Josh Brolin for president

Josh Brolin har haft en lyckad period på sistone med roller i filmer som Planet Terror, In the Valley of Elah, American Gangster och naturligtvis No Country for Old Men. Och det blir fler högintressanta roller för Josh framöver. Sedan tidigare vet vi att han har en central roll i Gus van Sants Milk, och nu är han enligt uppgift också klar för – håll i er – rollen som George W Bush i Oliver Stones kommande film W.

Stone har tydligen lagt i överväxeln med det här projektet och är i färd med att rollbesätta filmen. Hittills känns rollistan stabil: förutom Brolin medverkar även James Cromwell som pappa George Sr., Ellen Burstyn som mamma Barbara och Elizabeth Banks som hustrun Laura. Stone siktar enligt uppgift på att börja filma inom en månad för att kunna ha filmen ute på biograferna innan Bush lämnar ovala kontoret i januari nästa år.

Jag är förstås sugen på att se det här. Oliver Stone och det amerikanska presidentämbetet har hittills visat sig vara en lyckad kombination. JFK må vara ganska släpphänt i sin hantering av fakta men är lik förbannat ett stycke imponerande kraftfull filmkonst. Och där JFK satsar på information overload i uppskruvat tempo går tretimmarsrullen Nixon istället in för ett långsamt, intressant och grymt välspelat (Anthony Hopkins och Joan Allen!) porträtt av en paranoid maktmänniska.

Sen återstår givetvis att se hur Stone hanterar en sittande president, något han hittills inte tacklat. Men jag tror han har rätt i att här finns en historia värd att berätta. Som Stone själv säger: ”Hur gick Bush från att vara en alkad lodis till att bli världens mäktigaste person?”

Vi är fler än Oliver som undrar.

Andra bloggar om film, oliver stone, josh brolin, george w bush

Den svenska synden hälsar på

Klubb Super 8 fortsätter att värna om gamla fina svenska kulturtraditioner (läs: nakenfilm och andra bortglömda försyndelser). Nedanstående ramlade in i min mail och det ser ju ut att kunna bli en på alla sätt trevlig och intressant tillställning.

Den svenska synden på Kulturhuset 28-29 mars

Träffa Christina Lindberg och Maj-Briht Bergström-Walan när Klubb Super 8 bjuder på temahelg om den svenska synden på Kulturhuset.

Klubb Super 8 ger en inblick i en epok som de svenska filmhistorikerna helst ser att vi glömmer. Med hjälp av informativa föredrag, filmer och intervjuer med inbjudna gäster introduceras den samtida publiken för gömda skatter från en inte alltför avlägsen tid.

Program:

Fredag 28/3
18.00 ”Svezia, inferno e paradiso”: Sverige – Himmel och helvete (1968)
Magnus Sundström från Fin de Siècle Media spelar skivor i World News Café från kl 17.00. Plattvändandet fortsätter efter filmvisningen. Denna kväll ingår öl/vin eller alkoholfritt alternativ i biljettpriset!

Lördag 29/3
13.00 Rickard Gramfors från Klubb Super 8 föreläser om den svenska synden i Klarabiografen. Fri entré!

14.00 Kärlekens Språk (1969)
Efter filmen intervjuas sexologen Maj-Briht Bergström-Walan och svarar på frågor från publiken.

16.30 Exponerad (1971)
Efter filmen intervjuas Christina Lindberg, svarar på frågor från publiken och signerar filmer.

Mer information och biljettinfo:
http://tinyurl.com/3dv6ec

Jag gissar att i synnerhet lördagen kan vara värd ett besök. Rickard Gramfors vet ohälsosamt mycket om gammal snuskfilm, så hans föredrag kan bli spännande.

Och sista programpunkten väcker onekligen en del nostalgiska kittlingar i mig. Inte så mycket för filmens skull som för att Christina Lindberg närvarar (ej att förväxla med sångerskan med samma namn). För den som är född på den här sidan 1975 (och inte har ett arkeologiskt intresse för gamla svenska sexploitationfilmer) är hon förmodligen ganska okänd, men för mig – och här avslöjar jag hur lastgammal jag är – kommer hon alltid att vara den enda svenska utvikningsflickan värd att minnas. Förutom i kolorerad herrpress förekom Christina i ett antal mer eller mindre spekulativa filmer, samt – vill jag minnas – upprepade gånger i tidskriften Foto, som på den tiden tycktes anse att det viktigaste för varje seriös amatörfotograf var att man lärde sig ta bra nakenbilder. Eftersom jag var för ung för att köpa Fibban fick jag kika i Foto istället.

