Akta, man kan få den i ögat!

Indiana Jones, Rambo, Rocky och John McClane har redan gjort comeback, så vem saknar vi nu då? Axel Foley, förstås. För jorå, det blir tydligen en Snuten i Hollywood 4. Det har pratats ett tag men nu har Paramount gett grönt ljus. Man nämner Brett Ratners namn.

Lägg av nu! Det är inte roligt längre. Rätt som det är dyker det upp en femte Karate Kid också, bara för att Ralph Macchio haft ett par dåliga decennier.

Sluta nu. Innan någon gör sig illa på riktigt.

Andra bloggar om film, eddie murphy, snuten i hollywood

Spring, fetto, spring!

Om en rollfigur i en komedi plötsligt känns som att han är filmens “comic relief” - då är det inte någon särskilt bra komedi. Men så är det faktiskt med Run Fatboy Run, som jag såg enbart för att den har Simon Pegg i huvudrollen, och han var rolig i både Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Men den här gången handlar det inte om något samarbete mellan radartrion Pegg/Frost/Wright, utan om en betydligt slappare historia regisserad av David “Ross i Vänner” Schwimmer. Att Pegg varit inblandad i manuset hjälper tyvärr inte.

Det handlar om Dennis som överger sin gravid flickvän Libby (Thandie Newton) vid altaret men som fortfarande går och trånar efter henne. Nu har Libby träffat en ny kille i form av den framgångsrike amerikanen Whit (Hank Azaria). Och eftersom Whit springer maraton för välgörenhet inser slapphögen Dennis att ett maratonlopp är rätt sätt att vinna Libby tillbaka.

Det här är med andra ord precis som vilken romantisk komedi som helst, fast lite dummare, lite segare och lite sämre tajmat. Det blir aldrig särskilt roligt. Bäst är faktiskt ståuppkomikern Dylan Moran i en liten biroll som Libbys kusin.

Och reflektionen om “comic relief” dyker upp i min skalle mot slutet av filmen när Dennis hyresvärd - han är tjock! han har ett långt konstigt namn! han är från Pakistan! han är en klassisk komedifigur! - kommer lubbande och ser tokig ut för att inte slutet ska bli för sockersött.

Andra bloggar om film, filmrecension, dvd, run fatboy run, simon pegg, david schwimmer

American Gangster: Stabilt av Ridley Scott

Den kanske bästa scenen i American Gangster kommer alldeles i slutet, och är i all enkelhet en dialog i ett förhörsrum mellan de två huvudpersonerna. Det är den slutliga maktkampen i form av ett snärtigt och välskrivet meningsutbyte där de artiga replikerna speglar två järnviljor. Det är också filmen payoff i ytterligare en bemärkelse: i princip första gången filmens två stjärnor Denzel Washington och Russell Crowe efter nästan två och en halv timme får spela mot varandra.

Vad som kommer dessförinnan är en ambitiös och till större delen lyckad gangsterfilm som verkar vilja parkera någonstans mellan Scarface och Gudfadern. Men American Gangster är också resultatet av ett annat temperament: en mer distanserad hållning jämfört med Coppolas nästan romantiska blick och de Palmas psykotiska våldsorgie. Vilket är passande givet att detta handlar om en gangster som nästan skildras som en bokhållarkaraktär: oklanderligt prydlig och kyligt korrekt men brutal under ytan.

Berättelsen bygger på den verkliga historien om Frank Lucas som med hjälp av lika delar hänsynslöshet och slipat affärssinne tar över heroinhandeln i 1960-talets Harlem och blir stans nya gangsterkung. Mot honom står narkotikaspanaren Richie Roberts, en hederlig polis utfryst av sina genomkorrupta kollegor, som får mandat att ta upp jakten på New Yorks största knarkhandlare.

Med American Gangster gör Ridley Scott sin stabilaste film på ganska länge, ett gangsterepos med klassiskt anslag som kan skryta med bra rollprestationer och en fin skildring av det sena 60-talets Harlem som ger karaktär åt filmen. Jag är ingen superfan av Denzel Washington, som jag tycker kan bli lite träig ibland, men här fungerar han utmärkt som prydlig gangster, och Russell Crowe matchar honom väl som envis snut.

Tyvärr dras helhetsintrycket ner en aning av sådant som den klyschiga vårdnadstvist som Roberts är inblandad i, eller den pliktskyldiga skildringen av Lucas äktenskap eller hans relation till sin mamma. Det är detaljer, men de bidrar till att filmen inte riktigt når hela vägen fram.

Andra bloggar om film, filmrecension, american gangster, ridley scott, denzel washington, russell crowe

Filmtips: Paradise Now

Nånstans måste man vara lite glad över kanaler som TV8 som nischar sig åt ett annat håll än de flesta.

De andra tv-kanalerna lassar på med Indiana Jones och det sista korståget, Kill Bill och Roadkill, och det är ju underhållande så det förslår och klockren programmering en lite kylig fredagkväll i mitten av maj. Under tiden bjuder TV8 på Paradise Now (i kväll 22:00) som är en liten palestinsk film om två killar som beslutar sig för att bli självmordsbombare. Och det går väl inte lika bra ihop med chipsen men är väldigt sevärt i alla fall.

