Quantum of Solace

Jag har aldrig varit någon större Bondfan så det var kanske inte så underligt att jag hörde till dem som tyckte att Daniel Craig och Casino Royale var en välkommen omstöpning och nytändning för en sliten gammal franchise.

I Quantum of Solace bygger man vidare på den nya brutalversionen av Bond (som enligt somliga förståsigpåare ligger närmare Ian Flemings böcker, men vad vet jag?). Filmen som helhet är bister råaction med en ganska mörk och bitter grundstory. Vi är på gott och ont väldigt långt från Roger Moore nu.

Quantum of Solace når inte upp till Casino Royales höjder men den har absolut kvalitéer. Den har bland annat en karismatisk och intressant skurk i Mathieu Amalrics gestalt, och den rör sig i flera fascinerande miljöer. Dessutom gillar jag fortfarande Craig i rollen. Här tycker jag att han på ett utmärkt sätt glider över i ett slags absolut iskyla som en logisk fortsättning på hans upplevelser i Casino Royale. I slutscenerna får han mig att tänka på Michael Caine i Get Carter och det är gott beröm.

Men. Det här hypersnabba sättet att klippa actionscener som blivit så hippt på senare år är en konstart som kräver sin man. Det har blivit väldigt effektfullt i exempelvis Bourne-filmerna men inte alls lika bra i de nya Batmanfilmerna. Marc Forster har överlåtit regin av actionscenerna till second unit/stunt-killen Dan Bradley. Det borde vara en bra idé eftersom han även varit second unit-regissör just på de två senaste Bournefilmerna, men den här gången tycks han ha käkat en rejäl näve amfetamin innan han börjat jobba.

Avsikten är säkert att placera åskådaren mitt i händelsernas centrum, men att mosa ihop extrema närbilder med en genomsnittlig tagningslängd strax under sekunden kan också bli rätt rörigt. Den inledande biljakten funkar fint, men i andra scener – till exempel filmens klimax på ett hotell i öknen – blir slutresultatet bitvis abstrakt. En tidig stuntsekvens i byggnadsställningar ligger precis på gränsen.

Möjligen är de här invändningarna ett tecken på att jag till sist blivit för gammal för att yttra mig, men jag vidhåller att trots den massiva mängden action kan Quantum of Solace inte visa upp en enda actionscen som kan mäta sig med exempelvis den inledande parkour-jakten i Casino Royale.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, james bond, daniel craig, quantum of solace

The Bucket List

Förutsägbar, tillrättalagd och skriande övertydlig några adjektiv som gör sig påminda när man ser The Bucket List.

Två gamla gubbar är döende i cancer och beslutar sig för att leva loppan under den begränsade tid de har kvar. Båda lär sig något fint och viktigt på kuppen. För att inte riskera att någon missförstår någonting är den ena gubben en stormrik vit agnostisk entreprenör som offrat familj och relationer för lyx och framgång, medan den andra är en enkel men kultiverad svart arbetare som tror på gud och har slitit som ett djur för sin stora varma familj hela livet.

Smått outhärdligt på papperet. Och det hade nog varit riktigt kväljande om inte gubbjävlarna hade spelats av Jack Nicholson och Morgan Freeman, som båda lyckas blåsa lite liv i sina schablonkaraktärer. Det är helt enkelt ganska trevligt att se dem sparra mot varann i en och en halv timme. Dessutom är Sean Hayes en tillgång som Nicholsons assistent – en kille som är ungefär som David Spade skulle vara om han förmådde gestalta någon form av mänsklig värme.

Det hade kunnat vara mycket värre.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, jack nicholson, morgan freeman

3:10 to Yuma

Känns det inte som det varit en liten westernrevival så här på fel sida millennieskiftet? 3:10 to Yuma är ytterligare ett stabilt bidrag till genren.

Christian Bale spelar den fattige farmaren Dan Evans som sätts åt av järnvägsbolaget som vill komma åt hans mark. Russell Crowe spelar den karismatiske men brutale banditen Ben Wade som grips efter att ha rånat en diligens. Han ska sättas på 3:10-tåget till fängelset i Yuma, men hans kumpaner kommer att göra allt för att frita honom. För tvåhundra dollar erbjuder sig Evans att hjälpa till att eskortera Wade till tåget.

