The state of svensk film just nu

a) Tretton nya Wallanderfilmer.
b) Jungstedtdeckare med tyska skådisar dubbade till svenska.

”I’m fine. I just threw up in my mouth a little bit.”

Andra bloggar om film

En pojke och hans zombie

Carrie-Ann Moss och Billy Connolly. Foto: Lions Gate/SF

Alla familjer i den välordnade villaförorten har sin egen tama zombie – utom familjen Robinson. Det ser mamma Robinson snart till att ändra på för att slippa det sociala stigmat, och den nya zombien blir snart sonen Timmys bästa vän. Timmy döper sitt levande lik till Fido. Men pappa Robinson är inte alls förtjust i familjens nyaste medlem, och när Fido angriper den sura granntanten spårar snart allting ur…

Fido utspelas i ett alternativt 1950-tal där ”rymddamm” fått de döda att gräva sig upp ur sina gravar. Lyckligtvis har företaget ZomCom utvecklat en krage som håller zombiernas mordiska tendenser i schack så att de kan utnyttjas som tjänstefolk.

Fido blandar allmän zombiekomedi med inslag från Lassie-genren och sociala problemdramer, och resultatet är kitschigt, smart och roligt. Zombierna och det tillstånd av konstant paranoia och skräck de injagar i bland andra pappa Robinson skulle kunna ses som symboler för terrorhot, rasism eller allmän främlinsgskräck. Byt ut zombierna mot svarta tjänare och mamma Robinsons svaghet för Fido får en plötsligt att tänka på filmer som Far From Heaven. Vilket helt går hand i hand med hur zombier visat sig vara ypperligare bärare av samhällskritiska reflektioner från åtminstone Romero och framåt.

Nu är det långt ifrån så tungt som föregående stycke kanske får det att låta. Fido är först och främst en mycket underhållande zombiekomedi med roliga detaljer och bra skådisprestationer. Carrie-Anne Moss är charmig och vass som prydlig hemmafru, och Tim Blake Nelson gör en rolig krumelur som grannen vars sexiga tjänstezombie förmodligen gör mer än att bara städa. Dylan Baker är också bra vald som hämmad medelklassman.

Extra beröm måste dock gå till Billy Connolly, som spelar Fido själv (halvt oigenkännlig under sminket) och trots avsaknaden av repliker – utöver gutturala grymtningar – lyckas ge honom något så ovanligt för en zombie som själ.

Andra bloggar om film, filmrecension, fido, zombier

The Dark Knight

Heath Ledger som The Joker. Foto: Warner Bros.

Världens bästa film är det inte, trots den upphöjda placering den för närvarande har på IMDb:s topplista. Däremot är The Dark Knight tveklöst en av de bästa superhjältefilmerna hittills. Kanske den bästa. (Låt mig känna efter lite till bara.)

Det är hursomhelst en fruktansvärt kraftfull sak som Christopher Nolan åstadkommit: en stor och blytung film med ett enormt framåtdriv och den dystraste stämningen hittills i en blockbuster. Samtidigt bjuder den på effektiv action, starka stämningar, snygga bilder och en rollprestation som förtjänar att bli en omedelbar klassiker.

Det sistnämnda handlar förstås om Heath Ledger, vars förtidiga död bidrog till att trissa upp förväntningarna på The Dark Knight till kokpunkten. Och Ledger är precis så bra som förhandssnacket och glimtarna ur trailern låtit ana. Hans Joker i lortigt sönderfallande makeup är en genuint otäck och fullkomligt oberäknelig fullblodspsykopat, spelad med nervös energi och fina detaljer.

Ledger stjäl en god del av showen – han tar över alla scener han medverkar i. Man ska väl inte säga att Batman blir en bifigur i sin egen film, men Christian Bale har fått åtskillig god konkurrens den här gången: förutom Ledger gör Aaron Eckhart en utmärkt insats som Harvey Dent, Gary Oldmans polischef Jim Gordon växer ytterligare en bit, Michael Caine och Morgan Freeman repriserar sina roller med all heder, och Maggie Gyllenhaal tar över som Rachel Dawes (efter Katie Holmes) och ger henne viss tyngd.

