Bara för protokollet…

Än så länge bara ett obekräftat rykte, men flera sajter rapporterar att Christian Bale skrivit på för att medverka i Terminator 4.

Jag borde kanske vara lite upphetsad över det, men det är jag inte. Det är lite för mycket gamla återupplivade filmfranchises nu. Rocky. Rambo. Die Hard. Indiana Jones. Och så Terminator, då.

Jag gillar Christian Bale, och jag gillar Terminator – i alla fall de två första filmerna. Ni vet, med Arnold. Trean hade en del maffiga actionsekvenser men gjorde inte så mycket för mig. Den kändes ungefär lika mycket Terminator som Die Hard 4.0 kändes som Die Hard. Jag inser att det låter stockkonservativt, men jag tycker det hela blir rätt urholkat. Varför gräva fram varenda avsomnad filmserie som finns och sen mangla ut en bunt nya rullar – med fetare CGI-effekter men sällan mycket till story – tills man verkligen piskat livet ur alltihopa?

Jo, jag vet. Pengar.

Men det räckte utmärkt med två Terminators, det räckte med två Die Hard, och det hade alldeles definitivt räckt med en enda Rocky, Rambo, Matrix och Pirates of the Caribbean.

Avdammade gamla franchises i kombination med alla remakes och alla roman/serietidnings/dataspels-filmatiseringar gör onekligen att frågan infinner sig: finns det inte en enda författare i filmbranschen som kan kläcka alldeles egna idéer? Ja, förutom Charlie Kaufman, då.

Läs även andra bloggares åsikter om film, christian bale, terminator 4

Recension: Bordertown

I trakten kring Ciudad Juarez vid den mexikansk-amerikanska gränsen har hundratals kvinnor rövats bort och mördats under det senaste dryga decenniet. Enstaka personer har gripits, men morden har ändå fortsatt.

Det är i den verkligheten som thrillern Bordertown tar avstamp. Jennifer Lopez spelar en journalist från Chicago som får uppdraget att resa till Juarez för att skriva en story om morden. Hon träffar 16-åriga Eva, som mot alla odds överlevt ett överfall, och börjar följa upp de ledtrådar polisen verkar ovillig att granska. Hon kommer mördarna på spåren, men upptäcker också att det finns mäktiga intressen som inte vill att morden uppmärksammas.

Det finns ett problem med att göra film om verkliga tragedier och katastrofer, i synnerhet sådana som fortfarande pågår, och det är att det gärna skär sig när bister verklighet ska förenas med Hollywooddramaturgi. Här blir mordepidemin bakgrund till en vidlyftig konspiration, Jennifer Lopez snubblar över en huvudmisstänkt när hon av en slump går på en fest, och nog finns det utrymme att trycka in både en fullkomligt onödig strippklubbsscen och låta popstjärnan Juanes riva av en låt.

Jag tvivlar inte alls på att syftet bakom filmen varit gott, men den tappar halvt bort en historia som förtjänar att berättas bland de lättköpta klyschorna. Luddig kritik mot NAFTA-avtalet kan liksom inte lösa det problemet.

Bordertown försöker sig på en vinglig balansgång mellan social indignation och standardthriller och lyckas bara halvdant i båda fallen. Till dess förtjänster hör dock det snygga fotot, som tycks ha lånat inspiration från Mexiko-skildringen i Traffic – inklusive det gultonade filtret.

Läs även andra bloggares åsikter om film, bordertown, jennifer lopez

Sex är farligt!

Det här är ju för roligt.

Ang Lees senaste film Lust, Caution har fått kinesiska läkare att gå i taket på grund av sexscenerna:

”Highly difficult sexual positions can cause unnecessary harm to both the male and female body and, hence, people should not be imitating what they see on the big screen.”

För att inte tala om:

”Most of the sexual manoeuvres in Lust, Caution are abnormal body positions. Only women with comparatively flexible bodies that have gymastics or yoga experience are able to perform them. For average people to blindly copy them could lead to unnecessary physical harm.”

