En bra grej

Om du kollar ute i högerspalten här så finns det numera en RSS-grunka med rubriken “Aktuella filmer i tv”. Där kan man se vilka rullar som visas i de större tv-kanalerna idag och i morgon. Bra va?
Tack till Magnus på omTV.se som fixade ihop den.

Andra bloggar om film, tv

Sjukt snygga helvetesvisioner

Igår skrev jag om Tarsems nygamla film The Fall, och som av en slump visar TV6 i kväll (21:00) hans första långfilm, The Cell. Har du inte sett den så kolla gärna in den, om inte annat för att få se en av de rent visuellt snyggaste rullarna som gjorts på senare år.

Så här skrev jag när jag recenserade filmen för Allt om Stockholm i samband med biopremiären i december 2000:

Ojoj, men det här var riktigt cool faktiskt. Regissören bakom The Cell, Tarsem Singh, har tidigare bland annat gjort den vackra videon till REM:s “Losing my Religion” – och det syns i långsfilmsdebuten. The Cell är en ruskigt snygg film.

Den är också ganska ruskig i största allmänhet. Det handlar om hallucinatoriska resor in i en seriemördares sjuka psyke och ger Singh gott om möjligheter att brassa på med sina visuella kanoner och maffiga specialeffekter i mardrömslika sekvenser.

Den kritik som riktats mot The Cell har i hög grad gått ut på att det är massor av yta men ingen substans. Och det är nog sant att det här inte är en film man ska analysera för hårt – men på samma sätt som The Matrix bjuder den på en häftig tripp och jag köper det.

Jennifer Lopez är affischnamn och spelar psykologen Catherine Deane som är en del av ett team som tagit fram en ny metod för att behandla psykiska störningar genom att gå in i huvudet på patienten. Hon blir anlitad av FBI som till sist lyckats fånga den bisarre seriemördaren Carl Stargher (Vincent D’Onofrio). Stargher tar livet av sina offer genom att låta dem drunkna i en cell som långsamt fylls med vatten. Problemet är att han ligger i koma och enda chansen att hitta hans senaste offer innan hon drunknar är att skicka in Catherine i hans skalle. Risken finns att hon inte hittar ut igen…

Det är med andra ord en science fiction-betonad skräckthriller där realism inte är någon av huvudingredienserna. När lammen tystnar har nämnts i samband med The Cell vilket är begripligt (kvinnlig agent/psykolog rotar i skallen på ondskefull seriemördare) men ganska meningslöst: Lammen vann på återhållsamhet och raffinemang medan The Cell handlar om att ösa på för fullt. Hannibal Lecter var iskall och subtil och skenbart normal, Carl Stargher är ett obalanserat psykotiskt monster.

Så skräcken går inte lika djupt men det är ändå spännande att följa vandringarna i Starghers medvetande genom sadomasochistiskt präglade och bitvis blodiga helvetesvisioner. Det är mörkt och skitigt på ett enormt snyggt vis. Och i utförandet ligger hela filmens styrka eftersom mördarjakten i sig är en ganska slätstruken historia med platta figurer gjutna i den vanliga agentmallen. Människorna blir bara bifigurer vid sidan av effektfyrverkeriet.

Någon helgjuten film är det alltså inte – men som bländande tjusig åktur genom onda hallucinationer funkar den utmärkt.

Kolla in ett klipp (i sunkig YouTube-o-vision, tyvärr):

Andra bloggar om film, recension, the cell, jennifer lopez

Ibland är kanske ytan nog

Tarsem Singh - eller bara Tarsem, som han verkar föredra att kalla sig - är på gång med en ny film betitlad The Fall. Eller det är inte en ny film utan en gammal rulle han gjorde 2006 som inte en käft har sett, men som Spike Jonze och David Fincher tyckte var värd en chans till. Så nu har de sponsrat en ny-release av The Fall. Kolla in trailern här. Ruskigt snyggt.

Jag vet inte riktigt vad storyn går ut på och precis som när det gäller Tarsems förra (och första) långfilm, The Cell, är det inte nödvändigtvis det allra väsentligaste.