Att Batman själv på sätt och vis tar ett steg bakåt den här gången går hand i hand med filmens tema. Man bygger upp Harvey Dent som den verklige hjälten: den idealistiske åklagaren som utan mask tar upp kampen mot Gothams maffia tillsammans med Gordon. Maffian svarar med att släppa lös Jokern, utan att själva inse riktigt vad de har att göra med. Den resulterande terrorn får Gothamborna att kräva att Batman grips som en laglös vigilante, eftersom de anklagar honom för att ha utlöst hela situationen. Och Batman själv tvingas konfrontera precis hur långt han är beredd att gå för att stoppa Jokern. Det borgar för en i stora stycken nattsvart och inte så lite brutal historia.

Det som lyfter filmen över de flesta konkurrenter är inte fajter och actionscener – som är spektakulära så det räcker (Jokerns joyride är nog min favorit) men inte fantastiskt mycket bättre än i andra moderna actionrullar – utan den psykologiska och moraliska dynamiken mellan de centrala karaktärerna. Flera av filmens bästa scener är dialogscener, inte tokaction.

Det är som att Nolan och kompani släppt tyglarna den här gången. Batman Begins var också en maffig historia, men känns fokuserad och sammanhållen där The Dark Knight successivt utvecklas till sitt eget överdådiga kaos, som en spegling av intrigen. Det är på gott och ont: det finns massor att njuta av, men kring tvåtimmarsmärket börjar en viss övermättnad ändå göra sig påmind.

Så visst kan man ha en och annan invändning trots det massiva beröm filmen fått, framför allt i USA. Till exempel: Hur kan man i en annars strålande designad film nöja sig med att låta Two-Face se ut som något ur en b-film från 60-talet? Borde inte den i övrigt fantastiske klipparen lugna ner sig två hekto när han jobbar med de stora slagsmålsscenerna? Och varför, varför måste Batman låta som om han har druckit Klorin…?

Bortsett från det är det bara att bocka och tacka. The Dark Knight är grym – i dubbel bemärkelse.

Andra bloggar om film, filmrecension, the dark knight, heath ledger, batman

Indiana Jones på nygamla äventyr

Håll i hatten!

Det är ju inte bara Harrison Ford som har blivit tjugo år äldre. Det har ju vi också blivit. Och det är väl en av de bidragande orsakerna till att Indiana Jones och kristalldödskallens rike känns som…en lite smådammig repris.

För visst innehåller filmen den stuns och fart och fläkt man kan förvänta sig när superskäggen Lucas och Spielberg är i farten, men det är också så självmedvetet och blankpolerat att det hela blir en gäspning.

Somliga har ondgjort sig över såväl filmens titel som dess final, men båda ligger egentligen rätt bra i linje med de gamla filmerna som också osade pulpmagasin och gjorde paradnummer av övernaturligheter som förbundsarken och den heliga graal. Ur det perspektivet tycker jag knappast att kristallskallar och utomjordingar är så mycket att störa sig på. Här är problemet snarare att finalen blir alltför vag och osammanhängande.

Men som Johanna Koljonen konstaterade på Weird Science är den här typen av högbudgeterade B-filmer ingen ransoneringsvara nu för tiden. Spielberg/Lucas vill gärna framhäva hur oldschool de är – trots massiv CGI-användning i flera sekvenser – och egentligen är det bara just nostalgifaktorn som motiverar den här filmen. Dess modernare arvtagare, från pimpade klassiker som Mumien till serietidningsfilmatiseringar som Batman och Hellboy, är i de flesta avseenden både effektivare och fräschare som effektäventyr med wow-känsla (och somliga lyckas rentav få med sig en viss samtidsrelevans också).

Jaharu. Men hur var filmen då? Tackar som frågar: Harrison Ford är sitt vanliga småtjuriga jag, och det finns bland annat ett motorburet slagsmål som tillsammans med en armé elaka myror utgör den äventyrsmässiga behållningen och är ganska sevärda. Några gags är rätt roliga, några ganska krampaktiga och övertydliga (det där ormskämtet tog ju aldrig slut). Annars är det ungefär som det var för tjugo år sedan, med skillnaden att vi alla blivit lite äldre och fått lite vidare referensramar.

