I kväll kör TV4 Röd drake, för den som känner för att se Anthony Hopkins reprisera sin mest berömda roll än en gång. Jag vet inte vad ni säger, men själv tycker jag det som från början var en hypnotiskt bra rolltolkning i När lammen tystnar sakta men säkert övergått i självparodi. Och då är Röd drake avsevärt mycket bättre än Ridley Scotts Hannibal. (Däremot föredrar jag, precis som alla andra kulturpretton, Michael Manns Manhunter från 1986 med William Peterson och Brian Cox om jag fritt får välja filmatisering av den här romanen.)
Problemet med Hannibal Lecter är att han egentligen är en bifigur som plötsligt fått alldeles för stort utrymme. Vid det här laget är det en ofta upprepad sanning att han bara är med sisådär 16-17 minuter i När lammen tystnar. Ändå är det honom de flesta av oss minns bäst (vilket rentav är aningen orättvist med tanke på alla andra goda skådespelarinsatser i den filmen, inte minst från Ted Levine som Buffalo Bill). Det säger en hel del om styrkan i Hopkins ursprungliga rolltolkning, men illustrerar också problemet med de betydligt sämre uppföljarna.
Det är med Hannibal som det är med de flesta filmmonster – de mår inte bra av för mycket dagsljus. När Hannibal får breda ut sig för mycket framstår han som den konstruerade figur han egentligen är, en idealiserad fantasibild av vad en seriemördare är. Han har gått från att vara monstret till att bli något slags bisarr hjälte. Han har blivit, eller är i alla fall på god väg att bli, en av Hollywoods mest påfrestande försyndelser: den moraliske seriemördaren. Alltså samma slags typ som Jigsaw i de successivt allt sämre Saw-filmerna - killen som visserligen ska föreställa skurken i filmen, men som i praktiken fungerar som hjälte eftersom hans brott tempereras av en sylvass intelligens, allroundtalang och något slags hög om än perverterad personlig moral. Jigsaw mördar bara människor han anser slösar bort sina liv. Hannibal mördar, förstår vi längs vägen, huvudsakligen människor som på ett eller annat sätt förtjänar det. Dessutom har han smak och stil, uppskattar konst och kultur och goda viner, och har respekt för sina motståndare så länge de har respekt för honom. Han har blivit en våt dröm – den skoningslösa karaktär vi skulle vilja vara om vi bara vågade släppa greppet om vardagsmoralen.
Jag tycker det är rätt billigt, och det bidrar dessutom till att ta filmerna bort från thrillergenren och in i något slags fantasiskräck. Vilket möjligen tilltalar många, men inte mig. De två bästa filmerna, Manhunter och När lammen tystnar, är de som mest fokuserat på någorlunda realistiskt polisarbete och hållit Lecter själv i stramast tyglar. Den utan tvekan sämsta, Hannibal, är den som lagt pretentionerna på realism åt sidan och gett honom fritt spelrum. Ju mer vi får se av Hannibal, desto mindre fungerar han som seriemördarkaraktär och desto mer blir han besläktad med rena skräckfilmsfigurer som Jason eller Michael Myers, om än med förmågan att tala rent och uppskatta Goldbergvariationerna. Så länge Hannibal Lecter fick begränsat spelrum fick vi se precis så mycket av honom att han förblev ett psyko som bibehöll en mystisk och fantasieggande aura och som fortfarande gick att tro på – trots att vi visste att det aldrig i hela världshistorien funnits en seriemördare som varit så intelligent, välmodulerad och damn sexy som Hannibal.
Hihi, du är en kulturkofta du
Men det gillar jag, och dessutom håller jag med dig i allt du säger här. Så det så.
Tack. Okritiskt medhåll är det finaste som finns.
En exemplarisk analys. Jag känner igen tankarna från eget och andras håll men alltid trevligt med nån som sammanställer det på ett bra sätt. Själv har jag störst erfarenhet av Hannibal Lecter genom böckerna och även där ser man samma mönster. I Röd Drake och När lammen tystnar är Lecter en isande effektiv bifigur men i Hannibal, vilken skrevs till stor del av ekonomiska skäl som det verkar, blir det rent groteskt hur löjlig karaktären blir; en seriemördarnas superhjälte utan svaga punkter.