Bigger, Louder, More Frogs

Lagom till den amerikanska premiären för There Will Be Blood har Slate en bra artikel om vad det är som skiljer ut Paul Thomas Anderson från hans generationskamrater i filmbranschen. Det är på en gång en hyllning till och ett försvar för en regissör som regelbundet beskylls för att stjäla från mästarna men sakna egen stil, för att demonstrera sin extraordinära tekniska förmåga men berätta banala historier. I princip är det en artikel som på ett väldigt välformulerat sätt fångar allt jag älskar med PTA:s filmer. Värd att läsa.

För övrigt har TWBB fått ett svensk premiärdatum: den 15 februari. Det tackar vi för. Februari ser däremot ut att kunna bli en spännande biomånad, eftersom även Charlie Wilson’s War (1/2), Cloverfield (8/2) och bröderna Coens lovordade No Country For Old Men (29/2) har premiär då.

Läs även andra bloggares åsikter om film, there will be blood, paul thomas anderson

Eastern Promises

Scenen i herrturken där en spritt naken Viggo Mortensen slåss så blodet skvätter med två tjetjenska fiendegangsters måste vara årets våldsscen på bio. Den är sinnesjukt hård. Det är också en scen som får en att konstatera att det är skillnad på folk och folk även när det gäller filmstjärnor. Hur många av Viggos kollegor hade näckat lika hämningslöst?

Oh well, nu är ju Eastern Promises och dess regissör David Cronenberg inte direkt klassiskt Hollywood, även om just den här filmen med sin avsaknad av köttpistoler, talande skrivmaskiner och erotiska bilolyckor är relativt mainstream för att vara Cronenberg.

Däremot är den en utmärkt sevärd gangsterfilm mitt emellan drama och thriller, som bjuder på en dyster och sammanbiten stämning som endast bjuder på ett fåtal våldsscener – som dock är desto råare.

Handlingen sätts igång av barnmorskan Anna (Naomi Watts) som tar hand om en svårt blödande, gravid tonårsflicka. Man förlöser barnet men lyckas inte rädda modern. Den enda ledtråden till kvinnans identitet är hennes dagbok, skriven på ryska. Annas försök att få den översatt leder henne till restaurangägaren Semyon (Armin Mueller-Stahl), som i sin tur visar sig vara ledare för den ryska maffian i London och har en obalanserad son (Vincent Cassel) som hoppas på att ta över. En av hans underhuggare är den lakoniske alltiallon Nikolai, som alltså spelas av Viggo.

Det finns inte mycket ljus i denna brutala historia om människohandel, hänsynslöshet och relationer mellan fäder och söner. Däremot finns det gott om bra skådespeleri – förutom Viggo som är närmast magnetisk i sin roll är jag väldigt förtjust i Armin Mueller-Stahl som ett slags rysk gudfader.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, eastern promises, viggo mortensen, david cronenberg

Holy preview goodness, Batman!

Den första ordentliga trailern för nästa Batmanfilm, The Dark Knight, har släppts på nätet – och milda matilda vad det ser bra ut. Så bra att det här inlägget får bli en bildspecial. Alldeles bortsett från att Heath Ledger ger intryck av att vara fullkomligt klippt och skuren för rollen som Jokern så slås jag framför allt av att Christopher Nolan gjort det så ruskigt snyggt.

Nu blev jag lite upphetsad, faktiskt. Eller vad säger ni?

Läs även andra bloggares åsikter om film, trailer, batman, the dark knight, heath ledger

Nostalgi och nytt i TV4 Science Fiction

Vill man veta lite mer om tankarna och planerna kring nya kanalen TV4 Science Fiction så kan man med fördel hoppa till Thunmans TV-blogg som intervjuat kanalchefen Bosse Thörnwall.