Inte så väldigt mycket att hetsa upp sig för, med andra ord.

Andra bloggar om film, filmrecension, indiana jones

Vi får se, sa zenmästaren.

Philip Seymour Hoffman och Tom Hanks.

En pojke får en häst i present på sin 14-årsdag. ”Så underbart”, säger alla byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. ”Så förfärligt”, säger byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren. Så bryter kriget ut och alla unga män måste dra ut i fält, utom pojken som inte kan på grund av sitt skadade ben. ”Så underbart”, säger byborna. ”Vi får se”, säger zenmästaren…

Den historien berättar Philip Seymour Hoffmans rollfigur, CIA-agenten Gust Avrakotos, mot slutet av Charlie Wilson’s War och knyter därmed ihop händelserna i slutet av 1980-talet med världen efter den 11 september 2001. En svårighet med operationer av den typ som skildras i filmen, när USA hjälpte mujaheddin att driva ut Sovjet ur Afghanistan, är ju att man aldrig har full kontroll över konsekvenserna. Poängen i sammanhanget, även om manusförfattaren Aaron Sorkin är för subtil för att säga det rakt ut, är att USA:s ovilja att stanna i Afghanistan och hjälpa till att återuppbygga landet i förlängningen banade väg för det kaos ur vilket talibanerna och Osama bin Laden kunde resa sig.

Historien i sig är fascinerande så det förslår och bra stoff för en film: en festprisse till kongressman och en undanskuffad CIA-agent med attitydproblem lyckas med hjälp av en stenrik societetsdonna från Texas beväpna den afghanska motståndsrörelsen och i förlängningen få Sovjetunionen på fall. Material som klippt och skuret för just Sorkin (Vita huset), och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler, med mera) gör en sevärd film av ett pratigt – men mycket välforumulerat – manus.

Det bör väl påpekas att inledningen är något kompakt och tungrodd: massor av politisk dialog introducerar kongressman Charlie Wilson (Tom Hanks) men hjälper inte storyn att komma igång. När väl CIA-mannen Avrakotots (Hoffman, som sagt) och societetskvinnan Joanne Herring (Julia Roberts) kommer in i bilden blir det dock fart på både intrigen och de snärtiga replikskiftena.

Det är intressant och, tack vare Sorkins rappa manus och den rutinerade och mycket samspelta huvudrollstrion, i stora delar väldigt underhållande. Samtidigt funkar filmen ypperligt som tankeväckare, i synnerhet (vilket sannolikt är avsikten med att göra den just nu) i ljuset av skeendena i Irak. ”Should we stay or should we go?”, för att citera The Clash.

Andra bloggar om film, filmrecension, charlie wilson’s war, tom hanks, julia roberts, philip seymour hoffman

Juno

Fördelen med att dröja med att se en film är att alla andra redan tagit hand om själva diskussionen så man kan glida in på banan och välja position. Argumenten är redan framtagna. Vad gäller Juno har vi redan hunnit hela varvet runt från glödande beröm till backlash till anti-backlash.

Jag har ingenting nytt att tillföra i sammanhanget. Jag placerar mig i det förmodligen ganska breda segment som tycker att det är en sevärd liten film när den väl lägger sin tillkämpat hippa ton och beräknande indie-sensibilitet (och repliker som ”Silencio, old man”) åt sidan och låter karaktärernas ironiska fasader rämna.

För i början är Juno ganska påfrestande. En trovärdig skildring av tonårsgraviditeter är det knappast, och jag har väldigt svårt att köpa den svårartat lillgamla karaktären Juno under första halvan av filmen. Visst är replikerna vassa och roliga, men herregud, sådär pratar ju ingen! Vilket förvisso är helt irrelevant kritik när det gäller en fiktion. Men ändå.