Det sista citatet kommer dessutom från en gynekolog, dessutom. Inte underligt att filmen tippas bli årets största kassasuccé i Kina.

Elegant, helt dialoglös trailer finns i Times-artikeln.

Läs även andra bloggares åsikter om film, lust caution, ang lee

Tre snabba…

Fullängdstrailern för J.J. Abrams mystiska film Cloverfield släpps på empireonline.com idag vid femsnåret. Räkna med att den sajten kommer att gå trögt i några timmar.

Och: Beowulf får övervägande bra kritik. Jag är överraskad, om nu ingen annan. Har såklart inte sett filmen än, men både stillbilder och trailer har gett mig väldigt mycket Final Fantasy-känsla. And that ain’t good.

Och: Jag och ungarna såg om Men in Black igår kväll. Rolig film. Men är det nån mer än jag som tycker att Vincent D’Onofrios agerande i rollen som stackars Edgar (alltså killen som blir flådd av en elak utomjording som sedan använder hans hud som förklädnad) påminner om Thorsten Flinck? Eller åtminstone om David Hellenius imitationer av Thorsten Flinck? Inte? Nänä, det var bara en reflektion…

Läs även andra bloggares åsikter om film, cloverfield, beowulf

Gangsters utan pangpang

Election av den enormt produktive Hong Kong-regissören Johnnie To handlar maktkamp inom triaderna. Vartannat år ska maffians äldermän välja en ny ledare, och denna gång står det mellan den hetsige Big D och den mer polerade Lok. Rösterna faller på Lok, vilket Big D vägrar acceptera. Konflikten är ett faktum, och centralt för att lösa den är jakten på symbolen för ledarskapet inom triaden – en snidad stav i form av ett drakhuvud.

Den som tänker att Hong Kong + gangsters = pangpangaction är fel ute den här gången. Jag tror inte det avlossas ett enda skott i Election. Däremot pratas det en väldig massa, av en mängd gamla maffiafarbröder som stundtals kan vara lite svåra att hålla isär, på samma sätt som det åtminstone inledningsvis är lite snårigt att minnas vem som är lojal med vem.

Tony Leung Ka-fai och Simon Yam är de tydligaste och starkaste karaktärerna som Big D och Lok, den ene obalanserad och aggressiv, den andra en prydlig affärsmannatyp. Deras närvaro lyfter de scener de medverkar i.

Det finns väldigt fina sekvenser i den här filmen, och våldutbrotten må vara ganska få och glest emellan men resulterar utan undantag i starka scener. Men det är lätt att tappa intresset emellanåt när skissartade karaktärer diskuterar allianser, och i viss mån känns första halvan av filmen som en något utdragen förberedelse för den betydligt intressantare sista tredjedelen.

Enligt dvd-omslaget tyckte Quentin Tarantino att Election var 2005 års bästa film. Vi har nog inte riktigt samma referensramar, han och jag. 2005 var året som gav oss Crash, Syriana, Jarhead, King Kong, Broken Flowers, Undergången, Good Night and Good Luck, The New World, Batman Begins, Capote, Lord of War, Mysterious Skin, Oldboy och Sin City för att nämna några. Även om man inte kan jämföra dem rakt av, så rankar jag nog de flesta av dem högre än Election.

Läs även andra bloggares åsikter om film, election, johnnie to

Sila mygg och svälja kameler

Det är lustigt. Jag accepterar villigt att inte en enda av partygästerna i Weekend at Bernie’s är tillräckligt uppmärksam för att märka att karln i soffan i själva verket är död. Men när två av karaktärerna i Studio 60 on the Sunset Strip blir utelåsta på ett tak och inte kommer därifrån eftersom bådas mobiltelefoner saknar täckning – på ett tak! i centrala! Hollywood! – suckar jag uppgivet över bristen på trovärdighet.