The Cell var en seriemördarstory där Jennifer Lopez dök in i huvudet på en galning spelad av Vincent D’Onofrio, och var en film man förmodligen hade glömt väldigt snabbt om det inte hade varit för de absurt snygga bilderna. Tarsem är kanske inte någon av branschens vassaste personinstruktörer eller dramaturger - men han vet banne mig hur man komponerar bilder och scener som är omöjliga att slita ögonen ifrån.

Enligt Hollywood Reporter är det ungefär samma sak med The Fall: fantastisk yta men inte så mycket under skalet. De har säkert rätt, men jag är beredd att vara mycket förlåtande här. Art pour l’art skanderade bohemerna i början av 1800-talet och det här är väl inte riktigt samma sak men ändå - ibland kan kanske ytan vara sitt eget ändamål? Med tanke på hur utomordentligt vattniga och endimensionella berättelser som tydligen duger i en stor del av mainstreamfilmen är jag inte säker på att det här nödvändigtvis behöver vara sämre.

Duger det åt Spike Jonze och David Fincher så tror jag nog det duger åt mig.

Andra bloggar om film, trailer, the fall, tarsem singh

Monstret från svarta lagunen har avlidit

Ännu en Hollywoodlegend har gått ur tiden. Eller nåja, legend är kanske att ta i. Men Tahiti-ättlingen Ben Chapman hann i alla fall skaffa sig kultstatus under sin minimala filmkarriär genom att kuta omkring i gummidräkt och skrämmas i den “klassiska” 50-talsskräckisen The Creature From the Black Lagoon. Japp, det var han som var själva The Gill Man. I det civila var han nåt slags mäklare och veteran från Koreakriget.

Jag minns att jag såg filmen på video för sådär 20 år sen. Den var rätt ostig.

Andra bloggar om film, creature from the black lagoon

Jimmy Kimmel ger igen

Kommer ni ihåg den här videon där Sarah Silverman berättar för sin kille Jimmy Kimmel att hon vuxenkramas med Matt Damon?

Well, the beef goes on. Nu är det Jimmy som ger tillbaka - och han gör det med besked…

Andra bloggar om tv, humor, jimmy kimmel, sarah silverman, matt damon, ben affleck

Bästa bröderna!

Joel och Ethan vann alltså en bunt Oscars för No Country for Old Men och det är ju precis hur roligt som helst. Rent personligen hade jag kanske blivit ännu lite gladare om Paul Thomas Anderson vunnit, men när husgudarna ställs mot varandra får man inte vara knusslig.

Eftersom jag inte sett No Country for Old Men kan jag inte säga något vettigt om den, men istället kan jag alltid länka in den här genomgången av brödernas tidigare filmer som jag skrev för ett år sen eller två. De har som synes en minst sagt stabil meritlista - som jag ser det är det egentligen bara en enda av deras filmer som är direkt dålig.

Grattis grabbar!

Andra bloggar om film, oscarsgalan, joel coen, ethan coen, no country for old men

Recension: Lucky You

Säga vad man vill om Rounders, men den ger inte någon särskilt realistisk bild av pokervärlden. Det är precis det felet Lucky You ger sig på att korrigera. Hur väl lyckas den?

Eric Bana spelar Huck Cheever, ett pokerproffs i Las Vegas som inte är mer framgångsrik än att han tvingas pantsätta sin döda mammas vigselring och polarens digitalkamera för att finansiera sina vändor vid borden. Sen går han raka vägen till turistborden på The Bellagio och lirar på några timmar ihop så mycket att han kan hoppa in i The Big Game - ett mytomspunnet highstakes-parti som även garvade storspelare närmar sig med hälsosam respekt. Realism? Oh, well.

