Det är hårda bud för New York på film just nu. I Cloverfield blir Manhattan ödelagt av ett jättemonster, och i I Am Legend ligger hela staden övergiven och igenväxt sedan ett muterat virus mer eller mindre utplånat hela mänskligheten. Den enda som finns kvar i staden är Dr Robert Neville, en militärläkare som envist söker efter ett botemedel mot viruset. Hans enda sällskap är hans trogna schäferhund Sam - samt horder av mordiska zombier som kryper fram ur skuggorna så fort solen går ner.
I Am Legend erbjuder bland annat en fin skildring av ett öde och igenvuxet New York. Robert, spelad av Will Smith, jagar hjort längs gatorna, övar golfsvingen från ett hangarfartyg och morsar på skyltdockor. Det är väldigt tyst.
När intrigen långt om länge lägger i en högre växel uppstår dock diverse problem. För den som söker monsteraction finns här en del skapliga skrämselscener när zombierna studsar fram ur skuggorna, men I Am Legend rymmer också en del logiska frågetecken som man kanske inte ska grunna för mycket på. Personligen stör jag mig en aning på att en film som försöker hålla en någorlunda realistisk ton i skildringen av den öde staden tillgriper otroligt lättköpta sammanträffanden för att avrunda berättelsen. Jag vet: man ska inte kräva realism av en zombiefilm, men nog kan man väl kräva en viss inre logik?
Den öde staden är väldigt fint genomförd rent visuellt. Detsamma gäller tyvärr inte zombierna som dras med den där lite dataspelsaktiga feelingen hos inte helt lyckad CGI.
I Am Legend är ett lite ljummet men någorlunda fungerande rysaräventyr om man bortser från den svaga finalen, men får jag välja arga zombier så rekommenderar jag hellre Dawn of the Dead eller 28 dagar senare.
Andra bloggar om film, filmrecension, i am legend, will smith
The movie really sucks it started good but the end just sucks he DIE!