Ice Road Truckers

Jag är en stor vän av vad jag i brist på bättre ord döpt till ”fylle-tv”. Man kan sammanfatta det som tv som fungerar perfekt att titta på när man kommer hem full klockan två på natten men inte vill gå och lägga sig. Det får inte vara för tråkigt (för då somnar man), det får inte vara för spännande (för det orkar man inte med) och det får inte kräva något större intellektuellt engagemang (för det är man inte i stånd till). Fylle-tv, helt enkelt. Det går alldeles utmärkt att titta på när man inte är full också, till exempel sena vardagskvällar när man förhalar sänggåendet.

Så naturligtvis har jag de senaste sena tisdagkvällarna fastnat framför Ice Road Truckers på TV4. Det är en dokuserie i en hel massa delar om en bunt skäggiga män som kör långtradare över frusna sjöar i 40 minusgrader i norra Kanada nånstans. Eftersom de är mitt ute i vildmarken kör de så många och långa pass de kan för att tjäna så mycket pengar så möjligt. Ibland blir det snöstorm. Ibland går bilarna sönder. I övrigt händer inte så mycket.

Jag kan inte sluta titta. Det är hypnotisk tv. Jag är inte ens särskilt intresserad av bilar. Jag orkar inte titta på de där hojbyggarshowerna från Kalifornien där de är i luven på varandra hela tiden. Men det är något väldigt behagligt över händelselösheten i Ice Road Truckers. Dessutom är det frusna, ödsliga landskapet väldigt majestätiskt.

Det visar sig att Ice Road Truckers, som jag aldrig tidigare hört talas om, är producerad av The History Channel och är en av deras populäraste originalproduktioner. Så populärt, tydligen, att man just nu håller på att spela in en säsong till. Vilket gör mig glad, på ett ganska oengagerat sätt. Nu har jag nåt att titta på på tisdagkvällarna när jag inte vill gå och lägga mig.

I trailern till första säsongen finns en slogan: ”They drive trucks – on ice.” Varför göra det mer komplicerat än nödvändigt?

Andra bloggar om tv, dokumentär, ice road truckers, fylle-tv

Bekräftat: Del Toro gör The Hobbit

Nu är det tydligen klart, övereskommet och underttecknat: Guillermo Del Toro ska regissera The Hobbit. Del Toro har nämnts som trolig regissör ett bra tag nu så det var väl ingen enorm överraskning, men det är trevligt att få spekulationerna ersatta av fakta – och att projektet uppenbarligen är redo att rulla igång.

Enligt Variety stämmer även tidigare uppgifter om att det ska bli två filmer: en baserad på boken The Hobbit, och en som utspelas någon gång under de 60 år som ligger mellan händelserna i The Hobbit och Ringtrilogin. Manusförfattare har ännu inte kontrakterats men man räknar tydligen med att det blir trion Jackson/Boyens/Walsh som gör det igen, denna gång i samarbete med Del Toro.

Del Toro är ett bra val, tror jag – han har bevisat sig som en regissör med bra känsla för sagor, fantastik och alternativa världar. Jackson och Walsh som exekutiva producenter bör väl borga för en hyfsad kontinuitet gentemot Ringtrilogin, och man kommer att jobba ihop med Weta Workshop även denna gång. So far, so good. Så det är väl mest den där mystiska mellanfilmen som ingen riktigt vet vad den ska handla om som kan väcka lite skepsis…

Andra bloggar om film, tolkien, the hobbit, bilbo, fantasy, peter jackson, guillermo del toro

Förbisett #3: Cold Comfort Farm

En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de har fått.

Säg Kate Beckinsale och åtminstone jag tänker i första hand på halvdan skräckaction som Underworld, riktigt usel skräckaction som Van Helsing eller allmänt utskällda Pearl Harbor. Så nej, hon är inte någon av mina favoritskådespelerskor, men i ärlighetens namn har hon ju mer än bara högbudgeterat skrot på meritlistan.

Väldigt bra på alla upptänkliga sätt är till exempel en liten BBC-producerad film från 1995 i regi av John Schlesinger med just Beckinsale i huvudrollen: Nya vindar över Cold Comfort Farm.

Det här är en trivsamt grotesk komedi som utspelas i början av 1930-talet och kretsar kring unga societetsflickan Flora som blivit föräldralös och skickas iväg till sina släktingar på landsbygden. Släktingarna visar sig dock vara allt annat än de sofistikerade storstadsmänniskor Flora är van vid: Cold Comfort Farm är en gudsförgäten plats i allmänt förfall, och släktingarna är lika tokiga som de är skitiga. Flora låter sig dock inte lamslås av misären. Tvärtom: på ett mycket brittiskt sätt tar hon itu med att få fason på gården och dess invånare.