Vad som följer är en ganska spännande äventyrshistoria där följet kämpar för överlevnad bland banditer, fientliga indianer och andra som vill åt Wade. Men det som ger filmen dess verkliga styrka är hur den successivt utvecklas till ett drama om moral, mod och upprättelse. Den charmerande banditen Wade lockar hela tiden med det glamorösa livet som laglös medan Evans tjurigt stretar emot och envisas med att gå en hård men hederlig väg. Mellan dem finns Evans tonårsson, som är bländad av banditens stjärnglans och hänsynslöshet, och som brottas med sin relation till en far han uppfattar som alltför vek i konflikten med järnvägsbolaget.

Finalen väver på ett lyckat vis ihop en gunfight av episka proportioner med kulmen på den moraliska fajten. 3:10 to Yuma är mer actioninriktad och mindre revisionistisk än genrekollegan Mordet på Jesse James, men den är spännande och effektiv och nog tusan satt jag och blev lite rörd i slutet. Inte illa.

Andra bloggar om film, western, russell crowe, christian bale, 3:10 to yuma

The Incredible Hulk

Det finns en sekvens i The Incredible Hulk som verkligen fick mig att haja till, och den har ingenting med slagsmål mellan jättestora CGI-monster att göra. Tvärtom är det bara en etablerande tagning i början av filmen där vi flyger över en favela någonstans i Brasilien: ett kaotiskt gytter av rangliga små hus som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag vet inte om den finns på riktigt eller om den är uppbyggd med datorhjälp, men det är en väldigt fascinerande miljö.

I övrigt förhåller sig The Incredible Hulk av Louis Leterrier till Hulk av Ang Lee ungefär som Alien vs Predator av Paul W.S. Anderson förhåller sig till Alien av Ridley Scott. Med det menar jag inte att Ang Lees Hulk är av samma kaliber som Ridley Scotts Alien, utan att högre tempo, fetare effekter och mer action inte nödvändigtvis leder till en bättre film. Jag föredrar fortfarande Lees version.

Andra bloggar om film, the incredible hulk

Film på tv: Collateral

Tompa.

Han gör inte så vansinnigt många filmer, Michael Mann, men de brukar ofta vara värda att se. Collateral är inget undantag – en tajt och elegant thriller där Tom Cruise för ovanlighetens skull får spela bad guy.

Fast han är, åtminstone inledningsvis, en trevlig bad guy. Han heter Vincent och kliver in i en taxi framförd av chaffisen Max. Vincent presenterar sig som affärsman och vill chartra Max och hans taxi för att köra honom runt mellan hans möten. Emellertid visar det sig att Vincent i själva verket är yrkesmördare, och Max blir mer eller mindre tagen gisslan i sin egen taxibil. Det artar sig till en jobbig natt i Los Angeles.

Upplägget känns fräscht och ger Cruise och Jamie Foxx goda möjligheter att visa skådespelarmusklerna. Inte minst Foxx är bra och ger Max en tillgänglighet som gör honom lätt att identifiera sig med och känna för. Mycket av filmen utspelas inuti bilen med bara de två huvudpersonerna som mäter sina viljor mot varandra, men det blir aldrig stillastående eller segt.

Mann har ett järngrepp om spänningen i filmen, lyckas hela tiden öka insatserna och komma med vändningar som känns smarta och ibland överraskande. Att finalen är något mindre originell än resten av filmen – en ganska konventionell jakt och slutuppgörelse – förtar inte nöjet.

Snyggt är det också, som sagt. Fotot är lika intimt som grundkonflikten mellan de två i bilen, och Mann jobbar mycket med täta närbilder och elegant oskärpa, förutom att han har fantastiskt god hand med miljöerna i ett nattligt L.A. Har du inte sett den förr så gör det nu.

TV-tips: Visas i TV4 lördag 25/10 kl 22:30.

Andra bloggar om film, tom cruise, michael mann, jamie foxx

”Äldre filmer” populärast på Bittorrent

Det är inte alls så att folk enbart laddar ner de senaste filmerna, säger TorrentFreak enligt en nyhetsnotis. I själva verket är det tydligen ”äldre” filmer som laddas ner mest. Som bevis anför man Get Smart, Journey to the Center of the Earth och Indiana Jones och kristalldödskallens rike, som samtliga hade premiär mellan maj och juli i år.

Ursäkta, men…”äldre” filmer?! Vi snackar tre månader här.

Om Get Smart är en ”äldre” film, vad ska man då kalla sånt som släpptes förra året eller – herregud – före millennieskiftet? Fossila filmer?