Och där sätter vi punkt för personligare än så ska den här bloggen definitivt inte bli.

Andra bloggar om film, klubb super 8, christina lindberg, sexfilm

Jodå, visst blir det blod…

Han gör film som ingen annan just nu, Paul Thomas Anderson, och han golvar mig gång på gång – och varje gång på helt olika sätt. Sydney var ett stramt, elegant och intensivt förstlingsverk. Boogie Nights snygg, kaxigt virtuos och underhållande med en delikat vändning ner i djupaste mörker. Magnolia en lika övermodig och melodramatisk som gripande röra av känslostormar. Punch Drunk Love så underbart egen och melankoliskt komisk att det tog mig ett par tittningar innan jag riktigt förstod dess finess.

Och här kommer nu There Will Be Blood och rullar in på biograferna som ett gammaltestamentligt åskväder, och den är på en gång något nytt och något välbekant från Anderson. Det nya är att den är en adaption (om än vad jag förstår väldigt lös) och ett periodstycke placerat kring förra sekelskiftet. Det är också en väldigt linjär och ”enkel” film från en regissör som gärna associeras med myllrande ensembler och diverse berättartekniska krumelurer. Samtidigt känns den bekant i åtminstone ett avseende: liksom i tre av Andersons fyra tidigare filmer är relationen mellan fäder och söner ett centralt tema.

Daniel Day-Lewis fick en Oscar för sin insats i huvudrollen som oljeletaren Daniel Plainview, och han dominerar filmen totalt – teatral och kraftfull med en djupt mullrande stämma. Plainview är inledningsvis en kombination av försäljarcharm och målmedvetenhet som under berättelsens gång övergår i något betydligt mörkare; enögd hänsynslöshet och så småningom galenskap. Han är en protagonist som är omöjlig att sympatisera med men ändå är fullkomligt magnetisk.

Somliga har tyckt att Day-Lewis blåser alla andra ur vattnet men riktigt så är det inte. Däremot är det sant att väldigt få andra rollfigurer får tillräckligt mycket utrymme i berättelsen för att hinna göra något större intryck. Men Paul Dano (tidigare surmulen tonårsson i Little Miss Sunshine) är alldeles utmärkt i rollen som den unge predikanten och helbrägdagöraren Eli Sunday, som till det yttre verkar vara den idealistiska motpolen till Plainview men inte nödvändigtvis är det. Dessutom vore det fel att inte nämna Dillon Freasier som inte får många repliker men ändå har fin närvaro i rollen som Plainviews unge son H.W.

There Will Be Blood har ett episkt drag i skildringen av oljeindustrins begynnelse, men den berättar sin historia på ett återhållsamt sätt – utan spektakel och masscener men med desto mera av jordnära realism. Det är smutsigt och dammigt och farligt och det skildras i bilder som stundtals är svindlande vackra i sin enkelhet. Samtidigt är det en intim film, ett slags karaktärsstudie av en genuint hänsynslös människa. Att ställa en oljekapitalist mot en predikant, pengar mot religion, är att inbjuda till allegoriska och/eller politiska, läsningar men den sidan av filmen behöver jag fundera mera på.

Det må vara en ”enkel” film, men den är för den skull inte självklar. Däremot är den oerhört fascinerande från början till slut – egensinnig och djärv och inte riktigt lik något annat du kan se just nu.

Extrapoäng dessutom för Johnny Greenwoods udda men oerhört effektfulla soundtrack.

Fotnot: Filmens titel är inte bara ett löfte om att berättelsen kommer att sluta våldsamt utan är också hämtad från en passage i Bibeln (2:a Moseboks sjunde kapitel, om man vill kolla upp det) där Gud straffar Egypten genom att förvandla allt vatten i landet till blod – och i det här sammanhanget är det kanske inte en alltför djärv tolkning att blod syftar på den i filmen överallt förekommande oljan, som till och med sipprar upp ur marken på familjen Sundays gård och som förgiftar Plainview och allt han kommer i kontakt med.

Andra bloggar om film, recension, there will be blood, paul thomas anderson, daniel day-lewis

Hulk för dig som hatade Hulk

Jaha, joho, nu har jag till sist tagit mig en titt på trailern till The Incredible Hulk, och det såg ju svullet ut. Tyvärr kittlar det mig inte särskilt mycket. Jag har varit tveksam till den här filmen och trailern får mig tyvärr inte på andra tankar.

Missförstå mig rätt nu: Den här filmen kommer säkerligen att fylla sin uppgift, nämligen att tillfredsställa dem som tyckte att den förra Hulk-filmen var konstig och långsam och sugig i största allmänhet.

