Scenen i herrturken där en spritt naken Viggo Mortensen slåss så blodet skvätter med två tjetjenska fiendegangsters måste vara årets våldsscen på bio. Den är sinnesjukt hård. Det är också en scen som får en att konstatera att det är skillnad på folk och folk även när det gäller filmstjärnor. Hur många av Viggos kollegor hade näckat lika hämningslöst?
Oh well, nu är ju Eastern Promises och dess regissör David Cronenberg inte direkt klassiskt Hollywood, även om just den här filmen med sin avsaknad av köttpistoler, talande skrivmaskiner och erotiska bilolyckor är relativt mainstream för att vara Cronenberg.
Däremot är den en utmärkt sevärd gangsterfilm mitt emellan drama och thriller, som bjuder på en dyster och sammanbiten stämning som endast bjuder på ett fåtal våldsscener – som dock är desto råare.
Handlingen sätts igång av barnmorskan Anna (Naomi Watts) som tar hand om en svårt blödande, gravid tonårsflicka. Man förlöser barnet men lyckas inte rädda modern. Den enda ledtråden till kvinnans identitet är hennes dagbok, skriven på ryska. Annas försök att få den översatt leder henne till restaurangägaren Semyon (Armin Mueller-Stahl), som i sin tur visar sig vara ledare för den ryska maffian i London och har en obalanserad son (Vincent Cassel) som hoppas på att ta över. En av hans underhuggare är den lakoniske alltiallon Nikolai, som alltså spelas av Viggo.
Det finns inte mycket ljus i denna brutala historia om människohandel, hänsynslöshet och relationer mellan fäder och söner. Däremot finns det gott om bra skådespeleri – förutom Viggo som är närmast magnetisk i sin roll är jag väldigt förtjust i Armin Mueller-Stahl som ett slags rysk gudfader.
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, eastern promises, viggo mortensen, david cronenberg
0 Svar till “Eastern Promises”