Men Ben och Gunnar då?

Aftonbladet kör ju sina filmsamlingar, som bekant, och nu är det Killinggängets samlade som gäller de närmsta nio veckorna. Först ut: Torsk på Tallinn.

Jag brukar inte shoppa film genom Bladet och gör det inte nu heller. Men för ett ögonblick tändes hoppet om att man faktiskt skulle erbjuda även de övriga tre av de fyra små filmerna från 1999. Alltså Gunnar Rehlin-filmen, Ben & Gunnar och På sista versen. I så fall hade jag faktiskt hakat på tåget. Torsk på Tallinn i all ära, den är verkligen mycket bra, men jag gillade de andra tre skarpt. I synnerhet Gunnar Rehlin och Ben & Gunnar. Tyvärr har de, till skillnad från Tallinn, aldrig kommit ut på dvd. Det är väldigt synd. Förutom att de är bra i egen rätt är de fyra små filmerna intressanta som bryggan mellan killingarnas tv-serier och den ganska fantastiska Fyra nyanser av brunt. Som inte heller finns med i den här samlingen som nu erbjuds.

Nu blir det I manegen, NileCity och Percy tårar som utgör resten av samlingen. Jorå, de är också roliga.

Andra bloggar om tv, dvd, killinggänget

Terry på tv

Terry Gilliam hör till de regissörer jag verkligen tycker mycket om. Det innebär inte att allt han gör är mästerligt. Terry har ett skönt sinne för det märkliga och udda och en likaledes egen humor, men han är långt ifrån en säker kassakossa eller en studioälskling, vilket gör att hans produktioner regelbundet råkar ut för problem av ett eller annat slag. Ibland skjuter han över målet och man anar hur hans vision sett ut men den färdiga filmen når inte hela vägen fram.

Men jag tycker om de flesta av hans filmer som jag alls har sett (det finns skamligt nog ett par luckor fortfarande). Hans främsta signaturfilm går i SVT2 på torsdag: Brazil. Den är förmodligen den bästa och — på gott och ont — den mest gilliamska han lyckats åstadkomma: en mardrömsmörk men rolig satir full av märkvärdiga bilder, snudd på psykedelisk, och med en story som inte är helt och hållet glasklar. Det är också precis den kritik som riktats mot den: att Gilliam släppte fantasin fri på bekostnad av disciplin och klarhet. Men eftersom jag gärna brukar säga att ”too much is never enough” så är Brazil en solklar rekommendation.

För övrigt är det en av mitt yrkeslivs mest påtagliga besvikelser att jag inte fick chansen att intervjua vare sig Terry Gilliam eller David Cronenberg när de besökte Stockholms filmfestival 2005. En mig överordnad person tyckte inte att det var nödvändigt. Jag är fortfarande osäker på om vederbörande hade en aning om vilka Gilliam och Cronenberg var. Såhär i efterhand borde jag förstås ha skitit i det och bokat upp intervjuerna i alla fall, men det är så dags att tänka på det nu.

Andra bloggar om film, tv, terry gilliam

Dull boy

Beklagar. En annan dag.

2012

Jag gick och såg 2012 igår och den var ungefär precis vad jag hade förväntat mig: jordens undergång iscensatt som en spektakulär åktur för hela familjen. Passande nog var hela familjen på plats, inklusive ungarna och deras morfar, och alla var ganska nöjda med upplevelsen. Visst är det fint att generationerna kan förenas i enkla nöjen, som till exempel slutet på civilisationen som vi känner den?

Emmerich har gjort en klart underhållande film — om man gillar den här typen av film alls, vill säga. Jag har roat mig med att ögna igenom en del recensioner, framför allt amerikanska eftersom de varit lite tidigare ute, under dagarna innan premiären, och det har varit ganska underhållande i sig. Det är nämligen i hög grad så att alla, både de som gillar filmen och de som ogillar den, är ganska överens om filmens styrkor och svagheter: de flesta skriver att 2012 är en stor och dum film utan trovärdiga karaktärer eller mycket till intrig, men att den är tekniskt välgjord och bjuder på en del spektakulära effekter. Skillnaderna består i huruvida man tycker det är roligt eller ej.

