I trakten kring Ciudad Juarez vid den mexikansk-amerikanska gränsen har hundratals kvinnor rövats bort och mördats under det senaste dryga decenniet. Enstaka personer har gripits, men morden har ändå fortsatt.
Det är i den verkligheten som thrillern Bordertown tar avstamp. Jennifer Lopez spelar en journalist från Chicago som får uppdraget att resa till Juarez för att skriva en story om morden. Hon träffar 16-åriga Eva, som mot alla odds överlevt ett överfall, och börjar följa upp de ledtrådar polisen verkar ovillig att granska. Hon kommer mördarna på spåren, men upptäcker också att det finns mäktiga intressen som inte vill att morden uppmärksammas.
Det finns ett problem med att göra film om verkliga tragedier och katastrofer, i synnerhet sådana som fortfarande pågår, och det är att det gärna skär sig när bister verklighet ska förenas med Hollywooddramaturgi. Här blir mordepidemin bakgrund till en vidlyftig konspiration, Jennifer Lopez snubblar över en huvudmisstänkt när hon av en slump går på en fest, och nog finns det utrymme att trycka in både en fullkomligt onödig strippklubbsscen och låta popstjärnan Juanes riva av en låt.
Jag tvivlar inte alls på att syftet bakom filmen varit gott, men den tappar halvt bort en historia som förtjänar att berättas bland de lättköpta klyschorna. Luddig kritik mot NAFTA-avtalet kan liksom inte lösa det problemet.
Bordertown försöker sig på en vinglig balansgång mellan social indignation och standardthriller och lyckas bara halvdant i båda fallen. Till dess förtjänster hör dock det snygga fotot, som tycks ha lånat inspiration från Mexiko-skildringen i Traffic – inklusive det gultonade filtret.
Läs även andra bloggares åsikter om film, bordertown, jennifer lopez
0 Svar till “Recension: Bordertown”