Talkshowen som smiskar Dave, Jay och Conan

Hallå, inköpsansvariga på svenska tv-kanaler! Jag har ett önskemål här: Hur skulle det vara om någon av er lade en skvätt av budgeten på att köpa in The Late Late Show med Craig Ferguson från CBS?

Craig vem? De flesta associerar honom förmodligen med The Drew Carey Show där han spelade Drews brittiske psykochef. Han är visserligen inte tillnärmelsevis lika känd som Dave, Jay och Conan men han har alltså en egen talkshow sen tre-fyra år tillbaka och han är roligare än Dave, Jay och Conan tillsammans.

Kolla in klippen här nedanför. Jag tycker det är kul med en talkshowvärd vars inledningsmonolog inte bara består av lösryckta oneliners utan påminner om faktisk stand up comedy. Jag tycker det är kul med en talkshow som gör sketcher som innehåller skämt och inte är enbart interna eller konstiga. Jag tycker det är kul med en talkshowvärd som inte per automatik tar den enklaste vägen och sparkar på den som redan ligger. När alla hans kollegor gjorde sig lustiga över Britney Spears sparkade Ferguson på Dr Phil istället. Bra. Det påminner mer om humor och mindre om organiserad mobbing.

Framför allt tycker jag det är kul att se en talkshowvärd som inte verkar ha fått sin själ krossad av att leverera tandlös och kommittéproducerad löpande band-humor år ut och år in. Det kommer säkert så småningom, men än så länge har Craig Ferguson liv i blicken och verkar tro på det han gör.

Så – när får vi se honom i svensk tv?

Craig parodierar Tom Cruises scientologivideo:

Craig om Britney och Dr Phil:

Andra bloggar om tv, talkshow, craig ferguson

Recension: I Am Legend

Det är hårda bud för New York på film just nu. I Cloverfield blir Manhattan ödelagt av ett jättemonster, och i I Am Legend ligger hela staden övergiven och igenväxt sedan ett muterat virus mer eller mindre utplånat hela mänskligheten. Den enda som finns kvar i staden är Dr Robert Neville, en militärläkare som envist söker efter ett botemedel mot viruset. Hans enda sällskap är hans trogna schäferhund Sam – samt horder av mordiska zombier som kryper fram ur skuggorna så fort solen går ner.

I Am Legend erbjuder bland annat en fin skildring av ett öde och igenvuxet New York. Robert, spelad av Will Smith, jagar hjort längs gatorna, övar golfsvingen från ett hangarfartyg och morsar på skyltdockor. Det är väldigt tyst.

När intrigen långt om länge lägger i en högre växel uppstår dock diverse problem. För den som söker monsteraction finns här en del skapliga skrämselscener när zombierna studsar fram ur skuggorna, men I Am Legend rymmer också en del logiska frågetecken som man kanske inte ska grunna för mycket på. Personligen stör jag mig en aning på att en film som försöker hålla en någorlunda realistisk ton i skildringen av den öde staden tillgriper otroligt lättköpta sammanträffanden för att avrunda berättelsen. Jag vet: man ska inte kräva realism av en zombiefilm, men nog kan man väl kräva en viss inre logik?

Den öde staden är väldigt fint genomförd rent visuellt. Detsamma gäller tyvärr inte zombierna som dras med den där lite dataspelsaktiga feelingen hos inte helt lyckad CGI.

I Am Legend är ett lite ljummet men någorlunda fungerande rysaräventyr om man bortser från den svaga finalen, men får jag välja arga zombier så rekommenderar jag hellre Dawn of the Dead eller 28 dagar senare.

Andra bloggar om film, filmrecension, i am legend, will smith

Babylon 5 till TV4 Science Fiction

Grattis, science fiction-älskare. Kommande kanalen TV4 Science Fiction har köpt in Babylon 5!

Det är finfina nyheter. B5 hör i mitt tycke till tidernas bästa sf-serier, och det är på tiden att den visas på ett anständigt sätt här i Sverige. Ursprungligen var det Kanal 5 som hade de svenska rättigheterna, och de tycktes vara fast beslutna att skrämma bort alla tittare genom att bolla runt serien i tablån, sända den på hopplösa tider, reprisera samma säsong i all oändlighet och i största allmänhet misshandla serien tills varje normal människa tröttnade och stängde av. Själv lyckades jag aldrig se serien i dess helhet förrän jag skaffade dvd-boxarna.

Hur som helst: B5 är fem säsonger (plus en handfull tv-filmer) av högklassig science fiction med episka ambitioner. Det som främst skiljde B5 från exempelvis Star Trek var nämligen att den hängde ihop på ett helt annat sätt. Där Trek och många andra serier bjöd på ett avslutat äventyr var B5 redan från början planerat som en sammanhängande historia över fem säsonger. Det innebar en utveckling av både karaktärer och intrig som man sällan såg i konkurrerande serier. En karaktär som i början tycks vara seriens clown utvecklas till en genuint tragisk figur. Små detaljer som planteras i de tidiga avsnitten får sin payoff två säsonger senare. Det är sjukt bra.