Sedan händer någonting, och det är Diablo Codys stora förtjänst att hon lyckas få detta att växa fram ur den ovan beskrivna inledningen. Vanessa bryter sig ur rollen som stiff neurotisk yuppiebrud och Juno själv klarar inte längre att agera oberörd av allt som försiggår och känslorna kommer upp till ytan och it gets messy. Till sist kommer filmens hjärta fram och alltihopa blir smått rörande och väldigt svårt att tycka illa om.

Andra bloggar om film, filmrecension, juno

Gammal vinyl rostar aldrig

Talking Heads

Jag kommer inte ihåg så mycket av True Stories, David Byrnes film från 1986, mer än att den var en lagom weird portion av americana och att jag tyckte skapligt bra om den.

Men nu har jag köpt en USB-skivspelare och håller på att gå igenom mina gamla vinylskivor, som jag i många fall inte hört på tio år, för att göra mp3:or av det som är värt att ha kvar (jag är för snål för att köpa allt en gång till på cd). Och vad hittar jag om inte just True Stories, som inte är filmens soundtrack utan Talking Heads egna versioner av de låtar som sjungs i filmen.

Det är ju ett kalasalbum! Jag vet att det inte räknas till Talking Heads bästa, men jag tycker det håller väldigt bra. Den enda hiten från albumet var väl Wild Wild Life, som ju onekligen är charmig, men lyssna ännu hellre på gospelsvängiga Puzzling Evidence eller voodooslingrande Papa Legba eller rörande Dream Operator. Yummy.

Andra bloggar om musik, talking heads, true stories

Förbisett #5: Back to School

En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de fått.

Finstämt skådespeleri från Rodney Dangerfield.

Det finns filmer man gillar väldigt mycket trots att de inte nödvändigtvis är särskilt bra. För min del är Back to School från 1986 en sådan. (Sen kan man för all del diskutera vad som är en ”bra film”. Jag hamnade en gång i en diskussion där min motpart hävdade att en film man tycker om per definition är bra. Jag håller väl inte riktigt med om den saken, eftersom jag menar att man kan uppskatta vissa saker samtidigt som man är medveten om deras tillkortakommanden – kalla det ”guilty pleasures” eller vad du vill – men den debatten kan vi ta nån annan gång. Det är juli, för katten.)

Back to School lär inte vinna några priser för anslående foto, briljant klippning eller originalitet. Ändå gillar jag den av flera anledningar. En av medförfattarna är Harold Ramis, mer känd för sådant som Ghostbusters och Måndag hela veckan, vilket jag inbillar mig är en bidragande faktor till att filmen funkar så bra som fantasi: medelålders miljonär enrollerar sig på universitetet och lever loppan.

Dessutom är rollistan full av trevliga namn. M. Emmet Walsh spelar simlagets tränare, en ung Robert Downey Jr spelar radikal student (”Fotboll är en kryptofascistisk metafor för kärnvapenkrig”), Sam Kinison en mycket obalanserad lärare och Burt Young (Paulie i Rocky-filmerna) spelar Rodneys primitiva chaufför Lou. Dessutom är det rätt skojigt att Kurt Vonnegut gör ett inhopp som sig själv.

Men framför allt har ju den här filmen Rodney Dangerfield och hans oneliners. Dangerfield är komikern som utstrålade allmänt misslyckande och vars stående gag var att han inte fick någon respekt. Hans filmkarriär var väl i ärlighetens namn måttligt intressant – hans mest minnesvärda insats är förmodligen den som Mallorys pappa i den sjuka sitcomscenen i Natural Born Killers (fullkomligt briljant casting om ni frågar mig) – men i Back to School funkar han väldigt bra. I varje fall om man gillar halvtjocka farbröder som droppar deadpanrepliker. Och det gör man ju.

Egentligen är väl Back to School en ganska genomsnittlig collegekomedi, men de här olika begåvningarna tillsammans gör att den trots allt blir lite mer än så. Dessutom tycker jag Roger Ebert var något på spåren när han recenserade filmen och i den såg Dangerfield som ett slags arvtagare till W.C. Fields och Groucho Marx – en komiker som skämtar för att hålla förtvivlan stången. Det finns nåt mer under ytan här än bara happy fun.

Andra bloggar om film, filmtips, filmrecension, back to school, rodney dangerfield