Bland annat får vi veta att det blir en del sf-nostalgi med serier som Månbas Alpha och Thunderbirds. Just Månbas Alpha var min personliga favorit när jag var liten. Ska jag vara helt ärlig så håller den väl inte riktigt måttet längre – de första avsnitten är schyssta men ganska kvickt blir det sedan väldigt psykedeliskt och flummigt. Icke desto mindre: Martin Landau och Barbara Bain är härliga, och framtiden har aldrig bjudit på så maffiga polisonger som i den serien. Dessutom står Månbas Alpha fortfarande för tv-historiens kanske funkigaste titelsekvens. Kolla själv här:

TV4 SF har också köpt in nya antologiserien Masters of Science Fiction. Jag vet inte så mycket om den, men manus baserade på stories av författare som Harlan Ellison och Robert Heinlein låter ju lovande på pappret åtminstone.

(Bilden i toppen har jag helt fräckt lånat från den förnämliga Månbas Alpha-sajten The Catacombs. Tack.)

Läs även andra bloggares åsikter om tv, tv4, science fiction, månbas alpha

Godzilla från Pyongyang

I ett tidigare inlägg skrev jag att det ofta är roligare att läsa om b-filmer än att faktiskt se dem, och det stämmer även på Pulgasari som jag lyckades hitta till sist.

Det som gör Pulgasari intressant och som gjorde mig nyfiken på att se den är dess tillkomsthistoria. Det är nämligen en monsterfilm inspelad i Nordkorea, av alla länder. Inte nog med det: den regisserades av en sydkoreansk regissör som kidnappats till Nordkorea av Kim Jong-ils agenter för att höja nivån på den nordkoreanska filmen. Den som vill veta mer om den märkliga historien kan läsa den här gamla artikeln som jag skrev för tv4.se.

Jaja, Lisbet, men hur var filmen då?

Handlingen utspelas på 1300-talet. De fattiga bönderna lider under en hård tyrann, som beslagtar alla metallföremål för att smida vapen av dem. Bysmeden lämnar i smyg tillbaka föremålen, vilket gör att han kastas ni fängelse. Där dör han så småningom, men inte innan han hunnit skapa en liten monsterfigur av ris. När hans dotter råkar blöda på risdockan får den liv och blir Pulgasari – ett monster som snabbt växer till jätteformat genom att äta metall. Det fina med Pulgasari är att han hälper bönderna i kampen mot tyrannen. Det jobbiga med Pulgasari är att han inte kan sluta äta metall och i slutänden förvandlas till ett hot mot bönderna.

Med tanke på att filmen gjordes i Nordkorea är det inte konstigt att de flesta tolkat Pulgasari som en allegori över den ohämmade kapitalismen. Intressant nog har en socialistisk kritiker påpekat att den med lite vilja skulle kunna tolkas tvärtom också: att monstret representerar kommunismen som efter att ha befriat massorna blir en börda för dem. En logisk läsning, men knappast den avsedda.

Det slår mig att man möjligen kan se den ur ett tredje perspektiv. Kanske är Pulgasari en sedelärande historia om att folket inte kan lita på någon annan än sig själva? Monstret verkar vara en befriare och hjälte, men blir i slutänden en fiende. Nordkorea är världens förmodligen mest slutna land, som visserligen är beroende av internationellt bistånd, men som predikar den totala självständigheten genom sin juche-filosofi. Lita inte på någon, inte ens ett jättemonster som verkar vara din kompis.

Hursomhelst – som film betraktad är Pulgasari en rätt primitiv monsterfilm i den gamla goda ”man i gummidräkt”-skolan, men alltså med lite mer uppenbart politiska övertoner än sina genrekollegor. Vi bjuds på påfrestande många gråtande fruntimmer, fint överspeleri från den onde guvernören och hans hantlangare, samt ett bisarrt soundtrack helt bestående av nordkoreansk hårdsynt (ja, det är nån som sitter och lirar på ett Casio-keyboard, låter det som).

Även om filmen i de flesta avseenden är rätt torftig så överraskar den genom att inte vara lika hopplös som man hade kunnat förvänta sig. Somliga effekter är om inte övertygande så i alla fall hyfsat välgjorda givet förutsättningarna, och det finns några underhållande sekvenser när monstret röjer omkring på slagfältet. Det kan säkert bero på att folk från japanska filmbolaget Toho (Godzilla-bolaget, alltså) hyrdes in för att arbeta på produktionen.

Bisarr kuriosa: Efter att regissören, Shing Sang-ok, lyckats fly från Nordkorea tog han sig till USA där han tio år senare var inblandad i en amerikansk remake av Pulgasari, kallad Galgameth.