Det innebär naturligtvis inte att varje enskilt avsnitt är ett mästerverk – B5 har sin beskärda del av halvdassiga episoder – men helheten är suverän. De digitala effekterna, som låg i framkant i tv-sammanhang när serien debuterade 1994, har givetvis åldrats en aning, men jag tycker de funkar helt okej fortfarande. Och ensemblen rymmer några riktigt duktiga skådisar – inte minst Peter Jurasik och Andreas Katsulas (som sorgligt nog gick bort för två år sen) som ärkefienderna Londo och G’Kar.

Så lär er det här utantill nu:
”It can be a dangerous place, but it’s our last, best hope for peace. This is the story of the last of the Babylon stations. The year is 2258. The name of the place – is Babylon 5.”

Introt till säsong 1:

Andra bloggar om tv, tv4, science fiction, babylon 5

Ge oss mera Michael Segerström

Det blev aldrig att jag kommenterade Guldbaggarna av den enkla anledningen att jag, stort filmintresse till trots, inte sett de inblandade filmerna.

Men så här några dagar efter att alla slutat bry sig slår det mig att jag ju borde hylla Michael Segerström i alla fall. Jag tycker det är väldigt kul att han vann. Darling är en film jag bara hört gott om och som jag gärna vill se vid tillfälle. Och det är skoj att en skådis som i många år gjort ett utmärkt jobb utan att få särskilt mycket uppmärksamhet äntligen premieras.

Jag har gillar Michael Segerström skarpt sen han åkte rund båt i På kurs med Kurt i början av 80-talet. I hans filmografi ser jag att han faktiskt var med i Sven Klangs kvintett också, men det är så länge sedan jag såg den att jag inte kommer ihåg honom (det var troligen en väldigt liten roll). Däremot var han vansinnigt rolig när han spelade nattkabarén Blå Tummen på Boulevardteatern i början av 1990-talet. Nisse Moritz gjorde konstiga mim och sprutade vatten på publiken med en stor brandslang, och sen kom Segerström in och läste en dikt som hette”Glada pattar i Skanör”. Det var fantastiskt.

Det är för lite Michael Segerström i svensk film. Och för mycket Michael Nyqvist.

Andra bloggar om film, darling, guldbaggegalan, michael segerström

Hej då, Heath.

 

”Har du skrivit någon dödsruna till din blogg?” frågade min kollega.
”Nej, jag vet inte riktigt vad jag skulle kunna tillföra”, sa jag.

Men det är klart att det är oerhört ledsamt att Heath Ledger är död. 28 år är ingen ålder att gå och dö vid. Ledger var en lovande skådespelare som tycktes ha potential att bli något riktigt stort.

Den som läser den här bloggen vet att jag såg väldigt mycket fram emot att se honom som Jokern i kommande Batman-filmen The Dark Knight. Det gör jag fortfarande, även om förväntan just nu grumlats en smula av verklighetens intrång. Jag tror att det kan bli en av hans finaste rollinsatser, och därmed förhoppningsvis ett värdigt minne.

Hej då, Heath. Det var synd att du inte kunde stanna längre.

Andra bloggar om film, heath ledger, the dark knight

Kom inte och säg att kvinnor inte kan vara roliga

Såg första avsnittet av The Sarah Silverman Program på SVT häromkvällen och hade väldigt roligt åt det. Jag är ganska svag för Sarah Silverman men det enda jag sett tidigare är bara valda snuttar av hennes stand up comedy. The Sarah Silverman Program är däremot en sitcom med Sarah i rollen som sig själv (eller som sin egen persona, i alla fall) och en löst sammansatt handling som ger utrymme för Michel Gondry-flummiga utsvävningar och nonsensartade sångnummer.

Många kan säkert tycka att kvoten sex- och bajsskämt är lite väl hög, men det är å andra sidan lite av Silvermans signatur. Det som gör henne så rolig är ju hur hon i skydd av sin oskuldsfulla uppsyn och naiva attityd kan framföra de mest häpnadsväckande grovheter.

Som finalen i gårdagens avsnitt:

”I learned so much today, Doug. I learned that orange cough syrup can make your car fly. And I learned that Laura needs a man in her life to feel good about herself. It’s sad. Also I learned, whether you’re gay, bisexual, it doesn’t matter, you know? Because, at the end of the day they’re both gross. But mostly I learned that elderly black women are wise beyond their years. But that younger black women are prostitutes…”

”Quiet depravity” kallade Michael McKean hennes stil. Inte allas smak, förstås, och Silverman brukar uppröra folk som missar att poängen med hennes till synes bigotta uttalanden är att tvinga oss att granska fördomar och schabloner. Själv tycker jag hon (oftast) är riktigt rolig, och kommer nog att försöka följa showen även framöver.

Det finns en del roliga klipp här och här.

