Som framgick av ett tidigare inlägg var jag måttligt imponerad av The Incredible Hulk. Och eftersom TV4 Film visar Ang Lees version av det gröna åbäket på lördag har jag en ursäkt för att försöka förklara varför jag anser den vara överlägsen. Eftersom jag är lat klistrar jag helt enkelt in en lätt omarbetad version av recensionen jag skrev när Hulk gick upp på bio 2003. Det kallas återvinning. Håll till godo:
När man först fick höra att Hulk skulle regisseras av Ang Lee lät det fullkomligt tokigt – ungefär lika avigt som att Paul Thomas Anderson skulle göra en film med Adam Sandler. Men när resultatet till sist är här kan jag bara konstatera att det är riktigt sevärt.
Men ett ord av varning: För en publik som förväntar sig typisk superhjälteaction kan Hulk bli en prövning. Till att börja med får vi vackert vänta i uppåt en timme innan det gröna monstret gör entré på duken. Dessförinnan ägnar sig Ang Lee åt ett utdraget psykodrama som i detalj berättar Bruce Banners bakgrund och familjeförhållanden, garnerat med naturstudier och hallucinatoriska drömsekvenser. Exakt hur bra den inledningen lägger grunden står klart först när Bruce för första gången förvandlas till Hulken – och det ter sig fullkomligt logiskt och självklart, som ett frisläppande av instängda känslor och frustrationer. Ang Lee är en rätt djärv filmskapare: han tar en av de traditionellt hårdast mallade av alla filmgenrer och försöker ge den både ett visst djup och en konstnärlig touch. Mestadels lyckas han.
Att tala om Hulk som superhjältefilm är egentligen lite missvisande. Hulken springer inte omkring och bekämpar brott som sina superkollegor. Detta är en betydligt mer primitiv och primal karaktär, och Hulk har egentligen mer gemensamt med klassiska monsterberättelser som Frankenstein eller Dr. Jekyll & Mr. Hyde. Hulken är en frisläppt urkraft, symbol för de aggressioner vi alla bär inom oss. Det gör honom potentiellt mer intressant och mindre lätthanterlig än andra superhjältefigurer.
Eric Bana spelar Bruce Banner och gör ett bra jobb även om han är en något blek karaktär, i synnerhet som han omges av färgstarkare figurer som Sam Elliot och inte minst Nick Nolte i fullskaligt överspel som galen vetenskapsman.
Många kommer att tycka att Hulk är långsam, pratig och pretentiös, och visst – jag hade inte tackat nej till ytterligare lite action och ett par hekto humor. Men ingenting i filmen känns överflödigt eller långtråkigt, och det är dessutom mycket snyggt gjort i såväl foto som den kreativa klippningen som ofta imiterar serietidningens form med splitscreen och snygga övergångar. Och när Hulken bultar skiten ur sin omgivning – ja, då svänger det ordentligt.
Sug på den. Jag är tvungen att medge att slutet är ett misslyckande i och med att duellen mellan Bruce och hans pappa kulminerar i något halvt obegripligt, men i övrigt tycker jag fortfarande det var helt rätt av Lee att välja en egen väg. Att det var kommersiellt harakiri är en helt annan sak. The Incredible Hulk må ha fler och större actionsekvenser, men är förutsägbart simpel och saknar känsla.
Nu lovar jag att inte skriva mer om gröna monster på minst ett halvår.
Andra bloggar om film, filmrecensioner, hulk, ang lee
0 Svar till “Hulken redux”