Kids today, I’m tellin’ ya’…

Nej, jag förstår förstås vad de vill säga, men de säger det på ett sätt som får dem att framstå som korkskallar med attention span som guldfiskar. Och det illustrerar samtidigt ett av skälen till att jag personligen inte orkar ladda ner en massa: det är ändå bara de senaste blockbusterrullarna som är tillgängliga. Tänk vilken glimrande resurs det skulle vara om det istället gick att hitta gamla, smala eller udda filmer som kan vara svåra för att inte säga omöjliga att få tag på genom reguljära kanaler. Ska jag se The Dark Knight när den är aktuell så vill jag ju ändå se den på bio, inte på min tv.

Men det är ju jag det. Och ”Boy, is my finger not on the pulse of America”, som Bill Hicks sa om Basic Instinct.

Andra bloggar om film, fildelning, bittorrent

Långskott

Children of Men har rullat rätt flitigt på TV1000 och jag fastnar alltid i den om jag råkar zappa förbi. Dels är det en bra film i största allmänhet, men det som får mig att stanna upp är de eleganta långtagningarna som Alfonso Cuarón bjuder på. Det är något med en snygg långtagning som är rent hypnotiskt för mig – dels tycker jag det är estetiskt tilltalande och dels tror jag helt enkelt att det är komplexiteten och koreografin i en väl genomförd långtagning som fascinerar. Jag vet, det är utomordentligt filmstudentnördigt men det är å andra sidan en fetish som jag inte är ensam om så jag skäms inte särskilt mycket. Tvärtom tänkte jag passa på att bjuda på några favoriter i genren.

Vi kan börja med just Children of Men. Det finns flera fina scener i den. Inte minst verkar många gilla den tekniskt komplicerade tagningen i bilen när sällskapet blir överfallna, men jag är nog mest förtjust i den långa sekvensen mot slutet där Clive Owen springer genom gatorna medan strider rasar runt omkring och vidare in i en byggnad för att rädda barnet. Videon ovan rymmer flera klipp ur filmen, men hoppa fram till ungefär 06:00 så börjar den scen jag avser. Här tar man heller inte hjälp av liftar eller liknande för att få överblick eller distansera sig utan följer Owen på marken vilket ger en stark känsla av att befinna sig mitt i striden.

Jag är ju torsk på Paul Thomas Andersons filmer, och inledningen på Boogie Nights är en väldigt fin tagning på tre minuter. Anderson har kritiserats för att vara medvetet flashig och i just det här fallet stör sig somliga på att scenen är inspirerad av en motsvarande sekvens i Maffiabröder. Jag tycker Boogie Nights-scenen står på egna ben. Den gör ett imponerande jobb av att presentera alla centrala karaktärer i en snygg steadycambalett, och präglas dessutom av Andersons stil som i den här filmen är smått hyperbolisk med extrema närbilder, dramatiska push-ins och whip-pans. Flashigt? Javisst, men grymt snyggt också. (Boogie Nights rymmer flera andra fina tagningar. En som sällan nämns men är väldigt fin i sin enkelhet – och som dessutom har en mycket tyngre emotionell laddning än de övriga – är Little Bills sista promenad.)

Breaking News av Johnny To gjorde som helhet inte så mycket för mig, men den inledande sju minuter långa tagningen som kulminerar med en våldsam gatustrid är rätt läcker. Men…

…både den och de övriga står sig slätt mot begravningsprocessionen i Soy Cuba som är en av de tjusigaste tagningar jag har sett. När kameran i slutet fortsätter ut genom fönstret blir den i mitt tycke smått magisk. Soy Cuba är en gammal sovjetisk film från 1964 som hyllar Castros revolution och som blivit berömd för just sin tekniska briljans. Jag har inte sett filmen annat än de lösa klipp jag hittat på nätet, men de är rätt fantastiska i sig.

Slutligen kommer man inte förbi öppningen i Touch of Evil. Även om den kanske är lite söndertjatad vid det här laget är det en fantastiskt elegant och effektiv sekvens som visar att det gick alldeles utmärkt att göra komplexa och flödande tagningar långt innan steadycam var uppfunnen.

Andra bloggar om film, youtube,

If you can dance to it, it ain’t music

Jag hittade en sajt där man kan snickra ihop sina egna spellistor och streama dem på exempelvis sin blogg. Det tyckte jag kunde vara en kul grej, men tji fick jag. När jag väl petat ihop en lista visar det sig att WordPress inte accepterar att man embeddar externa flash-spelare, så ni får helt enkelt hålla till godo med en länk. Inte så sexigt som jag hade tänkt, men i alla fall. Klicka här nedanför så får ni upp ett nytt fönster, och där klickar ni på den gröna ”Play”-ikonen så får ni 50 fantastiska och handplockade låtar i random ordning.