Jag hör alltså till de som tycker det är roligt och inte har vett att skämmas för det heller. Som katastroffilmsspektakel är 2012 riktigt maffig, om än aningen lång. Historien tappar lite styrfart sista timmen. Men filmen bjuder på en trevlig rollista (som kanske inte får visa framfötterna, men Woody Harrelson är rolig som småtokig konspirationsteoretiker) och framför allt massor av spektakulära katastrofscener där i synnerhet Kaliforniens undergång är något utöver det vanliga (hur löjeväckande huvudpersonernas flykt än må vara). Vill du ha förnuft, trovärdighet, subtilitet och kanske en djupare diskussion om de moraliska valen kring vilka liv som bör räddas och vilka som ska lämnas åt sitt öde — ja, då borde du kanske inte köpa biljetter till en Roland Emmerich-film överhuvudtaget.

Nu tror jag att jag har tjatat färdigt om den här rullen — jag vet att jag har nämnt den rätt ofta på sista tiden — men låt mig som avslutning påpeka att den som vill ha en lite utförligare recension kan söka sig bort till Disaster Movie World.

Andra bloggar om film, recensioner, 2012, katastroffilm, roland emmerich

Trailer för Fares nya

Eftersom jag gillade både Jalla! Jalla! och Kopps så postar jag trailern för Josef Fares nya film som kommer i februari och heter Farsan. Efter det allvarligare anslaget i Zozo och Leo (som jag skam till sägandes inte sett) ser det här ut att vara en återgång till rak komedi. Jag kan inte säga att trailern gör mig galen av förväntan, men det kan nog bli underhållande på ett opretentiöst sätt. Hoppas jag.

Farsan handlar om Farsan som snart ska bli farfar och ger sig ut på jakt efter en härlig farmor. Farsan spelas som synes av Josef Fares egen farsa Jan, som ju var rätt rolig i Jalla! Jalla!.

Ja, då vet ni det.

Andra bloggar om film, trailers, josef fares

Good Bye, Lenin!

Det var ju utmärkt tajmat av SVT så här kring jubiléet av murens fall av att köra Good Bye, Lenin! igår kväll, vilket jag inte upptäckte förrän jag råkade zappa förbi. Om du missade den kan jag å det varmaste rekommendera dig att leta upp den, för det här är en fin liten dramakomedi. Så här skrev jag när jag recenserade filmen vid biopremiären:

Året är 1989 och förändringens vindar är på väg att dra in över DDR. Just då passar Alex troget kommunistiska mor på att falla i koma, efter att ha sett sin son bli arresterad i samband med en demonstration. Åtta månader senare vaknar hon upp igen till en förändrad värld. Läkarna varnar för att minsta chock skulle kunna döda henne och Alex bestämmer sig för att försöka skydda sin mor från nyheterna om murens fall. I deras lilla lägenhet återuppstår det forna DDR.

Tysk humor är vi kanske inte bortskämda med på bio, men Good Bye, Lenin! är en charmig liten dramakomedi av Wolfgang Becker. Det är svårt att inte ryckas med tack vare bra skådespeleri, finstilt humor och en finurlig historia. Den här filmen är dessutom ett bra exempel på att verkningsfull humor oftast har ett korn av allvar i botten, för det finns också ett ganska sorgligt stråk i filmen.

Någon simpel DDR-nostalgi handlar det inte om: satiren drabbar både det gamla kommunistiska systemet och den nya kapitalistiska världen. Det handlar om förändring på gott och ont och om försuttna chanser, och när Alex syster efter murens fall skymtar syskonens försvunne far vid ett drive-in-fönster på Burger King blir det faktiskt gripande på allvar. På samma sätt visar det sig att moderns hängivne trohet mot den gamla regimen inte är så endimensionell som det först verkar.

Två timmar är kanske lite för långt och det finns punkter där berättelsen går i stå, men det stör inte så mycket. Mestadels är det både underhållande och tankeväckande och väl värt att se.

Tilläggas kan att Daniel Brühl, som vi senast såg som den egenkäre filmstjärnenazisten i Inglorious Basterds, gör en fin insats och att det hela är rätt snyggt retrodesignat.

Andra bloggar om film, recensioner, ddr, berlinmuren

Den pompösaste text du nånsin kommer att läsa om Roland Emmerichs film 2012

Katastroffilmen 2012 av Roland Emmerich har snart premiär och häromdagen läste jag den första recensionen jag hittills sett av den. Det är IGN som kallar den för ”Terrible, wonderfully terrible”. Vilket låter ungefär som vad jag förväntar mig (hoppas på?): bedrövlig – men på ett underbart sätt.

