Just idag för två år sedan ramlade min vän Robert ihop och dog bakom disken i den butik där han arbetade. Hjärtinfarkt. 40 år gammal.
Så dumt. Så onödigt.
Jag spelar Maria McKees High Dive-platta och tänker på kvällen ett par år tidigare när jag släpade med mig Robert på hennes konsert på Nalen efter att ha prackat på honom alla hennes skivor, och vi stod två meter från scenen medan Maria gjorde en fullkomligt fantastisk konsert, och vi var båda lite tagna när vi gick därifrån och stannade till på en pub i närheten och tog en öl på deras uteservering och snackade igenom upplevelsen i den varma sommarkvällen och det var i största allmänhet en väldigt, väldigt minnesvärd afton.
Och sen var han borta. Två år trubbar av sorgen men det är fortfarande ett tomrum där något borde vara. Jag tänker på allt roligt vi hade och saknar alla samtal om allt från serier och science fiction till livet och kärleken. Hans blogg ligger fortfarande kvar där ute. Det händer att jag tittar in där. Det finns ju inget skäl att sluta umgås bara för att en av oss är död.
I believe that when we leave a place a part of it goes with us and part of us remains. Go anywhere in these halls, when it is quiet, and just listen. After a while you will hear the echoes of all of our conversations, every thought and word we’ve exchanged. Long after we are gone, our voices will linger in these walls for as long as this place remains. But I will admit that the part of me that is going will very much miss the part of you that is staying. — Babylon 5, “Objects in Motion”
Jag saknar dig, kompis.
0 Svar to “Det finns inget skäl att sluta umgås bara för att en av oss är död”