Slutet är nära

Yup, det här är en hyfsat cool poster.

Sen får vi se hur filmen blir.

Andra bloggar om film, terminator 4,

Skäggiga män i lastbilar. På is.

Japp, torsdagkvällarna är räddade. Ice Road Truckers är tillbaka i rutan. TV4 i kväll 22:40. Allt om serien hos History Channel.

Andra bloggar om tv, ice road truckers

He’s Chevy Chase, and I’m not

Chevy Chase har varit i Stockholm och spelat in en bunt scener till den kommande säsongen av komediserien Hjälp!, och det föll på min lott att intervjua honom.

Visst är det åtskilliga år sedan Chevy stod på toppen av sin karriär, men eftersom jag är en gammal fan av Saturday Night Live var det kul att få chansen att prata med honom. Dessutom lär han ingå i samma pokergäng som Steve Martin, vilket är ganska cool i sig. Man skulle säkert bli skinnad, men jag tror man skulle ha rätt roligt under tiden. En kort intervjusnutt finns här, och mera kommer när serien blir aktuell längre fram.

Ytterligare ett namn att lägga till den väldigt korta listan över internationella film- och tv-profiler jag träffat, med andra ord (annars har jag intervjuat Ola Rapace ett par gånger också om någon är intresserad…nä, tänkte nästan det).

Andra bloggar om tv, chevy chase, hjälp!,

2 x Batman

#1: Här är en väldigt trevlig sak: Warner Bros har lagt ut manuset till The Dark Knight som en pdf-fil, fri att ladda ner för den som i likhet med mig är intresserad av hur filmer är konstruerade under skalet. Jag har själv hämtat hem en kopia och tänkte ge mig på det i helgen.

#2: Detta måste vara en av årets konstigaste filmrelaterade nyheter: Christopher Nolan, regissören till The Dark Knight, blir stämd för varumärkesintrång av Batman, som – visar det sig – inte är en maskerad brottsbekämpare utan en stad i Turkiet. Där ser man.

Andra bloggar om film, batman, manus

Shameless self-promotion

Om du finns på Facebook och om du gillar den här bloggen så är du välkommen att ansluta dig till mitt nätverk på Blog Networks. För närvarande har jag fler anhängare än Weird Science, vilket givetvis är absurt men roligt och troligen beror på att jag har mindre skrupler när det gäller att trakassera mina vänner än vad WS-gänget har. Men hey, jag behöver en liten egoboost i novembermörkret.

Tack för ordet.

Världens sämsta dvd-box

Jag borde väl inte skriva så mycket om skräpfilm, men jag kan inte låta bli att puffa för den här boxen som Njutafilms släpper i början av december: The Ultimate Ed Wood Collection.

Egentligen är det rätt bisarrt att en så hopplös regissör som Ed Wood kan bli så stor att man samlar hans inkompetenta rullar i tjusiga boxar två decennier efter hans död. Det finns högt ansedda regissörer med solida meritlistor som inte förunnas samma ära. Samtidigt var just Ed Wood en fascinerande sorglustig figur, som jag inte kan låta bli att känna en viss ömhet för, och jag antar att man skulle kunna konstruera något slags försvar för Eds filmer som något frigörande väsensskilt från Hollywoodperfektionen. (Alldeles bortsett från att de är oavsiktligt komiska i egen rätt.)

Den här boxen är av uppenbara skäl främst en angelägenhet för människor med en särskild svaghet för dåliga filmer. Oväntat nog har Njuta Films också slängt med en genuint bra film i paketet, nämligen Tim Burtons biografiska dramakomedi Ed Wood som är en underhållande skildring av Woods liv och karriär fram till hans magnum epos, Plan 9 From Outer Space. Johnny Depp är bra i titelrollen men Martin Landau stjäl halva showen genom sitt magnifika porträtt av Bela Lugosi.

Som grädde på moset bjuder man också på den ingående och intressanta dokumentären Flying Saucers Over Hollywood, där flera av Woods kumpaner och beundrare berättar, med särskilt fokus på just Plan 9.

Ett roligt släpp, för den som inte bangar för lite skräpmat då och då.

Andra bloggar om film, dvd, kultfilm, ed wood

Geek time!

En teaserposter gör ingen film, men jag tror faktiskt att J.J. Abrams kan vara rätt man att blåsa nytt liv i Star Trek. Och Zachary Quinto ser ju klockren ut som Spock. Första riktiga trailern släpps på måndag.

Jag är fortfarande lite vankelmodig när det gäller Zach Snyders filmatisering av Watchmen. Flera av figurerna känns lite för unga och snygga, och hur komprimerar man Moores story till spelfilmslängd? Samtidigt ser en del av det visuella som släppts ganska lovande ut.

Sam Mendes har tydligen skrivit på för att filma Preacher – om och i så fall när det blir av. Ett intressant val, men på samma sätt som när det gäller Watchmen handlar mycket om hur man komprimerar en massiv berättelse. Empire har en praktisk lathund för den som är obekant med Preacher.

Andra bloggar om film, star trek, watchmen, preacher, serier, science fiction

The Mist

Jag hade inga högre förväntningar på The Mist, men ser man på – Frank Darabont har svängt ihop en riktigt sevärd rysare efter en berättelse av Stephen King.