Det känns stundtals lite som parodi på romantiska kostymdramer, men står samtidigt väldigt stadigt på egna ben. Man kan glädjas åt ett skojigt manus och skruvade karaktärer, samt inte minst väldigt underhållande insatser från skådisar som Stephen Fry, Rufus Sewell, Ian McKellen, Eileen Atkins och den alltid magnifika Joanna Lumley. Och Kate Beckinsale passar faktiskt alldeles utmärkt som den sprudlande Flora – en nyttig påminnelse om att hon kan mer än bara slåss med varulvar.

Jag skulle just börja gnälla om att filmen inte finns utgiven på dvd i Sverige när jag upptäckte att Atlantic Film släpper den i slutet av maj. Hipp hurra! Den kommer att hamna i min hylla.

Andra bloggar om film, filmrecension, kate beckinsale, cold comfort farm,

Terry Gilliam seglar ut på mörka vatten

På IMDb var det någon som beskrev Tideland som (bland mycket annat) ”Terrence Malick gone insane”, och det är faktiskt inte alls någon dum karaktäristik, i kombination med Terry Gilliams egen varudeklaration, ”Alice i Underlandet möter Psycho”. Tideland kombinerar något av Malicks naturlyrik med en nattsvart berättelse och halvt psykotiskt skådespeleri. Ju mer jag tänker på den desto mer gillar jag den.

Att den skulle bli en kommersiell flopp var väl närmast givet. Däremot förvånar det mig att kritikerkåren var så massivt negativ (åtminstone den amerikanska – jag har överhuvudtaget inte sett många svenska recensioner av filmen). Tideland är utmanande på många sätt, en provokativ och udda film och inte direkt behaglig att se – men också stark, fascinerande och vacker, och jag hade nog förväntat mig att fler recensenter skulle se de kvalitéerna. Mest av allt är det kanske lite ironiskt. Först fick han skäll för Bröderna Grimm som ansågs för mainstream och tillrättalagd. Sen kom Tideland och då tycktes många sakna det tillrättalagda och lättsmälta. Oh well.

Navet i Tideland är Jeliza-Rose, en flicka i ungefär tioårsåldern som växer upp med ett par hopplösa knarkare till föräldrar. När mamman dör tar pundarpappa med sig Jeliza-Rose till farmors övergivna hus nånstans ute på den amerikanska landsbygden. Det dröjer inte alltför länge förrän knarket tar kål även på pappan. Kvar är Jeliza-Rose som enbart har sällskap av fyra kroppslösa dockhuvuden, och som hanterar den genuint mardrömslika situationen genom att spinna en bisarr fantasivärld. Och så träffar han det minst sagt underliga syskonpar som bor grannar med ödehuset…

Man hade kunnat vänta sig att Gilliam skulle ta till allehanda specialeffektsknep för att måla upp vidunderliga fantasivärldar – men det gör han inte. Istället låter han Jeliza-Roses fantasier vara helt grundade i den verkliga världen, vilket någonstans gör det hela väl så starkt, och svårare att avfärda som pittoresk fantastik. Det handlar ju, tror jag, om hur Jeliza-Rose som det barn hon är försöker göra en fullkomligt genomhemsk verklighet uthärdlig, och det hade nog lätt kunnat bli lättköpt eller banalt om man gjort för mycket cartoon av det hela.

Skildringen av det ensliga huset mitt ute i ett hav av böljande sädesfält är i sig rätt fantastisk – det är som om Gilliam tagit Norman Bates kåk från Psycho och parkerat den på ett av fälten i Himmelska dagar, och det är kanske mer än en tillfällighet: det är vemodigt och bildskönt men här lurar förruttnelse, psykoser och otäcka familjehemligheter. Det är på en gång vackert, krypande obehagligt, nattsvart komiskt, poetiskt och fullkomligt sinnessjukt.

Huvudrollen spelas på ett imponerande sätt av Jodelle Ferland – det är inte illa av en elvaåring att bära en hel film, i synnerhet en som är så avig som den här. Bra är också Brendan Fletcher i den utmanande rollen som Dickens.

Med Tideland ger sig Terry Gilliam ut på betydligt mörkare vatten än han seglat på tidigare. Den är lite lång och lite svår och definitivt inte en film för alla, men ge den gärna en chans. Den stannar kvar i skallen.