Nu hör jag emellertid till den lilla minoritet av mänskligheten som faktiskt tyckte att Ang Lees Hulk var en riktigt bra film. Jag tyckte Eric Bana passade väldigt bra i huvudrollen, jag gillade hur Lee tog tid på sig att bygga upp storyn, jag gillade den lekfulla redigeringen och jag hade inga problem med den utskällda CGI-Hulken heller. (Däremot kan jag hålla med om att det blev lite väl mycket Nick Nolte. Men så blir det ju ofta.)

The Incredible Hulk kommer med största sannolikhet att bli your average superhjälte-specialeffekts-actionextravaganza. Och eftersom jag var väldigt glad över att Ang Lee hade modet att gå en helt annan väg och försöka ingjuta lite originalitet i spandexgenren så har jag svårt att trigga på den här versionen.

Dessutom tror jag att jag kommer att sakna Sam Elliott och hans magnifika mustasch.

Andra bloggar om film, trailer, the incredible hulk

A cockney with intelligence and a million dollars

”Jag är borgarbrackornas mardröm: en cockney med hjärna och en miljon dollar.” Så lär Michael Caine ha beskrivit sig själv vid något tillfälle. Idag fyller han 75 år. Det kan väl vara värt en skål, eller hur?

Caine hör till de där veteranskådisarna som gjort både fantastiska filmer och riktigt skräp men som oavsett vilket lyckats förbli otroligt coola hela vägen. Jag gillar Michael Caine väldigt mycket.

Michael har omkring 130 roller på meritlistan så jag har förstås bara sett en bråkdel av vad han gjort, men några utmärkta Cainerullar som jag gärna rekommenderar är stenhårda hämndrullen Get Carter, sköna actionkomedin The Italian Job, klassiska komedin Rivierans guldgossar, fina dramat Little Voice och faktiskt Ciderhusreglerna som jag tycker hör till det bästa Lasse Hallström åstadkommit i Hollywood. På senare år har Caine gjort bra biroller i storfilmer som Children of Men, The Prestige och Batman Begins, men gör för all del dig själv en tjänst och kolla in det alldeles utmärkta Vietnamdramat Den stillsamme amerikanen också.

***

Vi måste också säga grattis till dagens andra jubilar, Jarl Borssén, som fyller 71 idag. Och som förutom många års idogt charadlekande i Gäster med gester för alltid kommer att bli förknippad med den klassiska sexkomedin Den ståndaktige kyrkoherden.

Grattis, Jarl!

Andra bloggar om film, michael caine, jarl borssén

Sex nakna grisar

Fråga: Vad hette The Full Monty på kinesiska?
Svar: ”Six Nude Pigs”.

Sex nakna grisar. Now that’s what I call a movie title.

Hong Kong-tidningen The Standard har en rolig artikel om hur västerländska filmtitlar ”översätts” till mer bokstavliga formuleringar när de släpps i Kina. Andra sköna exempel från artikeln är Deep Impact som fick heta ”Jorden och kometen kolliderar”, och Eyes Wide Shut som fick heta Eyes Wide Open. Rätt ska vara rätt.

Intressant att notera är också hur man även i Asien använder greppet att ge helt orelaterade filmer likartade titlar bara för att stjärnan är densamma. Tydligen kallas Jim Carreys filmer för något med ”Trumfkortet” i titeln – eftersom Carrey slog igenom med Ace Ventura-filmerna, och ”Ace” har översatts med just ”trumfkort”. Så sedan fick Liar Liar heta ”Trumfkortet stor lögnare”. Det vill säga precis samma sak som när alla Mel Brooks-rullar kallades för ”Det våras för…” eller alla Goldie Hawn-filmer hette nåt med ”Tjejen som…”.

They don’t make ‘em like that anymore.

Andra bloggar om film, filmtitlar, humor

Problemet med Hannibal

I kväll kör TV4 Röd drake, för den som känner för att se Anthony Hopkins reprisera sin mest berömda roll än en gång. Jag vet inte vad ni säger, men själv tycker jag det som från början var en hypnotiskt bra rolltolkning i När lammen tystnar sakta men säkert övergått i självparodi. Och då är Röd drake avsevärt mycket bättre än Ridley Scotts Hannibal. (Däremot föredrar jag, precis som alla andra kulturpretton, Michael Manns Manhunter från 1986 med William Peterson och Brian Cox om jag fritt får välja filmatisering av den här romanen.)