Annars har Emmerich fått lite extra uppmärksamhet (åtminstone i bloggvärlden) senaste dagarna på grund av en intervju med SciFi Wire, där han diskuterar de byggnader och landmärken som han kvaddar i filmen. Eller rättare sagt, det som ådragit sig uppmärksamhet är det han inte kvaddar. Efter att medförfattaren uttryckt reservationer beslutade sig Emmerich för att inte fullfölja sin ursprungliga idé att, vid sidan av Kristusstatyn i Rio och Sankt Peterskyrkan, även visa hur den muslimska helgedomen Kaba i Mecka mosas.

Det här väcker flera tankar:

1. Jag kan förstå Emmerichs beslut. Han gör korkade blockbusters, inte djuplodande dramer, och har kanske inte lust att bli mordhotad på grund av några specialeffekter.

2. Å andra sidan är Emmerich en uttalad kritiker av organiserad religion, och ur det perspektivet kan det onekligen ses som aningen mjäkigt att nita en religion men inte en annan. En lite kaxigare och mer ekumenisk variant hade ju kunnat vara att ödelägga ett representativt landmärke från varje större religion. Jag är egentligen inte någon anhängare av provokation för provokationens egen skull, men om man ändå är igång och provocerar så…

3. Vad som gör mig smått deprimerad är att vi fortfarande ska behöva göra den här sortens överväganden, dikterade av sagor och myter om gudar och demoner och allsköns oknytt. Att kritisera och satirisera alla andra filosofiska eller politiska system är vid det här laget accepterat (och tongångarna kan bli rejält hårda ibland) men när det gäller religion leder ofta varje form av kritik ofelbart till verop om kränkning och förföljelse, och i vissa fall alltså rentav dödshot. Men det blir väl lätt så när man är övertygad om att man har Gud Vår Herre Universums Allsmäktige Skapare på sin sida och alla andra har fel – det är inte riktigt en världsåskådning som främjar vidsynthet.

Religionsfriheten är en fundamental mänsklig rättighet, men den har definitivt inte självklar förkörsrätt framför en annan fundamental rättighet, nämligen yttrandefriheten. Förvisso innebär inte heller yttrandefriheten en automatisk rätt att urskillningslöst kränka vem man behagar; det handlar om balans och avvägningar som inte nödvändigtvis är lätta att göra. Men rent personligen tycker jag det skulle vara ganska skönt om vi äntligen kunde skaka av oss de mest inskränkta yttringarna av dessa dammiga gamla vidskepelser, såhär ett decennium in på 2000-talet.

Och om inte det här är den mest bombastiska text du nånsin kommer att få läsa i relation till Roland Emmerichs 2012 så vet jag inte vad…

Andra bloggar om film, religion, 2012

Änglar & demoner

Jag somnade ifrån Da Vinci-koden när jag försökte se den på dvd. Under Änglar & demoner lyckas jag i alla fall hålla mig vaken. Om det beror på att den har högre tempo och färre oändliga dialoger om esoteriska ting än föregångaren eller bara på att det är tidigare på kvällen får vara osagt.

Någon stjäl en liten behållare med antimateria från partikelacceleratorn CERN, och professor Robert Langdon blir kallad till Vatikanen sedan fyra kardinaler blivit kidnappade av några som utger sig för att vara ett uråldrigt hemligt sällskap känt som Illuminaterna. De två händelserna visar sig vara sammankopplade, och Langdon har bara några timmar på sig att rädda Vatikanen och större delen av staden Rom från utplåning.

Jag är rätt kluven till Dan Brown. Å ena sidan är han verkligen inte en bra författare om man ställer högre krav på en bok än att den rymmer någon form av handling. Å andra sidan är jag väldigt road av bisarra konspirationsteorier (hey, jag läste Holy Blood, Holy Grail långt innan Da Vinci-koden var ens en glimt i Browns öga) så illuminater och hemliga koder och mystiska dokument i Vatikanens mytomspunna arkiv är ju roligt.

I det här fallet har jag inte läst boken, så jag har sluppit Browns miserabla prosa, men filmversionen blir alldeles för mycket Kalle Blomqvist på skattjakt för att det riktigt ska funka för mig. Änglar & demoner är förvuxen pojkboksspänning på speed. Langdon och kompani flänger hit och dit genom Rom, och varenda staty som pekar ett finger hit eller dit är i själva verket en hemlig ledtråd slugt planerad av gamla konspiratörer. Alla som är buttra och otrevliga och verkar onda är i själva verket goda, och tvärtom. Av en paranoid thriller för en vuxen publik krävs ju lite högre trovärdighet än gängse Tvillingdeckarna-bok. Det här blir liksom mer corny än mystiskt och spännande.