För mer om begreppet ”Suspension of disbelief” – klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om tv, studio 60 on the sunset strip

En idiotklassiker

Jag hade glömt bort hur idiotiskt rolig Weekend at Bernie’s (eller Länge leve Bernie, som den heter på svenska) faktiskt var tills jag såg om den på TV häromkvällen.

Bratpackaren Andrew McCarthy plus nån annan snubbe spelar två kontorsslavar på ett försäkringsbolag som blir bjudna till sin korrupta chef Bernies sommarställe över helgen. När de väl kommer dit visar sig deras värd vara död, mördad av sina maffiakontakter. Och av diverse anledningar som är för dumma för att redovisa gäller det för de två att försöka övertyga omgivningen om att Bernie fortfarande lever och mår bra. Vilket huvudsakligen innebär att släpa omkring med liket i den ena klantiga situationen efter den andra.

Föga överraskande var kritikerna måttligt roade. Den stående invändningen var att man inte kan bygga en hel film på ett enda gag, som kanske inte är så himla roligt ens från början. Och visst, för det mesta räcker inte ett gag för att bära en hel film, men i den här idiotpärlan spelar det ingen roll. Bernie’s försöker inte ens vara sofistikerad. (Jag tvivlar till och med på att den ens försöker vara en bra film.) Vad åtminstone somliga recensenter verkade missa var att det här är ren slapstick, och att sådant som trovärdighet därmed är ganska oväsentligt och att eventuell plot enbart är till för att generera absurda situationer och tillfällen att slå folk i skallen och dratta på ändan. Torftigt? Ja, inte är det någon föda för hjärnan i alla fall. Smaklöst? Jo, för all del. Roligt? Ja, väldigt.

Weekend at Bernie’s kom 1989, det vill säga fem år innan bröderna Farrelly inledde sin karriär med Dum & Dummare. Jag vill minnas att den fick ett ganska snålt mottagande också – för att inte tala om den ännu roligare Kingpin två år senare. Numera är de lite av ett alibi för folk som egentligen vill skylta med lite mer sofistikerad tittning men som gillar lite idiothumor ibland (folk som jag själv, med andra ord – och ja, jag gillar bröderna Farrelly). Den här rullen känns lite som samma andas barn, om än utan den underliggande värme som präglar många av brödernas filmer.

Fotnot: Den enda av de medverkande som egentligen är värd att minnas är killen som spelar Bernie själv. Vem är det, kan man undra. Det visar sig att han heter Terry Kiser och utbildade sig på Actor’s Studio i New York – ni vet, metodskådespeleriets mecka. Bernies och en roll i Fredag den 13:e del 7 är nog det mest välkända han gjort, vid sidan av mängder av gästroller i TV (inklusive en episod av WKRP in Cincinatti, om nu någon mer än jag kommer ihåg den serien). Fast nu verkar han ha gått i pension – hans senaste credit på IMDb är från 2001 och Terry fyller 70 bast om två år så han kan väl vara värd att softa nu.

Fotnot 2: Regissören heter Ted Kotcheff. Ted vem, undrar man. Det visar sig att det var han som regisserade Firtst Blood. Numera är han exekutiv producent för Law & Order: SVU. Där ser man.

Läs även andra bloggares åsikter om film, slapstick, weekend at bernie’s

Kronovrak spelar kronovrak – kan bli bra

Mickey Rourke tar tydligen över huvudrollen i Darren Aronofskys nästa film, The Wrestler, efter att Nicolas Cage av en eller annan anledning försvunnit ur bilden. Och med tanke på att filmen handlar om en bedagad 80-talswrestler känns det som ganska klockren rollsättning. Rourke är ju något av ett ringvrak själv. Och i vilket fall som helst känns det som det kan bli en helt annan film med Rourke än med Cage.