Problemet med Hannibal Lecter är att han egentligen är en bifigur som plötsligt fått alldeles för stort utrymme. Vid det här laget är det en ofta upprepad sanning att han bara är med sisådär 16-17 minuter i När lammen tystnar. Ändå är det honom de flesta av oss minns bäst (vilket rentav är aningen orättvist med tanke på alla andra goda skådespelarinsatser i den filmen, inte minst från Ted Levine som Buffalo Bill). Det säger en hel del om styrkan i Hopkins ursprungliga rolltolkning, men illustrerar också problemet med de betydligt sämre uppföljarna.

Det är med Hannibal som det är med de flesta filmmonster – de mår inte bra av för mycket dagsljus. När Hannibal får breda ut sig för mycket framstår han som den konstruerade figur han egentligen är, en idealiserad fantasibild av vad en seriemördare är. Han har gått från att vara monstret till att bli något slags bisarr hjälte. Han har blivit, eller är i alla fall på god väg att bli, en av Hollywoods mest påfrestande försyndelser: den moraliske seriemördaren. Alltså samma slags typ som Jigsaw i de successivt allt sämre Saw-filmerna – killen som visserligen ska föreställa skurken i filmen, men som i praktiken fungerar som hjälte eftersom hans brott tempereras av en sylvass intelligens, allroundtalang och något slags hög om än perverterad personlig moral. Jigsaw mördar bara människor han anser slösar bort sina liv. Hannibal mördar, förstår vi längs vägen, huvudsakligen människor som på ett eller annat sätt förtjänar det. Dessutom har han smak och stil, uppskattar konst och kultur och goda viner, och har respekt för sina motståndare så länge de har respekt för honom. Han har blivit en våt dröm – den skoningslösa karaktär vi skulle vilja vara om vi bara vågade släppa greppet om vardagsmoralen.

Jag tycker det är rätt billigt, och det bidrar dessutom till att ta filmerna bort från thrillergenren och in i något slags fantasiskräck. Vilket möjligen tilltalar många, men inte mig. De två bästa filmerna, Manhunter och När lammen tystnar, är de som mest fokuserat på någorlunda realistiskt polisarbete och hållit Lecter själv i stramast tyglar. Den utan tvekan sämsta, Hannibal, är den som lagt pretentionerna på realism åt sidan och gett honom fritt spelrum. Ju mer vi får se av Hannibal, desto mindre fungerar han som seriemördarkaraktär och desto mer blir han besläktad med rena skräckfilmsfigurer som Jason eller Michael Myers, om än med förmågan att tala rent och uppskatta Goldbergvariationerna. Så länge Hannibal Lecter fick begränsat spelrum fick vi se precis så mycket av honom att han förblev ett psyko som bibehöll en mystisk och fantasieggande aura och som fortfarande gick att tro på – trots att vi visste att det aldrig i hela världshistorien funnits en seriemördare som varit så intelligent, välmodulerad och damn sexy som Hannibal.

Läs även andra bloggares åsikter om film, hannibal lecter, röd drake, anthony hopkins

Depp, Law & Farrell ersätter Heath Ledger

Heath Ledgers bortgång innebar som bekant att Terry Gilliams kommande och ännu inte färdiginspelade film The Imaginarium of Doctor Parnassus stod utan huvudrollsinnehavare. Det har spekulerats i att man skulle försöka använda en CGI-version av Ledger för att spela in återstående scener.

Så blir det dock inte. Nu berättar Terry Gilliam att tre olika skådespelare hoppar in för att avsluta Ledgers roll. Och det är inte vilka grabbar som helst utan Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell som ska göra jobbet. Storyn är tydligen sådan att den ger utrymme för att låta Ledgers figur spelas av olika personer:

”Since the format of the story allows for the preservation of his entire performance, at no point will Heath’s work be modified or altered through the use of digital technology. Each of the parts played by Johnny, Colin and Jude is representative of the many aspects of the character that Heath was playing.”

Tack och lov, säger jag. Jag kan ha åsikter om en del av Colin Farrells insatser genom åren, men hellre Colin än en lågbudgetproducerad Ledger-avatar.

Andra bloggar om film, heath ledger, terry gilliam, johnny depp, the imaginarium of doctor parnassus

Världsrymden vs. kärnfamiljen

Steven Spielberg och utomjordingar brukar betyda lätt religiösa visioner badade i ett magiskt ljus – tänk ET och Närkontakt av tredje graden. Så icke i Världarnas krig. Här har Spielberg gjort en hederlig gammal ”alien invasion”-rulle med kategoriskt onda rymdvarelser som inte är ett dugg intresserade av att frälsa mänskligheten.