Andra bloggar om film, recensioner, dan brown, tom hanks

Roast på Berns: Det är inte lätt att vara rolig

Zappade in mitt i roasten av Sofia Wistam igår kväll och…näe. Jag har väl sett typ hälften av programserien Roast på Berns, och visst har det förekommit några bra stunder men jag kan inte påstå att jag blivit direkt såld på konceptet. Jag har inget emot elak humor, men någon form av originalitet kan ju förgylla. Efter att den första komikern i panelen försäkrat kvällens roastingoffer om att han/hon är både talanglös och ful, så kommer sen fem personer till och säger ungefär samma sak på inte alltför olikartade sätt. Är man en torrboll om man tycker det blir lite enformigt? Igår lyckades väl alla sex konstatera att Sofia Wistam legat med ett antal berömda män. Kul. Smart. Måste ha legat mycket jobb bakom de skämten.

Räddningen igår kväll var Peter Wahlbeck som valde ett eget spår och lyckades vara dubbelt så rolig som resten av församlingen. Han brukar ju vara det, de gånger han inte kraschar och brinner upp halvvägs genom sitt framträdande. Han tog tid på sig men lyckades håna sina kollegor utan att upprepa de allra vissnaste skrevsparkarna.

Däremot var det ganska uppenbart att inte heller han hade särskilt mycket att säga om kvällens huvudperson. Det blir ju lätt lite svajigt när man sätter ett antal komiker att skoja på det här viset med en person som de inte har nån relation till. Foghagen borta på TV-planeten konstaterar att roast måste göras ”med finess, eftertanke och kärlek mitt i alla grova förolämpningar”. Jag kan väl tycka att några av de elementen ganska ofta har saknats på Berns.

Nu kan jag inte heller påstå att jag blivit direkt imponerad av det begränsade urval av Comedy Central-roasts som jag tittat på (Shatner, Saget, Pamela Anderson och ytterligare någon). Faktum är att jag ofta tycker att det är ungefär lika glest mellan garven där. Tjugo skämt om att Mr Sulu suger kuk är typ femton för många, om du frågar mig. (Och varje program som låter Andy Dick medverka borde i princip bötfällas.)

Så kanske är det bara så att roast inte riktigt är min typ av humor. Jag vet inte. Klart man kan dra kuk & fitta-skämt, men även det kan ju göras med mer eller mindre komisk träffsäkerhet. Jag tyckte det var mycket roligare när Betnér gick loss på Bert Karlssons politiska meriter än när Mede säger att Felix Herngren har en gigantisk pung. Men jag är ju inte komiker, så vad vet jag?

Foghagen är mer optimistisk än jag vad gäller formatet som helhet. Fast det där om Wahlbeck håller jag med om.

Andra bloggar om tv, stand up comedy, roast på berns, peter wahlbeck

Om du är sugen på lite 80-talskomedi…

Den som är vaken vid tvåtiden i natt kan se Midnight Run på Kanal 5. Eftersom ingen anständig människa sitter uppe klockan två på natten mitt i arbetsveckan (jag gör det ibland, men jag är ju ingen anständig människa heller) så säger jag inte att du ska göra det, men har du inte sett filmen är det värt att programmera videon eller hårddisken eller vad du nu håller dig med.

Det här är nämligen en prima rolig actionkomedi från genrens guldålder på 1980-talet, regisserad av Martin Brest som också gjorde Snuten i Hollywood, och med en skön huvudrollstrio i form av Robert de Niro, Charles Grodin och Yaphet Kotto. Det handlar i korthet om en prisjägare (de Niro) som spårar upp en maffiarevisor (Grodin) och ska transportera honom tvärs över USA för att kunna casha ut belöningen, men hack i häl har de rivaliserande prisjägare, maffian och FBI (Kotto).

På sätt och vis är det en rätt ordinär jaktrulle, men jag tycker att skådespelarinsatserna lyfter den här rejält över genomsnittet. Man har sett en del ganska sorgliga komediförsök från de Niro, men här gör han allt rätt – i grund och botten kör han sin vanliga tuffingstil utan att fåna till det. Grodin är väldigt bra som revisorn som är betydligt mer slipad än han verkar, och samspelet mellan de två är riktigt, riktigt roligt. Och Kotto är förstås cool som alltmer frustrerad FBI-agent.

Komedi ska spelas på allvar, och är precis vad de centrala karaktärerna gör här. Får jag välja tror jag faktiskt jag föredrar den här framför Snuten i Hollywood. I’m funny that way.

Andra bloggar om film, recensioner, komedi, tv