Jag vet inte mycket mer än så om The Wrestler, men Darren Aronofsky är en av de där regissörerna som är värda att hålla ett öga på. Hittills har han gjort tre långfilmer och alla tre har varit ganska egna och värda att se. Jag tycker väldigt bra om hans första, Pi, som var ett svartvitt lågbudgetpsykothriller om en paranoid matematiker som försöker förutspå börsens svängningar men snubblar över ett tal som möjligen kan vara Guds namn. Därefter kom starka Requiem for a Dream, en raffigt filmad feelbad-historia om drogberoende, och nu senast The Fountain, där Hugh Jackman försöker övervinna döden i tre olika tidsplan. Just The Fountain vet jag fortfarande inte riktigt vad jag egentligen tycker om. Å ena sidan är den väldigt vacker, å andra sidan kan jag inte låta bli att känna att den är lite banalare än den vill verka.

Och vad ska man säga om Mickey Rourke? Om man bortser från att han opererat sönder hela fejset så har han ju gjort en del riktigt bra saker, även om han har sina bästa dagar bakom sig. Men han var klockren i Sin City och funkade bra i Domino (i övrigt inte en vidare bra rulle), så jag tror på honom här.

Från existentiella grubblerier i rymdbubblor till wrestlers med namn som The Ayatollah… inte helt väntat, kanske, men spännande.

Steampunk och hädelse

Håll tummarna. För nog skulle det vara lite roligt om årets storfilm de närmaste tre jularna blir en kombination av steampunk, fantasy och religionskritik? Jag har just läst böckerna och tyckte väldigt bra om dem – uppenbart skrivna som ungdomsböcker, men med ett idéinnehåll som jag tycker är stimulerande även för en vuxen. Dessutom är de medryckande och fantasifulla.

Trailern för Guldkompassen ser lovande ut i många avseenden och gör mig en aning skeptisk i andra avseenden. Sam Elliott och Nicole Kidman är bra val för sina roller, och Ian McKellen har bra förutsättningar för att göra björnens röst.

Å andra sidan ser en del av effekterna inte riktigt hundraprocentiga ut, det är svårt nog att ro i land talande djur som det är och om inte effekterna är top-notch kan det skära sig riktigt illa.

Sen är det naturligtvis en knäckfråga huruvida den lilla tjejen i huvudrollen klarar bördan.

Men jag ser fram mot den här filmen, det gör jag. Gammal fantasyfjant som jag är.

De gör inte såna slut längre

Det görs alldeles för lite filmer där man aldrig får reda på hur det går. Slog det mig häromkvällen när jag såg The Italian Job på tv. Originalversionen från 1969 med Michael Caine alltså.

Efter den spektakulära flykten från Turin styr Charlie Croker och hans kumpaner kosan mot Schweiz med allt sitt guld. Allt är fina fisken, när bussen plötsligt sladdar till på bergsvägen och blir hängande med bakänden ut över ett stup – en livsfarlig gungbräda med guldet i ena änden och Charlie och hans gäng i den andra. Guldet hasar allt längre ut. Charlie säger: ”Hang on lads, I’ve got a great idea”.

Och The End. Kameran zoomar ut, bussen balanserar i ett dödläge på stupet, eftertexterna rullar. Det är väldigt roligt.

Sådana slut går liksom inte att göra när filmerna ska testvisas och marknadsanpassas intill förbannelse, för det kan ju hända att nån känner sig lite besviken över att inte få sitt happy end. Mycket riktigt lånade nyversionen av The Italian Job från 2003 både karaktärernas namn och upplägget med trafikkaos och Minis från originalet, men valde ett lyckligt slut där gänget levde loppan för bytet istället. Klart och tydligt, men inte alls lika underhållande. Och inte något man minns på samma sätt som den där dinglande bussrumpan.

Jag vet inte om teamet bakom originalfilmen tänkte sig slutet som en sensmoral om girighet, men det är ju så det funkar: ju mer de försöker komma åt guldet, desto mer glider det dem ur händerna tills allt riskerar att rasa ner i avgrunden. På nåt vis tycker jag faktiskt det är rätt snyggt.

Förresten: Bilden i toppen kommer från den utmärkta sajten www.moviescreenshots.blogspot.com. Där finns det fler snygga bilder från The Italian Job.