka och storslagna Redux-versionen. Du har ju säkert redan sett den, men den kan man alltid se om.

Det bästa jag sett på senare tid är annars den spanska rysaren Barnhemmet, som förtjänar det beröm som hopats över den. Stämningsfull och spännande.

Och jag måste motvilligt erkänna att jag tyckte Jiddra inte med Zohan var riktigt rolig. Ja vadå, det är december, goddamit!

Andra bloggar om film, apocalypse now, barnhemmet, tcm