Andra bloggar om tv, humor, sarah silverman

24 Hour Party People: Sex, knark och popmusik

1976 befann sig den brittiske TV-profilen Tony Wilson på Sex Pistols första framträdande i Manchester. Visserligen fanns bara en handfull personer i publiken men Wilson blev så inspirerad av vad han såg och hörde att han bestämde sig för att hjälpa den nya musikvågen på traven. Livemusikklubben Factory blev skivbolaget Factory och Wilson gav ut Joy Division och Happy Mondays samtidigt som ravekulturen såg dagens ljus på hans klubb Hacienda.

Om allt detta handlar Michael Winterbottoms 24 Hour Party People, som låter Wilson (spelad av Steve Coogan) bli en självmedveten ciceron genom sitt liv. Det är gryniga bilder, skakig handkamera och ironiska sidokommentarer till publiken medan vi bjuds på en tur genom lite sex, en hel del knark och massor av rock’n’roll.

Bitvis är det riktigt kul. Även om sanningshalten kanske kan betvivlas finns det gott om underhållande episoder, och Winterbottom har ett drivet berättande även om det emellanåt blir en överdos av skakiga bilder. Men det finns förstås en poäng med den röriga, nerviga stilen: det är stundtals nästan lika knarkat som Shaun Ryder.

För den som är genuint intresserad av den här musiken och epoken är förmodligen filmen extra intressant. Annars ter det sig som en förvisso underhållande utflykt på rock’n’roll-territoriet som egentligen inte ger så många insikter.

TV-tips: Visas i SVT2 torsdag 17/1 (ikväll!) kl 22:25.

Andra bloggar om film, recension, 24 hour party people, steve coogan

Vampira R.I.P.

Vad är länken mellan kalkonfilmsregissören Ed Wood och filmgiganten Orson Welles?

Rätt svar: Maila Nurmi, alias Vampira – den klassiska presentatören av skräckfilm i amerikansk tv på 1950 som hann med att både vara Welles älskarinna och medverka i Ed Woods ökända magnum opus, Plan 9 From Outer Space.

Och nu är hon död. Vampira avled av en hjärtattack i sömnen i torsdags, den 10 januari. Sorgligt förstås, men inte så överraskande eftersom hon hunnit bli 86 år gammal.

Andra bloggar om film, vampira, ed wood, orson welles

Nicolas Cage gräver guld igen

National Treasure från 2004 var i mitt tycke ett stycke okej matinéunderhållning i ett slags mix av Da Vinci-koden och Indiana Jones (och som kanske inte nådde Indiana Jones-nivå men definitivt utklassade den urtrista Da Vinci-filmen).

Nu är Nicolas Cage tillbaka för mer skattjakt i rollen som Ben Gates i uppföljaren National Treasure: Book of Secrets. Än en gång handlar det om bred äventyrsunderhållning som fungerar fint för stunden men som försvinner fort ur minnet.

Den här vändan måste Ben rycka ut för att rädda familjen Gates heder sedan en av hans förfäder anklagats för att ha varit delaktig i mordet på president Lincoln. I ett fall av inte helt glasklar logik kan Ben bevisa motsatsen genom att hitta indianernas mytomspunna guldstad. Precis som i första filmen innebär det att lösa diverse koder och söka ledtrådar på spektakulära platser.

Den största invändningen är egentligen att allting går alldeles för lätt för våra hjältar – de löser urgamla mysterier och promenerar in i hjärtat av Buckingham Palace som ingenting. Som så många andra sequels känns Book of Secrets som en blekare och mindre inspirerad kopia av föregångaren. Men det går undan, det är småroligt och det funkar bra att ta med ungarna på.

Dessutom har man tryckt in en bunt tunga namn i supportande roller: förutom Harvey Keitel och Jon Voight – som båda var med i första filmen – även Helen Mirren och Ed Harris. Och är Ed Harris med kan det ju aldrig vara helt hopplöst, eller hur? (Jo förresten, jag kom just på att han var med i Masked and Anonymous. Den soppan kunde ingen rädda.)

Överkurs: Att filmprofessorn David Bordwell (ett välkänt namn för alla filmstudenter) skulle gå på tvären mot kritikerkonsensus och hylla National Treasure-filmerna var kanske lite otippat, men det är precis vad han gör på sin blogg i inlägget Your trash, my Treasure. Vidare skriver Bordwell en essä om scenövergångar och använder genomgående National Treasure som exempel. Läsvärt!

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, national treasure, nicolas cage

Bale och Depp filmar med Mann

Här är en riktigt intressant nyhet: Christian Bale verkar vara på väg att skriva på för Michael Manns kommande film Public Enemies, som handlar om gangstern John Dillinger. Johnny Depp är redan klar för projektet och ska spela Dillinger medan Bale förhandlar om rollen som FBI-agenten som jagar honom. Inspelningarna börjar i mars.

Läs mera här.

Andra bloggar om film, christian bale, johnny depp, michael mann