Hur som helst - året är 2003 och Huck siktar på att spela i årets upplaga av WSOP, pokerns “världsmästerskap”, men han saknar de tio loppor han behöver för att delta. Samtidigt som han försöker skramla ihop pengarna på olika sätt måste han reda ut gammal osämja med sin pappa, det legendariska pokerproffset L.C., och dessutom knackar kärleken på i form av söta sångerskan Billie…

Lucky You undviker många av de vanliga fällorna i Vegas-skildringar, och reducerar den glittrande fasaden till bakgrund till förmån för det mindre glamorösa vardagsgnetet som spelproffs. Man har också lagt sig vinn om att checka av alla möjliga detaljer som ska ge en mer genuin feeling åt filmen, och har till och med låtit pokerlegenden Doyle Brunson agera konsult för att de händer som spelas ska vara trovärdiga. Och visst är det lite kul för den pokerintresserade att se profiler som Sammy Farha och Barry Greenstein dyka upp vid borden.

Men hur minutiöst researchad och noggrannt iscensatt Lucky You än är så får den aldrig pulsen att höjas. Viss nerv finns i far/son-rivaliteten mellan Huck och L.C. (den senare solitt spelad av Robert Duvall) men romansen med Drew Barrymores Billie är alldeles livlös, och hur charmig Barrymore än må vara kan det inte dölja att hennes rollfigur är ett komplett vakuum. De många spelsekvenserna må också innehålla någorlunda verklighetstrogna händer, men de blir aldrig rafflande. Såväl regissören Curtis Hanson som övriga inblandade har gjort bättre ifrån sig på andra håll än de gör i Lucky You.

Säga vad man vill om Rounders - men den är fan så mycket mer underhållande.

Andra bloggar om film, recension, lucky you, eric bana, drew barrymore, poker

Recension: Gangs of New York

Han älskar ju sitt New York, Martin Scorsese. De flesta av hans bästa filmer har utspelats där – Mean Streets, Taxi Driver, Tjuren från Bronx, King of Comedy, Maffiabröder. I Gangs of New York går han tillbaka till 1860-talet och gängkulturens våldsamma rötter i slumdistriktet Five Points.

Och det är staden och dess historia som ger tyngd åt filmen. Själva intrigen är nämligen av enklaste slag: en ung man, Amsterdam Vallon, återvänder till Five Points för att hämnas på Bill the Butcher, mannen som mördade hans far. Naturligtvis blir det mer komplicerat än han tänkt sig.

En simpel historia, alltså, men tjusigt iscensatt. Slummiljöerna är kärleksfullt återskapade och Scorsese öser på med myllrande och våldsamma gatuslagsmål med knivar och köttyxor. ”Episkt” är ordet.

Men Scorsese har också ambitionen att berätta om det moderna Amerikas födelse: de infödda ogillar vågen av irländska immigranter och rasismen grasserar. Nyanlända män får ett gevär i handen och skickas iväg till inbördeskriget för att ”slåss för sitt land”. Och medan gängkrigen rasar i Five Points härjas resten av staden av upplopp mot tvångsinkallningarna till armén.

Bitvis är det väldigt bra, men det blir lite för många olika element som kämpar om utrymmet. Det myllrar av intressanta inslag i bakgrunden medan den centrala berättelsen är ganska ljummen. Där ligger också en annan av filmens svagheter: Leonardo DiCaprio. Han har både bättre och sämre insatser på meritlistan men han bleknar fullkomligt bort vid sidan av Daniel Day-Lewis kraftfulla porträtt av Bill the Butcher som blir filmens utan konkurrens mest minnesvärda karaktär. Och Cameron Diaz kan vara nog så charmig men här bottnar hon inte alls.

Se gärna filmen för den färgstarka miljöskildringen och för Daniel Day-Lewis. Någon av Scorseses starkaste är den inte - men han har onekligen en rätt hög lägstanivå, gamle Marty.

TV-tips: Visas lördag 23/2 kl 22:30 i TV4 Plus.

Andra bloggar om film, filmtips, recension, gangs of new york, daniel day-lewis, leonardo dicaprio, martin scorsese

Recension: Stardust

Jag hade verkligen inga speciella förväntningar på Stardust. Att Neil Gaiman skrev boken som filmen bygger på var för all del ett lovande tecken, men ska jag vara ärlig så har jag bara läst hans serier och aldrig riktigt orkat ta itu med hans romaner (med undantag för den stolligt roliga Good Omens som han skrev ihop med Terry Pratchett och som kanske, kanske blir en film av Terry Gilliam någon gång om gud vill).