Andra bloggar om film, filmrecension, tideland, terry gilliam

Onda djur i din dvd-spelare

Mordiska råttor! Mordiska hajar! Mordiska bläckfiskar! Studio S Entertainment ger ut dvd-boxen Djävla djur med tre italienska djurskräckisar från 70- och 80-talet. Oj, vad jag vill ha den!

Andra bloggar om film, dvd, skräckfilm

SF gör helt om

Kommer ni ihåg för ett par månader sedan när biotider.se lade ner verksamheten eftersom de inte längre fick länka rakt in i SF:s sajt? (Jag skrev en snutt om det här.)

SF förklarade att man inte tillät ”djuplänkning” för att man ville skydda sitt unika och attraktiva innehåll, och man ville inte att andra bara skulle plocka russinen ur kakan.

Well, guess what? SF har tydligen ändrat sig. Eller de har åtminstone gjort ett undantag för DN, vars På Stan-blogg idag stolt förkunnar att deras filmsidor numera direktlänkar rakt in i SF:s bokningssystem.

Är man helt ute och cyklar om man gissar att det var den dealen som var den utlösande faktorn till kivet med biotider.se?

***

För övrigt upptäckte jag just att Nicolas Grasset för någon månad sedan sålde biotider.se till en kommande filmsajt. Ska bli intressant att se vad det blir.

Andra bloggar om film, bio, sf, biotider, dn, på stan

Alla har fel

CHUD har hunnit tretton delar in i en rolig artikelserie med samlingsrubriken You Got It All Wrong, där deras skribenter turas om att förklara varför diverse välkända (och i många fall väl ansedda och/eller populära) filmer är överskattade, missförstådda eller i största allmänhet ute och cyklar. Några rullar som hittills synats i sömmarna och befunnits vara något mindre – eller något annat – än konsensus vill göra gällande är Fight Club, Battle Royale, Scarface, När lammen tystnar och Schindler’s List. Oavsett om man håller med eller ej är det rätt underhållande läsning som tvingar en att fundera igenom varför man egentligen tycker som man gör om vissa filmer.

Parentes: Påminner lite om spalten ”Sacred Cows” som Uncut körde under första året eller två av sin levnad, där man – på ett betydligt hårdare sätt än CHUD – slaktade heliga kossor inom film och musik. Det var oftast fantastiskt läsvärt. Sen försvann den spalten och hela blaskan blev lite tråkigare. Nu har jag nog inte läst den alls på sju-åtta år.

Men alltihopa ger mig i alla fall anledning att damma av och lägga ut en egen text i samma anda, som jag skrev på jobbet för ett antal år sen: Tabu – 10 förbjudna åsikter. En hel del – men inte riktigt allt – är åsikter jag kan instämma i. Slut parentes.

Andra bloggar om film

Vackert och fascinerande om hjältar och skurkar

Om man är på jakt efter en typisk vilda västern-rulle med pangpangdueller i O.K. Corral så är The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford fel film att välja. Känner man däremot att en långsamt växande historia om hjältedyrkan och förräderi kan vara något, då sitter den som en smäck.

Här möter vi en Jesse James som börjar närma sig slutet på sin banditkarriär. Tillsammans med brodern Frank och ett gäng hopsamlade dönickar (alla gamla kumpaner är fängslade eller döda) genomför han en sista kupp mot ett tåg. Inför denna stöt sällar sig nittonårige Robert Ford till gänget. Ford är en lika naiv som kaxig kille, som haft den legendariske Jesse James som idol hela sin uppväxttid och nu drömmer om att själv bli en berömd revolverman.

Ford får dock sina illusioner om det romantiska banditlivet isärplockade. Jesse James visar sig vara en allt mer paranoid sociopat som så sakteliga börjar inse att han kommit till vägs ände. James pratar om kupper som aldrig blir av, och samröret med den lynnige gamle rånaren får Robert och hans bror Charlie att frukta för sina liv. Sedan Robert sålt ut en av James gamla kumpaner i förhoppningen om att hamna i rampljuset som hjälte gör han en deal med guvernören om att även leverera Jesse James.