Berättelsen kretsar kring Said och Khaled, två unga män från Nablus som tröttnat på den hopplösa tillvaron på Västbanken. Tidigare har de anmälts sig frivilligt för självmordsuppdrag och nu är det dags: de blir kontaktade av gruppen som organiserar attackerna. Men redan vid gränsen till Tel Aviv går det snett och de två kommer ifrån varann.

Paradise Now är en lågmäld historia som ändå griper tag. Den skildrar Saids och Khaleds förberedelser för uppdraget lika sakligt som deras vardagsliv och låter både de militanta och de moderata komma till tals. De senare representeras av den unga kvinnan Suha, dotter till en martyr, som förespråkar dialog och ifrågasätter det moraliska i självmordsbombningarna.

Styrkan i filmen kommer ur att inget är svart eller vitt. Said och Khaled presenteras inte som onda eller goda utan som frustrerade unga män som inte vet hur de ska hantera den förödmjukelse och maktlöshet de upplever. Berättelsen ger stort utrymme åt deras eget tvivel och hur de vacklar i sin beslutsamhet, och upplösningen är på inget sätt självklar. Om det är några i filmen som framstår i tvivelaktig dager är det ledarna för terrorcellen, som hyllar Said och Khaled som hjältar utan att själva ha minsta tanke på att offra livet.

Det här är en film som engagerar och väcker åtskilliga tankar, och som tar ner konflikten Israel/Palestina på en personlig och berörande nivå. Det är rätt starkt.

Och nej, det är väl knappast en rulle man klämmer på fredagkvällen. Men spela in den och ge den lite tid nån annan gång. Det är den värd.

Andra bloggar om film, filmrecension, filmtips, paradise now, tv8

Det finns inget skäl att sluta umgås bara för att en av oss är död

Just idag för två år sedan ramlade min vän Robert ihop och dog bakom disken i den butik där han arbetade. Hjärtinfarkt. 40 år gammal.

Så dumt. Så onödigt.

Jag spelar Maria McKees High Dive-platta och tänker på kvällen ett par år tidigare när jag släpade med mig Robert på hennes konsert på Nalen efter att ha prackat på honom alla hennes skivor, och vi stod två meter från scenen medan Maria gjorde en fullkomligt fantastisk konsert, och vi var båda lite tagna när vi gick därifrån och stannade till på en pub i närheten och tog en öl på deras uteservering och snackade igenom upplevelsen i den varma sommarkvällen och det var i största allmänhet en väldigt, väldigt minnesvärd afton.

Och sen var han borta. Två år trubbar av sorgen men det är fortfarande ett tomrum där något borde vara. Jag tänker på allt roligt vi hade och saknar alla samtal om allt från serier och science fiction till livet och kärleken. Hans blogg ligger fortfarande kvar där ute. Det händer att jag tittar in där. Det finns ju inget skäl att sluta umgås bara för att en av oss är död.

I believe that when we leave a place a part of it goes with us and part of us remains. Go anywhere in these halls, when it is quiet, and just listen. After a while you will hear the echoes of all of our conversations, every thought and word we’ve exchanged. Long after we are gone, our voices will linger in these walls for as long as this place remains. But I will admit that the part of me that is going will very much miss the part of you that is staying. — Babylon 5, “Objects in Motion”

Jag saknar dig, kompis.

Roligt men konstigt… men roligt…

Jag orkar inte riktigt skriva något så jag bjuder på några favoriter ur ojämna men ofta fantastiska Kids in the Hall.

Låt oss börja med lite östtysk ångesthumor. Ungefär som om David Lynch skulle ha gjort sketcher:

Sedan en dos Nietzsche filtrerad genom amerikansk journalfilm:

Lite social misärhumor är sällan fel:

Bara märkligt. På ett bra sätt:

Och slutligen den här, som är rent mästerlig (även om bildkvalitén är bedrövlig, men jag kunde inte hitta en bättre version):

Jag vet inte, jag är bara på sånt humör idag…

Andra bloggar om humor, tv, sketcher, kids in the hall

Schack matt för Filmkrönikan

Egentligen borde man kanske tycka att det är väldigt tråkigt att Filmkrönikan går i graven, men jag orkar inte riktigt piska upp det engagemanget. Snarast är jag väl lite lättad, vilket förmodligen är ett resultat av den misshandel programmet utsatts för. Det känns rätt billigt att instämma i vad som ibland framstår som en mobbningskör gentemot Filmkrönikan och dess stackars programledare, men när man trots stort filmintresse inte står ut med svensk televisions enda kvarvarande filmprogram - ja, då är ju något väldigt fel.