Berättelsen bygger på H.G. Wells klassiska science fiction-roman från 1898, och placerar frånskilde tvåbarnspappan och hamnarbetaren Ray Ferrier (Tom Cruise) i centrum. Han ska ta hand om tonårssonen Robbie (Justin Chatwin) och dottern Rachel (Dakota Fanning) över helgen, men nätt och jämnt har ungarna anlänt förrän blixtar slår ner och fasansfulla krigsmaskiner tränger upp ur marken. Panik utbryter när utomjordingarna ödelägger allt i sin väg. Ray och barnen flyr mot Boston där modern finns, och vägen blir en kamp både för att hålla familjen samman och för att alls överleva.

Det hade knappast varit Spielberg om det inte hade funnits ett familjetema med i bilden, och här är det integrerat på ett sätt som gör helheten starkare. Spielberg placerar handlingen i vardagliga och oglamorösa miljöer och behåller hela tiden ett tajt fokus på Ray och hans barn. En jättelik historia skalas på det sättet ner till begripliga mänskliga proportioner. Samtidigt får vi tillräckligt med glimtar av dödsmaskiner och förstörelse för att bli nöjda, men genom att hållas lite i bakgrunden blir de än mer hotfulla än i gängse specialeffektsfyrverkerier (Independence Day, till exempel).

Sen är kanske själva familjedramat måttligt originellt och lite fyrkantigt med den misslyckade pappan som måste försöka återvinna sina barns förtroende, men det är stundtals väldigt fint genomfört. Dakota Fanning har sina förnumstigt lillgamla ögonblick men får annars spela mer vanligt barn än oftast, och Justin Chatwin är trovärdigt obstinat som tonårssonen. Sen har vi Cruise som går en märklig balansgång – stundtals är han väl så bra som någonsin, på andra ställen tar hans lite stela manér över. I slutänden bildar de dock en trio som det är lätt att engagera sig i.

Världarnas krig är ett familjedrama i blockbusterförklädnad, känslostarkt, snyggt och spännande. Säg vad du vill om Spielberg, men science fiction kan han.

TV-tips: Visas i Kanal 5 i kväll, fredag 7/3 kl 21:00.

Andra bloggar om film, recension, världarnas krig, steven spielberg, tom cruise

Vilse i mörkret med Laura Dern

Det är med David Lynch som med whisky, tror jag. Det är inget som man bara älskar första gången man provar – det är en smak som utmanar – men efter ett tag utvecklar man en desto större passion för det. An acquired taste, som det heter.

Inland Empire är hans senaste långfilm och mycket mer Lynch än så här blir det inte. Ska man göra jämförelser så ligger förra filmen Mulholland Dr. nära till hands i vissa avseenden (exempelvis ramhandlingen om en skådespelerska vars identitet löses upp), men den var rena publikfrieriet i jämförelse med den massivt mystiska Inland Empire. Där Mulholland Dr. ganska länge höll fast vid en åtminstone skenbar verklighet släpper Inland Empire greppet om det nästan direkt.

Vi kan dock vara (relativt) säkra på att Laura Dern spelar skådespelerskan Nikki som får huvudrollen i en ny film, där Devon (Justin Theroux) är hennes motspelare. Regissören avslöjar att filmen de gör är en remake av en äldre, polsk film som aldrig färdigställdes eftersom huvudrollsinnehavarna blev mördade. Nikki går djupt in i sin roll och börjar tappa greppet om verkligheten.

Och resten…är inte helt lätt att beskriva annat än som fragment. En flicka på ett hotellrum gråter och ser delar av filmen på tv. Prostituerade kvinnor går och drar på en gata någonstans i Östeuropa för åtskilliga decennier sedan. Tid och rum tycks upplösas eller flyta samman. Då och då tittar vi in hos en familj med kaninhuvuden.

Jag är inte klyftig nog att klura ut en logiskt sammanhängande berättelse ur detta – i synnerhet inte efter att bara ha sett filmen en gång – men det är inte heller huvudsaken för mig när det gäller Lynchs filmer. De levererar så mycket i termer av stämningar, drömlika sekvenser, fasa och skönhet, att övergripande logik eller innebörd blir underordnade. Inland Empire är inte begriplig, men den är stundtals väldigt fascinerande.

Samtidigt – och möjligen på grund av att den är så kompakt ”svår” – blir jag aldrig lika tagen av Inland Empire som jag blev av just Mulholland Drive som rymde en grym emotionell slagkraft i sin mystiska intrig. Empire är intressant, men bara måttligt engagerande trots fantastiskt spel från Laura Dern.

Andra bloggar om film, recension, inland empire, david lynch, laura dern