Och nej, inga av dem kan kallas för ”aktuella hits”.

Enjoy.

Mina favoriter på Finetune.com >>>

Andra bloggar om musik

Dagens boktips: Flicker

Häromdagen pratade vi böcker över lunchen på jobbet, vilket föranleder mig att helt oprovocerat bjuda på ett boktips även här på bloggen.

Flicker, av historieprofessorn Theodore Roszak, är kort och gott en storartat underhållande roman. Det är en mycket fascinerande historia om kätterska sekter, urgamla konspirationer och – film. Både om filmkonsten i sig och vår besatthet av film.

Huvudperson är en ung man vid namn Jonathan Gates, som börjar studera filmvetenskap i Kalifornien på 1960-talet och kommer i kontakt med en grupp passionerade filmfantaster med den blivande kritikern Clare Swann i spetsen. Jonathan blir Clares älskare och hon blir hans mentor som lär honom det mesta om film.

Jonathan råkar snubbla över B-filmsregissören Max Castles filmer och beslutar sig för att forska om honom. Jonathan upptäcker snart att Castle är något av ett bortglömt geni, och mer än så: Castle arbetade med subliminala bilder i sina filmer, vilket i sin tur leder vidare till långt mer dramatiska upptäckter om själva filmkonstens oanade rötter och om en konspiration som hotar att leda till världens undergång.

Helt galet, alltså, men samtidigt så oerhört kunnigt och välskrivet att man stundtals undrar hur mycket som är fiktion och hur mycket som är fakta. Den delikata förvirringen förstärks av att Roszak låter verkliga personer, som Orson Welles, dyka upp i biroller, och dessutom avslutar boken med Max Castles filmografi som inkluderar flera fullt verkliga titlar.

Flicker kom ut 1991, och man skulle kanske kunna kalla den för en filmvetenskaplig version av Da Vinci-koden (utan jämförelser i övrigt – Roszak är en i alla avseenden överlägsen författare jämfört med Dan Brown). Är man filmintresserad är boken rena skattkistan, men den bör fungera alldeles utmärkt även för allmänna läsare med smak för paranoia och konspirationer.

Det har ryktats om att Flicker kan bli film men det ser rätt osannolikt ut. Ett tag nämndes Darren Aronofsky i sammanhanget, men han verkar ha lämnat projektet. Ett manus skrivet av Jim Uhls ligger färdigt men lär enligt folk som läst det inte vara någon höjdare. Och i så fall är det kanske lika bra om det inte blir något. Jag tror risken är överhängande att det blir som med From Hell: man skalar bort nästan allt som gjorde originalet så briljant.

Hursomhelst: köp och läs. Och låt mig veta vad ni tyckte.

Andra bloggar om böcker, film, darren aronofsky, konspirationer

Att döda en get

Bild via jonronson.com

Inspelningarna av The Men Who Stare At Goats har börjat, hälsar Sandrew Metronome i ett pressmeddelande.

Där har vi en film som jag ser fram mot med viss förväntan, och inte enbart för att så många tunga namn har knutits till den: George Clooney, Ewan McGregor, Jeff Bridges och Kevin Spacey spelar alla centrala roller och Grant Heslov som gjorde utmärkta Good Night, and Good Luck regisserar.

Filmen bygger på en bok av journalisten Jon Ronson som jag läste för ett par år sen och som berättar den alldeles sanna historien om den amerikanska militärens försök att utveckla metoder för parapsykologisk krigföring och dito spionage. Bland annat fanns där personer som försökte gå genom solida väggar, eller döda en get med tankekraft genom att stirra på djuret – därav bokens titel. Det är en väldigt underhållande bok som bekräftar att verkligheten alltsomoftast överträffar dikten.

I den version som nu filmas verkar det som om man knutit ihop det hela med Irakkriget på ett sätt som inte är alldeles klart för mig men som jag förmodar bottnar i dramaturgiska avvägningar.

Man kan läsa lite mer på Jon Ronsons sajt om man vill.

Boktips: När vi ändå är inne på ämnet vill jag gärna rekommendera Jon Ronsons förra bok, Them: Adventures With Extremists, där Ronson åker runt i USA och pratar med allehanda paranoida extremgalningar. Fantastisk läsning!

Andra bloggar om film, böcker, jon ronson, george clooney, parapsykologi