Jag håller med Foghagen borta på TV-planeten om att det borde vara en självklarhet att åtminstone större tv-kanaler med ett uns av skam i kroppen har ett filmprogram - det rör sig trots allt om en av de allra populäraste och mest inflytelserika kulturyttringarna vi har. Av någon anledning verkar det dock vara halvt omöjligt i den svenska tv-världen. Antingen går man vilse i ödemarken mellan pretentioner och tillkämpad folklighet och vet inte åt vilket håll man ska vända sig (Filmkrönikan), eller så går man i all tysthet under på osmickrande sändningstid med svaga tittarsiffror (Sundgren & Wiklund).

Det känns som tv mer eller mindre gett upp vad gäller filmbevakning. Den filmintresserade får nöja sig med de pliktskyldiga inslagen i morgonsofforna, där recensenterna snubblar in mellan lottoskrapning och dagens snackisämne och delar ut knapphändigt motiverade betyg efter ett par förutsägbara standardfrågor från programledaren. Vilket inte direkt väcker något större intresse för vare sig den film som diskuteras just då eller film i allmänhet.

Jag vill fortfarande se filmprogram i tv men Filmkrönikan har gjort sitt. Tänk till, gör om, gör rätt och kom tillbaka med något nytt och relevant.

***

En sak måste vi dock tacka Filmkrönikan för. Utan förordnandet av Gunnar Rehlin som programledare hade vi aldrig fått se det här:

Andra bloggar om tv, film, filmkrönikan

Nazister på månen!

In 1945 the Nazis went to the Moon. In 2018, they are coming back.

Jorå. Här är ett filmprojekt som verkar stolligt roligt och som man inte hört ett knyst om förrän nu, när plötsligt en riktigt aptitretande teasertrailer dundrar ut på nätet. Iron Sky är något så tämligen udda som en finskproducerad animerad science fiction-film, som bygger på konceptet att nazisterna sedan krigsslutet gömt sig på månen för att ladda om. Och nu är de på väg tillbaka.

(Hittat via Bloggywood.)

***

Och när vi ändå är inne på temat: det blir ännu mer nazister, den här gången i zombieversion, i den kommande brittiska rysaren Outpost:

Nazister är bäst på film. Så sant som det är sagt.

Andra bloggar om film, trailers, zombies, skräckfilm, science fiction

Förbisett #4: In the Bleak Midwinter

En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått.

Kenneth Branaghs karriär som regissör är en ganska ojämn historia som blandar väl ansedda Shakespearefilmatiseringar (som Henry V eller Mycket väsen för ingenting) med fiaskon som Mary Shelley’s Frankenstein.

Allmänt bortglömd i all anspråkslöshet är dock en av pärlorna på hans meritlista, en svartvit komedi betitlad In the Bleak Midwinter (eller A Midwinter’s Tale om man väljer den amerikanska titeln) från 1995.

Det här är en underhållande historia om ett hastigt sammansatt teatersällskap som ger sig på att sätta upp Hamlet (vad annars?) kring jul i en dragig gammal kyrka ute på den brittiska landsbygden. Primus motor är den arbetslöse skådespelaren Joe och de aktörer och medarbetare han får tag på är inte direkt a-listan. Naturligtvis blommar konflikter och egenheter i den excentriska ensemblen samtidigt som premiärkvällen obönhörligen närmar sig.

Det vore fel att påstå att det här är en direkt originell film - vi känner igen åtskilliga av inslagen från andra showbusiness-berättelser. Däremot är det en väldigt rolig liten sak som driver med hela den märkliga teatervärlden och de människor som befolkar den på ett mycket kärleksfullt sätt. Det är lite kulturfars över det hela. “Spinal Tap for the Shakespeare set”, som någon recensent tydligen uttryckte sig enligt trailern.

Ensemblen består huvudsakligen av brittiska skådisar som man kanske känner igen men inte vet namnet på. Undantagen är framför allt Joan Collins och Jennifer Saunders som dyker upp mot slutet. Samtliga gör dock ett utmärkt jobb.

Och nej, den finns förstås inte på dvd. Har du tur dyker den kanske upp i tv endera året, sannolikt halv tre på natten.

Andra bloggar om film, filmtips, komedi, kenneth branagh, in the bleak midwinter

Ännu mera Nine Inch Nails gratis!

För bara ett par månader sen släppte Nine Inch Nails delar av sitt instrumentalalbum Ghosts gratis på nätet, vilket ju var allmänt trevligt (läs här).

Nu är han igång igen (och med “han” menar jag givetvis Trent Reznor, som tycks ha drabbats av en sinnessjuk kreativitet sedan han slutade knarka). Idag släppte han ett helt nytt NIN-album, The Slip, på sin sajt, och den här gången är hela härligheten alldeles gratis - 10 nya spår som spänner från nåt slags industriell elektrogroove till nåt slags lika elektrisk ambient (nä, jag är inte så bra på musikaliska genrebeteckningar).

thank you for your continued and loyal support over the years - this one’s on me

skriver Reznor på nin.com.

Tack själv, Trent. Jag är halvvägs igenom första genomlyssningen just nu och hittills låter det rätt bra. (Och en fysisk version av plattan kommer i juli, för den som vill ha nåt att ställa i skivhyllan.)

Gå hit för att hämta plattan själv.

Andra bloggar om musik, nine inch nails, nedladdning