Vill du se filmen finns den på nätet: kolla här!

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, pulgasari, monsterfilm, nordkorea

Hårda klappar #2

För några år sedan fastnade jag framför en gammal svensk film på tv. Jag hade missat inledningen så jag visste inte exakt vad det var, men jag blev väldigt fångad av den stämningsfulla och sorgliga historien. Det visade sig vara Flicka och hyacinter av Hasse Ekman, som på ett lite Citizen Kane-liknande sätt försöker pussla ihop varför den unga Dagmar Brink (spelad av Eva Henning) tog livet av sig. En väldigt fin film, som lagom till jul kommer ut på dvd tack vare den eklektiska svenska distributören Studio S Entertainment.

Med ”eklektisk” menar jag här att de varvar utgivningen av vördade klassiker – de släpper bland annat en Vittorio De Sica-box – med diverse b-rullar och gammalt snusk som Utan trosor i Tyrolen. Den politiken gillar vi.

Tidigare julklappstips här.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmtips, flicka med hyacinter, hasse ekman

Politik är bäst på bio

Jag har inte så bra koll som jag borde ha just nu, så tack till The Movie Hamlet som uppmärksammade mig på Charlie Wilson’s War. Det ser ut att vara en film helt i min smak: politiskt tema, Aaron Sorkin (Vita huset) som manusförfattare och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler) som regissör. Tom Hanks och Julia Roberts är inte illa som stjärnduo, men spana för allt i världen in Philip Seymour Hoffmans på bilden här ovanför. Bara hans look hade varit tillräckligt för att sälja in den här filmen till mig.

Med tanke på att jag har en skaplig fetisch på president/politikfilmer så lär jag få anledning att återkomma i det här ämnet.

Bonuslänk: Tio filmpresidenter

Läs även andra bloggares åsikter om film, tom hanks, julia roberts, charlie wilson’s war

Skräpfilm för finsmakare

Egentligen är det väl inte så konstigt att Grindhouse floppade på bio. När allt kommer omkring är det nog inte så många som är besatta av gamla skräpfilmer eller ens har en särskilt nostalgisk relation till dem.

Själv är jag långt ifrån någon expert på området, men jag tycker det kan vara ganska underhållande med B-film, även om det i ärlighetens namn oftast är roligare att läsa om dem än att faktiskt se dem.

Den sortens exploitation som Tarantino och Rodriguez anspelar på i Death Proof och Planet Terror var ju oftast snabba och hänsynslösa lågbudgetprodukter, hopslängda i förhoppningen om att göra stålar på något raffigt och snaskigt. Det resulterade ofta i coola affischer och underhållande trailers medan själva filmerna inte sällan var riktigt sega och trista historier. I slutänden räckte naturligtvis inte pengarna till mer än en eller två effekter eller stunts som payoff efter sjuttio minuter av tröga dialogscener och meningslösa förflyttningar i tid och rum. (Jag vet, jag generaliserar vilt här. Är du bättre bildad än jag på området och har tips på filmer som kan vidga mina vyer så hör gärna av dig!)

Så man önskar att alla gamla skräpfilmsregissörer hade haft både samma begåvning och samma budget som Tarantino och Rodriguez när de gör sin hommage till 70-talets grindhousebiografer. För visserligen har jag inte sett Death Proof ännu, men Robert Rodriguez bidrag Planet Terror är faktiskt sjukt rolig. Rodriguez släpper alla spärrar och levererar en zombierulle som är precis hur dum, våldsam och smaklös som helst – men gjord med en distans som gör att den kommer undan med det mesta.

Storyn är en lövtunn ursäkt för att servera en radda grisiga zombiescener och allmänt äckel: det är något om ett biologiskt vapen och några mystiska militärer under ledning av Bruce Willis, och det hänger inte ihop så noga men det spelar ju heller ingen roll. Rose McGowan som strippan Cherry och Freddy Rodriguez som den mystiske El Wray är huvudpersonerna i kampen mot zombieplågan, och får hjälp av ett skönt galleri av färgstarka bifigurer.

