Låten som hjälper mig igenom den här arbetsveckan

Vill man höra den med bättre ljud fast utan bild kan man klicka här:
I Don’t Want To Die (In The Hospital) med Conor Oberst.

Andra bloggar om musik, conor oberst

Förbisett #6: Blaze

En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått – Special Paul Newman Edition.

Superduperstjärnan Paul Newman gick ur tiden i helgen.

Det vore lögn att påstå att jag hade plåtkoll på Newmans produktion. Han hörde till de där storheterna som trots sina kvaliteter och flera bra filmer på meritlistan aldrig riktigt hamnat i ett favoritfack för mig personligen. Jag vet inte varför, det bara är så ibland.

Det finns mycket som är värt att kolla in med Newman, från Gatans kung via Blåsningen till Road to Perdition. Men ska jag välja en favoritroll blir det nog Newmans insats som Big Earl Long i Blaze.

Blaze är inte någon av Newmans mest ansedda filmer (tvärtom kan jag tycka att den fått orättvist dålig kritik) men det är en mycket underhållande historia om en excentrisk sydstatsguvernör med smak för sprit och skörlevnad och om hans affär med strippan Blaze Starr, spelad av Lolita Davidovich. Som politisk biografi är den i tunnaste laget, men Newmans entusiastiska insats och Davidovich charm räcker långt.

Andra bloggar om film, filmtips, paul newman

Fem sekunder blankt

En gång för många år sen var jag på en comedyklubb nånstans i östra London där en av komikerna hade en motig kväll och till sist, efter ytterligare ett skämt som möttes med allmän likgiltighet, sammanfattade sin frustration med orden: ”Have you ever felt like you’re standing in a room talking…?”

Det är kanske bara jag, men jag tyckte det var roligt sagt. ‘Har du nånsin känt det som att du står och pratar liksom ut i tomma luften till ingen nytta?’ Så uppfattade i alla fall jag andemeningen i citatet. Det har suttit fast i huvudet på mig sedan dess.

För ett tag sedan signade jag upp för en ny statistiktjänst till den här bloggen. Hur många (läs: få) besökare jag har vet jag ju redan på ett ungefär, så det var inget nytt där. Jag har aldrig inbillat mig att det här skulle bli någon kioskvältare. Däremot var det intressant att se hur länge folk stannar. Det visar sig att 80% av besöken är fem sekunder eller mindre. Antingen läser folk otroligt fort – eller inte alls. En ödmjukande insikt.

Häromdagen blev dessutom det hittills mest lästa inlägget, recensionen av Cloverfield, nedpetat från tronen. Mitt mest populära inlägg genom tiderna är numera en notis om ett Klubb Super 8-arrangemang för ett halvår sedan, där jag i förbigående nämner Christina Lindbergs namn. Vilket av en ren slump också råkar vara den sökmotorterm som lett flest personer till sajten.

Slutsatsen måste bli att statistiken ser ut som den gör för att de flesta som besöker bloggen kommer hit i förhoppningen att få se nakenbilder på en svensk pinuppa från 1970-talet, men drar vidare på fem sekunder blankt eftersom det bara visar sig vara en massa text om en massa filmer.

Det roliga är att det här meta-inlägget som du läser just nu troligen kommer att bli ett av de mest lästa eftersom jag nämner C.L. igen.

Have you ever felt like you’re standing in a room talking…?

*

(Och till dig som tillbringat mer än fem sekunder här och rentav läst ända hit: ett stort och innerligt tack för din tid och uppmärksamhet.)

Andra bloggar om bloggande

”You can’t stop what’s coming”

Tommy Lee Jones är gammal och trött. Foto: Paramount

Tjugo minuter innan eftertexterna svänger No Country for Old Men åt ett annat håll än man förväntar sig. Vi sitter och väntar på den slutliga konfrontationen mellan Llewelyn och Chigurh och på att Javier Bardems fullblodspsykopat ska få vad han rätteligen förtjänar – eller åtminstone att någon, kanske Tommy Lee Jones, ska sätta stopp för honom.

Men så blir det ju inte. Vi får inte ens se hur Llewelyn dör. Filmen gör ett hopp i tiden, och efter det hoppet avrundas filmen med en handfull scener av det mer filosofiska slaget. Som det fantastiska mötet mellan Chigurh och Carla Jean. Eller sheriff Bells avslutande monolog.

Jag tror att nyckeln till filmen (nej, jag har inte läst boken men jag tror att jag ska göra det) står att finna i Ed Tom Bells funderingar. Det är han som inleder med en monolog om det obegripliga och motivlösa i somliga brott, och det är han som avslutar med att berätta om en dröm där hans far gör upp eld i mörkret och finns där för honom. En trösterik bild. ”And then I woke up.”

Och den verklighet Ed Tom Bell vaknar upp till är en där ondska kan gå ostraffad och där oskyldiga råkar illa ut. Där det inte verkar finnas någon rim eller reson i varför eller hur saker sker. Anton Chigurh låter ibland slumpen i form av en slantsingling avgöra om han ska döda någon eller ej. Han skulle i princip kunna vara döden given fysisk form, i en berättelse om hur vi handskas med det obegripliga och det oundvikliga.

