Jag måste få slå ett slag för Storm som visas i SVT1 i morgon (fredag) kväll. När jag såg den på bio tyckte jag att det var ju precis det här vi har saknat – en svensk film som vågar ta ut svängarna både visuellt och berättarmässigt. Som struntar i ”lagom” och hellre rör sig i gränslandet till ”för mycket”.
Storm är inte något mästerverk men det är en av de mer vitala svenska filmer jag sett på bra länge, och det räcker en bra bit.
Storm är svår att placera i en genre. Det börjar som action med övertoner av science fiction för att sedan gå vidare till psykologiskt drama med rysarvibbar. I centrum står DD, som är en cynisk och egofixerad journalist som jobbar för Nöjesguiden och hänger på Stockholms hippaste hak. Hans tillvaro ställs på huvudet när en rödhårig kvinna, Lova, kastar sig in i DD:s taxi för att komma undan en grupp mystiska män som jagar henne. Det blir början på en resa som tvingar DD att göra upp med sig själv.
Inledningen är snabb, rapp, cool och flyhänt med fartfylld action och ironisk humor. Sedan lugnar man ner tempot en aning och börjar successivt krypa under huden på både DD och åskådaren. Visuellt är det huvudsakligen väldigt läckert, från de glänsande nattklubbsmiljöerna till de dimmigt bleka scenerna där DD återvänder till sin öde hemstad.
Lyckligtvis är Storm inte enbart yta. Det finns en story här som när den vecklar ut sig blir hyfsat gripande. I synnerhet under DD:s introspektiva visit i hemstaden finns några scener som verkligen griper tag när DD inser att hans förflutna rymmer några riktigt mörka passager.
Ambitionsnivån här tycks ha varit skyhög, och även om man inte når stjärnorna så landar man i alla fall på ett väldigt högt beläget tak. Måns Mårlind och Björn Stein leker med influenser och infall och kommer undan med det mesta. När DD hittar en gammal serietidning girar filmen för en stund ut på rent superhjälteterritorium med cheeziga repliker levererade på klingande svenska – filmmakarna balanserar på randen till det fåniga men behåller precis den lilla mängd distans som gör att man ror i land det hela.
Huvudrollstrion Eric Ericsson, Eva Röse och Jonas Karlsson sköter sig bra. Det som brister är framför allt att man inte riktigt lyckas sy ihop alla trådar – på vilket sätt relaterar egentligen dataspelsvärlden till huvudberättelsen? – och att somliga infall lite grann blir hängande i luften. Hade man kunnat slipa mer på manuset och kanske döda ett par älsklingar? Absolut. Men det är å andra sidan lätt att förlåta, när huvudparten av filmen är så driven och lyckad.
Filmtips: Visas i SVT 1 fredag 4/4 klockan 21:30.
Andra bloggar om film, storm, eva röse, jonas karlsson, filmrecension
Bra skrivet, instämmer helt med dig. Storm har potential och är bland det bästa som gjorts i sverige på länge. Tyvärr håller det inte hela vägen men hellre ett par sådana här filmer om året än bara polisfilmer och relationsdraman som tyvärr utgör stommen i svensk filmproduktion just nu.