Det känns överlag som den medvetna B-filmsestetiken gett Robert Rodriguez en ursäkt att lattja runt lite som han behagar. Det dräller av för storyn fullkomligt irrelevanta och inte så lite bisarra infall, som den kvinnliga läkaren som bär sprutor i tufft strumpebandshölster, eller Jeff Faheys karaktär som är besatt av receptet till den perfekta barbequesåsen.

Rent tekniskt är det smått imponerande vilken omsorg Rodriguez lagt på att smutsa ner, repa och hacka sönder filmen för att få den att verka som en sliten gammal celluloidkopia. Det inkluderar även den ryckiga, hackiga klippningen i många scener, inklusive sexscenen mellan McGowan och Freddy som ger intryck av att vara hafsigt hoptejpad efter att ha spelats så många gånger att den mer eller mindre är på väg att falla sönder i projektorn. Det är snyggt på ett ohyggligt geekigt sätt.

Rodriguez gör sleazig exploitation som den borde ha gjorts när den gjordes på riktigt. Hade de gamla rullar som Rodriguez anspelar på kunnat uppvisa samma humor och samma filmiska flyt så hade de varit betydligt roligare att se.

Läs även andra bloggares åsikter om film, planet terror, grindhouse, robert rodriguez

Hårda klappar #1

Brittiska Eureka! släpper en dubbeldisc-utgåva av F.W. Murnaus klassiska Nosferatu som ser ruskigt fin ut. Vi snackar alltså världens kanske bästa vampyrfilm nånsin, med den fantastiske Max Schreck som greve Orlok.

Snälla tomten, jag har varit så snäll i år…

Läs även andra bloggares åsikter om film, skräckfilm, filmklassiker, nosferatu

Filmen Michael Bay föddes att göra

Om du hör till oss som undrar vad vi egentligen ska ha Michael Bay till – och vi är några stycken – så har du svaret här. Transformers. Filmen som Michael Bay föddes att göra.

Eftersom jag tillhör fel generation så fattade jag aldrig varför så många blev så till sig i trasorna när det började surras om en Transformers-film. För mig har Transformers alltid varit nåt slags ihopvikbara plastleksaker. Jag var inte riktigt medveten om att de hade gjort så stort intryck på så många, men det hade de tydligen.

Och nu är filmen här på dvd. Onda robotar anfaller jorden i jakt på en grej som kallas för Allspark och kan hjälpa dem att ta över universum. En bunt goda robotar kommer och hjälper människorna att försvara sig. The End.

Ja, du hör ju själv hur det låter. Det är inte subtilt karaktärsdrama direkt. Det är så fånigt att hela filmen har gjorts som en extremt actionpackad och specialeffektsfylld slapstickkomedi, som inte tar sig själv på allvar det allra minsta. Med andra ord: filmen som Michael Bay föddes att göra.

Här kommer nämligen knorren: Det är jättekul. Transformers tillfredsställer på det där viset som bara flera ton metallskrot som kolliderar med fruktansvärd kraft kan göra. Häftiga bilar förvandlas till gigantiska robotar och tillbaka igen. Billiga vitsar till höger och vänster. Sexiga bilder på snygga bruden i porrigt skymningsljus. Massiv förstörelse. Om jag var 14 år skulle jag stå upp och jubla, men jag har fyllt 40 och har fortfarande inte förlåtit Michael Bay för en del tidigare synder, så jag sitter still och småskrockar istället och tycker att John Turturro är skön.

I till exempel The Island eller Pearl Harbor fuckar Bay upp i grund och botten intressanta historier genom att dränka varje uns av mänskligt intresse i effektfyrverkerier, klyschor och klumpigt berättande. I Armageddon är det ungefär samma sak, fast där är grundproblemet att hela upplägget är så otroligt korkat. Innan Transformers tycker jag nog att The Rock var det mest sevärda Bay lyckats sy ihop.

Men här har vi filmen som helt och hållet talar till Michael Bays styrkor, nämligen att leverera spektakulär specialeffektsaction utan hjärna. Det gör han faktiskt ganska bra. Transformers. Filmen som Michael Bay föddes att göra. Jag menar det verkligen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, transformers, michael bay, science fiction, action