Det här är en film som kan te sig lite väl stillastående till en början men växer allteftersom. Mer än en traditionell westernhistoria ägnar den sig åt att undersöka och ifrågasätta såväl myten om Jesse James som effekterna av hjältedyrkan i vidare mening. I början ser vi Ford som en rövslickande streber och James som den coole banditen, men bilden av båda förändras successivt. Ford vann folkets förakt för mordet på James som istället blev en älskad ikon, ett slags amerikansk Robin Hood. Gjorde Ford rätt som satte stopp för en kallblodig och obotfärdig mördare? Var han bara en ynkrygg som sänkte sig till föraktligt förräderi? Det finns rentav ett stänk Jesus/Judas över berättelsen – även om verkligheten knappast var lika ödesmättat poetisk som denna filmversion.

Brad Pitt är alldeles utmärkt som en trött och alltmer isolerad gammal bandit som inte längre litar på någon. Casey Affleck som Robert Ford visar att det är han som är den verkliga skådisbegåvningen i familjen. Birollerna fylls av stabila aktörer som Sam Rockwell och Sam Shepard. Alltihopa är mycket vackert filmat, på en gång jordnära och lyriskt, av Roger Deakins (bröderna Coens husfotograf). Lägg därtill ett hypnotiskt knarrigt soundtrack med Nick Cave som en av kompositörerna och du har en i alla avseenden högklassig film.

Andra bloggar om film, filmrecension, the assassination of jesse james, brad pitt, casey affleck

Ögongodis med begränsat näringsvärde

Med Curse of the Golden Flower är det ungefär som att sätta i sig en stor påse godis: du blir ganska mätt men har egentligen inte fått i dig något av värde.

Precis som Zhang Yimous tidigare utflykter i wuxia-genren – Hero och House of Flying Daggers – är även den här överdådigt praktfull rent visuellt. Det är färgsprakande och fantastiskt tjusigt och av det skälet svårt att slita ögonen ifrån.

Däremot känns handlingen, som kretsar kring intriger på liv och död inom den kejserliga familjen någon gång på 900-talet, tämligen statisk och måttligt spännande. Gong Li är utmärkt som den kejsarinnan och även de övriga huvudrollerna sköter sig bra, men jag kan inte skaka av mig känslan att Yimou ägnat mer omsorg åt att komponera anslående tablåer än åt att ge liv åt dramat.

Andra bloggar om film, filmrecension, curse of the golden flower, gong li

Tre snabba…

* För första gången – mig veterligen – får en nyproducerad långfilm premiär på YouTube. The Cult of Sincerity (trailer ovan) är en independenthistoria av tre killar som heter Adam Browne, Brendan Choisnet och Daniel Nayeri. De lägger ut hela filmen gratis på nätet och hoppas tjäna en liten slant genom en deal med en musiksajt (de förklarar hela upplägget i en inledning innan filmen, och i den här intervjun). Jag har inte sett den än, men trailern ger ett välproducerat och ganska professionellt intryck, så det ska bli intressant. Och det ska också bli intressant att se om de lyckas få det hela att gå runt eller om alla bara är nöjda med att få något gratis. Nya distributions- och affärsmodeller är på väg när det gäller film och musik. Kan det här vara en av dem? Hela filmen finns här.

* MoviesOnline listar de 20 bästa feelbad-filmerna från de senaste 20 åren. Nu är det här visserligen en lista som definierar Edward Scissorhands som ”feelbad” så man ska nog inte ta den på blodigt allvar. Det är deprimerande många titlar på listan som jag inte sett, men Lukas Moodyssons nattsvarta Lilja 4-ever kniper femteplatsen. Men var är filmer som Irreversible, Requiem for a Dream eller Happiness?

* I USA flammar debatten om filmkritikens hälsotillstånd upp med jämna mellanrum, och den diskussionen har varit i luften en del senaste månaderna. (Jag inbillar mig inte att särskilt många bryr sig men jag tycker det är intressant.) Movie City News har letat fram en gammal artikel från 1991 av Roger Ebert som har en del intressant att säga i ämnet. Till exempel:

Ett utdrag:

”Critics who write so everybody can understand everything are actually engaging in a kind of ventriloquism — working as their own dummies. They are pretending to know less than they do. But critics who write for other critics are hardly more honest, since they are sending a message to millions that only hundreds will understand. It’s a waste of postage.”

Och:

”What is happening here seems to be endemic in a lot of American journalism: People read the papers not in the hopes of learning something new, but in the expectation of being told what they already know. This is a form of living death.”

Rätt relevant även idag, nicht wahr?

(Japp, alla de här grejorna har jag hittat via utmärkta Movie City News, som är värd att ha bland sina bokmärken.)

Andra bloggar om film, filmkritik, youtube