Lång inledning där. Ber om ursäkt.

Hur som helst: Stardust är en fantasifull allålderssaga om pojken Tristan som ger sig av för att hämta en fallen stjärna som bevis på sin kärlek till byns vackraste flicka. Men när Tristan väl hittar stjärnan, som landat i sagoriket Stormhold, visar den sig vara en högst levande kvinna vid namn Yvain - och det är fler än bara Tristan som är på jakt efter henne.

Här finns klassiska sagoingredienser som elaka häxor som söker evig ungdom och den renhjärtade ynglingens jakt på äkta kärlek. Här finns också mer moderna, “sagorevisionistiska” inslag som Robert De Niros luftburne pirat som under den råbarkade ytan visar sig vara en riktig fjolla.

Det är charmigt, romantiskt och ofta väldigt roligt - och det är välkommet i den annars ofta ganska humorbefriade fantasygenren. Skådespeleriet är överlag skapligt men själv fastnar jag förstås mest för De Niros pirat och Michelle Pfeiffers hänsynslösa häxa. Regissören Matthew Vaughn håller huvudsakligen schysst tempo i berättelsen och det hela är dessutom snyggt paketerat. Klart sevärt för både stora och små.

Andra bloggar om film, recension, stardust, robert de niro, michelle pfeiffer, neil gaiman

Cissi Elwin vs. talibanerna

 

Gör det här tankeexperimentet: extrema och militanta västlaestadianer gör en stadskupp, utropar Sverige som Europas första renodlade teokrati och inför stenhårda morallagar. Bland annat proklamerar man att all film är omoralisk och måste förstöras. Beväpnade styrkor marscherar in i Svenska Filminstitutets arkiv och bränner alla negativ de kan hitta.

Men - allt är inte förlorat! Genom en bakdörr smyger nämligen Cissi Elwin och en icke namngiven labbtekniker in om nätterna och räddar så mycket de kan. De plockar de filmer de anser väsentliga att rädda till eftervärlden och gömmer de dyrbara rullarna i en bortglömd städskrubb på översta våningen i Filmhuset. När skrubben är full döljer de dörren genom att tejpa över den med Wallander-affischer.

Och de gör det med livet som insats. Den nyutropade kulturministern trycker upp Cissi i ett hörn och spänner ögonen i henne:
“Om jag hittar en enda rulle film i den här byggnaden måste jag döda dig.”
Men Cissi är inte den som viker ner sig.
“Du gör som du vill, men jag har inga fler filmer”, ljuger Cissi iskallt.

Eller hur? Men det är en alldeles sann historia, med den skillnaden att den utspelades i Afghanistan där labbteknikern Khwaja Ahmadshah och en av hans kollegor riskerade livet för att rädda det afghanska filmarvet när talibanerna tog över 1996.

Jag tycker det är en fascinerande historia och den ger också lite perspektiv åt det här med film. För de flesta av oss är det förströelse och underhållning och nåt vi gillar att diskutera över ett par öl. Nog så engagerat, för all del, men i slutänden är det nog inte så många av oss som skulle vara beredda att gå i döden för att rädda Victor Sjöströms/Ingmar Bergmans/Pelle Berglunds (stryk det som ej önskas) samlade verk undan mordiska kulturvandaler.

Men på andra håll i världen kan film vara en livsviktig fråga. I ett land med allmänt utbredd analfabetism får filmen nästan per automatik ytterligare roller än ren underhållning. Och inför krafter som vill utplåna det förflutna av religiösa skäl blir den en viktig del av den nationella identiteten och historien.

Det finns människor som riskerar livet för filmkonsten. Det kan vara värt att ägna en tanke nästa gång du ser en annons för Göta Kanal 2.

Fotnot: Bilden i toppen föreställer en utomhusbiograf i Kabul och är tagen av fotografen Simon Norfolk som intervjuas på BldgBlog, varifrån bilden är inlänkad.

Andra bloggar om film, afghanistan