Upplägget är sympatiskt enkelt och går direkt på väsentligheterna: efter en storm drar en tät dimma in över staden Castle Rock, och det visar sig att dimman döljer mordiska monster. En grupp människor blir instängda i den lokala stormarknaden, och det intressanta är inte monstren utanför utan vad som händer inne i butiken.

Bland de instängda finns en Mrs Carmody, spelad av Marcia Gay Harden, som är en djupt religiös kvinna av den undergångskristna sorten. Hon ser det inträffade som ett tecken på guds vrede, och tar som sin uppgift att försöka omvända de övriga.

Så i sin kärna är The Mist en film om masshysteri och fanatism där dimman och monstren främst tjänar som en katalysator. Monstren funkar i mitt tycke bäst när vi bara skymtar dem som groteska skepnader i dimman, men inte fullt lika bra när de ska granskas i sina digitala detaljer.

Och jag är ganska imponerad av hur Frank Darabont på något vis lyckats finta marknadsundersökningar och fokusgrupper när han levererar ett slut som hör till det bittraste jag sett på länge. Stilpoäng.

Andra bloggar om film, recensioner, the mist, stephen king

Hulken redux

Som framgick av ett tidigare inlägg var jag måttligt imponerad av The Incredible Hulk. Och eftersom TV4 Film visar Ang Lees version av det gröna åbäket på lördag har jag en ursäkt för att försöka förklara varför jag anser den vara överlägsen. Eftersom jag är lat klistrar jag helt enkelt in en lätt omarbetad version av recensionen jag skrev när Hulk gick upp på bio 2003. Det kallas återvinning. Håll till godo:

När man först fick höra att Hulk skulle regisseras av Ang Lee lät det fullkomligt tokigt – ungefär lika avigt som att Paul Thomas Anderson skulle göra en film med Adam Sandler. Men när resultatet till sist är här kan jag bara konstatera att det är riktigt sevärt.

Men ett ord av varning: För en publik som förväntar sig typisk superhjälteaction kan Hulk bli en prövning. Till att börja med får vi vackert vänta i uppåt en timme innan det gröna monstret gör entré på duken. Dessförinnan ägnar sig Ang Lee åt ett utdraget psykodrama som i detalj berättar Bruce Banners bakgrund och familjeförhållanden, garnerat med naturstudier och hallucinatoriska drömsekvenser. Exakt hur bra den inledningen lägger grunden står klart först när Bruce för första gången förvandlas till Hulken – och det ter sig fullkomligt logiskt och självklart, som ett frisläppande av instängda känslor och frustrationer. Ang Lee är en rätt djärv filmskapare: han tar en av de traditionellt hårdast mallade av alla filmgenrer och försöker ge den både ett visst djup och en konstnärlig touch. Mestadels lyckas han.

Att tala om Hulk som superhjältefilm är egentligen lite missvisande. Hulken springer inte omkring och bekämpar brott som sina superkollegor. Detta är en betydligt mer primitiv och primal karaktär, och Hulk har egentligen mer gemensamt med klassiska monsterberättelser som Frankenstein eller Dr. Jekyll & Mr. Hyde. Hulken är en frisläppt urkraft, symbol för de aggressioner vi alla bär inom oss. Det gör honom potentiellt mer intressant och mindre lätthanterlig än andra superhjältefigurer.

Eric Bana spelar Bruce Banner och gör ett bra jobb även om han är en något blek karaktär, i synnerhet som han omges av färgstarkare figurer som Sam Elliot och inte minst Nick Nolte i fullskaligt överspel som galen vetenskapsman.

Många kommer att tycka att Hulk är långsam, pratig och pretentiös, och visst – jag hade inte tackat nej till ytterligare lite action och ett par hekto humor. Men ingenting i filmen känns överflödigt eller långtråkigt, och det är dessutom mycket snyggt gjort i såväl foto som den kreativa klippningen som ofta imiterar serietidningens form med splitscreen och snygga övergångar. Och när Hulken bultar skiten ur sin omgivning – ja, då svänger det ordentligt.

Sug på den. Jag är tvungen att medge att slutet är ett misslyckande i och med att duellen mellan Bruce och hans pappa kulminerar i något halvt obegripligt, men i övrigt tycker jag fortfarande det var helt rätt av Lee att välja en egen väg. Att det var kommersiellt harakiri är en helt annan sak. The Incredible Hulk må ha fler och större actionsekvenser, men är förutsägbart simpel och saknar känsla.

Nu lovar jag att inte skriva mer om gröna monster på minst ett halvår.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, hulk, ang lee

Old Bond, new Bond

Om man undrar varför de fick för sig att starta om hela Bondkonceptet så kan man ratta in Die Another Day på TV3 klockan 21:00 i kväll. Den visar hur medtagen den gamle dubbelnollan egentligen var. Dåliga specialeffekter, en mycket blek skurk och en cameo från Madonna bidrar till en ytterst medioker film, tillsammans med ostiga replikskiften som:

- I’m Mr Kil.
- Now there’s a name to die for.

*Host.*

Däremot har den Halle Berry i bikini. Trevligt, men det ska mer till för att hålla en klassisk franchise flytande.

Andra bloggar om film, james bond