Ed Tom Bell är gammal och trött, och det här är inte längre ett land för gamla män. I slutänden är det kanske han som är filmens egentliga huvudperson, mer än Llewelyn och Chigurh.

Jag tyckte mycket om No Country for Old Men, inte minst för den vackra ödsligheten i miljöerna. Det är också en film som jag kommer att gå tillbaka till – den håller för fler tittningar, tror jag. Däremot är den inte någon av mina favoriter i bröderna Coens produktion. Inte än, i alla fall.

Andra bloggar om film, filmrecensioner, no country for old men

Dolph Lundgren – auteur

Baserat på en intervju eller två jag läst med honom så tycker jag att Dolph Lundgren verkar vara en rätt skön kille med hyfsad självdistans. Så jag antar att han är medveten om hur fantabulöst ostigt konceptet bakom hans kommande film Command Performance är: terrorister tar den ryske presidenten och en sexy amerikansk popstjärna som gisslan under en välgörenhetskonsert i Moskva, och Dolph spelar rocktrummisen (!) som slår tillbaka.

Dolph spelar inte bara huvudrollen utan är också medförfattare och regissör. Han verkar ha tagit på sina breda axlar att återupprätta muskulös actionfilm av anabolstinn 80-talsmodell. kanske en auteur i vardande.

Arkiveras under: Filmer som förmodligen är roligare i teorin än i praktiken. Men kolla för all del trailern här.

Roligt 1: ”Dying is easy. Rock’n'roll is hard.” En tagline att minnas.
Roligt 2: När man googlar ”Command Performance” hittar man en S/M-dungeon i Florida.

Andra bloggar om film, dolph lundgren

Dexter tar en paus

Säsongsfinal för Dexter i kväll klockan 22:30 i TV6. Nam nam! Jag har inte varit så taggad inför ett tv-avsnitt sedan jag vet inte när. Faktum är att det är ganska länge sedan en tv-serie överhuvudtaget lyckades koppla ett så starkt grepp på mig som Dexter lyckats göra. Det var väl typ de första två säsongerna av Vita huset.

Jag har sjungit Dexters lov tidigare så jag ska inte bli alltför långrandig. Men ikväll förväntar jag mig en riktigt tung cliffhanger som får mig att dregla efter säsong tre…

Andra bloggar om tv, dexter

Ny Bondtrailer

Biotrailern för Quantum of Solace kom ut på nätet häromdagen. Jag har så sakteliga börjat tycka att själva titeln faktiskt är ganska lockande, så jag hoppas att filmen håller måttet och kan ta den nystartade Bond vidare på ett bra sätt. Men det ser skapligt ut, eller vad tycker ni?

Andra bloggar om film, james bond, trailers

Riktigt råa vampyrer

Danny Huston som vampyrboss.

En sak har man gjort väldigt rätt i 30 Days of Night – man har gjort flera saker rätt för det är i största allmänhet en snygg, stämningsfull och effektiv rysare, men i synnerhet en sak har man lyckats med – och det är gestaltningen av själva vampyrerna.

Jag kan inte göra någon komplett historik över vampyrer på film, men det känns som om vi fått dras med balla rock’n'roll-vampyrer alldeles för länge nu. Titlar som En vampyrs bekännelse, The Lost Boys och Buffy och vampyrerna har alla bidragit till en vid det här laget rätt uttjatad stil där alla vampyrer är snygga och coola nattklubbskids, vars blodsugande är sensuellt och uppenbart laddat med erotiska övertoner. Det är Bela Lugosis slipprige greve uppdaterad till new romantic/goth/emo.

Vilket känns rätt uttjatat.

Därför var det en väldigt angenäm upplevelse att bekanta sig med vampyrerna i 30 Days of Night, som är ganska ordentligt annorlunda. Det finns inget sexigt eller elegant över dem alls. Med svarta själlösa ögon, blodstänkta munnar och oartikulerade skrik är de mer eller mindre demoniska djur. Det finns inget mänskligt kvar i dem. Inga smeksamma bett i halspulsådern här – de här vampyrerna misshandlar sina offer och tuggar sedan av hela huvudet. Utan jämförelser i övrigt känns de mer som ättlingar till Max Schrecks råttliknande greve Orlok från Nosferatu än som moderna kusiner till Dracula.

Och så har man satt Danny Huston i rollen som övervampyr – en skådis som jag associerar mer med finkulturanstrukna indiefilmer än med blodig vampyrskräck. Men han är lysande i rollen. Check it out.

Andra bloggar om film, vampyrer, 30 days of night, skräckfilm

Gradvall har en poäng

I kväll ska tv-priset Kristallen delas ut. Det är ju inte riktigt så att man sitter och biter på naglarna av spänning i väntan på att få se om Andra avenyn eller Roomservice ska kunna spöa Let’s Dance som årets program.

Jan Gradvall kommenterar Kristallen i Expressen:

Om man anordnar en folkomröstning om vem som ska få Nobelpriset i kemi så vinner den som senast stod i TV Shop och presenterade ett nytt fläckborttagningsmedel.

Han har en poäng där, Gradvall.

Andra bloggar om tv, kristallen