Crippas filmblogg

Philip Seymour Hoffman och Tom Hanks.

En pojke får en häst i present på sin 14-årsdag. “Så underbart”, säger alla byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. “Så förfärligt”, säger byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren. Så bryter kriget ut och alla unga män måste dra ut i fält, utom pojken som inte kan på grund av sitt skadade ben. “Så underbart”, säger byborna. “Vi får se”, säger zenmästaren…

Den historien berättar Philip Seymour Hoffmans rollfigur, CIA-agenten Gust Avrakotos, mot slutet av Charlie Wilson’s War och knyter därmed ihop händelserna i slutet av 1980-talet med världen efter den 11 september 2001. En svårighet med operationer av den typ som skildras i filmen, när USA hjälpte mujaheddin att driva ut Sovjet ur Afghanistan, är ju att man aldrig har full kontroll över konsekvenserna. Poängen i sammanhanget, även om manusförfattaren Aaron Sorkin är för subtil för att säga det rakt ut, är att USA:s ovilja att stanna i Afghanistan och hjälpa till att återuppbygga landet i förlängningen banade väg för det kaos ur vilket talibanerna och Osama bin Laden kunde resa sig.

Historien i sig är fascinerande så det förslår och bra stoff för en film: en festprisse till kongressman och en undanskuffad CIA-agent med attitydproblem lyckas med hjälp av en stenrik societetsdonna från Texas beväpna den afghanska motståndsrörelsen och i förlängningen få Sovjetunionen på fall. Material som klippt och skuret för just Sorkin (Vita huset), och Mike Nichols (Mandomsprovet, Spelets regler, med mera) gör en sevärd film av ett pratigt - men mycket välforumulerat - manus.

Det bör väl påpekas att inledningen är något kompakt och tungrodd: massor av politisk dialog introducerar kongressman Charlie Wilson (Tom Hanks) men hjälper inte storyn att komma igång. När väl CIA-mannen Avrakotots (Hoffman, som sagt) och societetskvinnan Joanne Herring (Julia Roberts) kommer in i bilden blir det dock fart på både intrigen och de snärtiga replikskiftena.

Det är intressant och, tack vare Sorkins rappa manus och den rutinerade och mycket samspelta huvudrollstrion, i stora delar väldigt underhållande. Samtidigt funkar filmen ypperligt som tankeväckare, i synnerhet (vilket sannolikt är avsikten med att göra den just nu) i ljuset av skeendena i Irak. “Should we stay or should we go?”, för att citera The Clash.

Andra bloggar om film, filmrecension, charlie wilson’s war, tom hanks, julia roberts, philip seymour hoffman

Fördelen med att dröja med att se en film är att alla andra redan tagit hand om själva diskussionen så man kan glida in på banan och välja position. Argumenten är redan framtagna. Vad gäller Juno har vi redan hunnit hela varvet runt från glödande beröm till backlash till anti-backlash.

Jag har ingenting nytt att tillföra i sammanhanget. Jag placerar mig i det förmodligen ganska breda segment som tycker att det är en sevärd liten film när den väl lägger sin tillkämpat hippa ton och beräknande indie-sensibilitet (och repliker som “Silencio, old man”) åt sidan och låter karaktärernas ironiska fasader rämna.

För i början är Juno ganska påfrestande. En trovärdig skildring av tonårsgraviditeter är det knappast, och jag har väldigt svårt att köpa den svårartat lillgamla karaktären Juno under första halvan av filmen. Visst är replikerna vassa och roliga, men herregud, sådär pratar ju ingen! Vilket förvisso är helt irrelevant kritik när det gäller en fiktion. Men ändå.

Sedan händer någonting, och det är Diablo Codys stora förtjänst att hon lyckas få detta att växa fram ur den ovan beskrivna inledningen. Vanessa bryter sig ur rollen som stiff neurotisk yuppiebrud och Juno själv klarar inte längre att agera oberörd av allt som försiggår och känslorna kommer upp till ytan och it gets messy. Till sist kommer filmens hjärta fram och alltihopa blir smått rörande och väldigt svårt att tycka illa om.

Andra bloggar om film, filmrecension, juno

Talking Heads

Jag kommer inte ihåg så mycket av True Stories, David Byrnes film från 1986, mer än att den var en lagom weird portion av americana och att jag tyckte skapligt bra om den.

Men nu har jag köpt en USB-skivspelare och håller på att gå igenom mina gamla vinylskivor, som jag i många fall inte hört på tio år, för att göra mp3:or av det som är värt att ha kvar (jag är för snål för att köpa allt en gång till på cd). Och vad hittar jag om inte just True Stories, som inte är filmens soundtrack utan Talking Heads egna versioner av de låtar som sjungs i filmen.

Det är ju ett kalasalbum! Jag vet att det inte räknas till Talking Heads bästa, men jag tycker det håller väldigt bra. Den enda hiten från albumet var väl Wild Wild Life, som ju onekligen är charmig, men lyssna ännu hellre på gospelsvängiga Puzzling Evidence eller voodooslingrande Papa Legba eller rörande Dream Operator. Yummy.

Andra bloggar om musik, talking heads, true stories

En oplanerad bloggserie om filmer som förtjänar mer kärlek än de fått.

Finstämt skådespeleri från Rodney Dangerfield.

Det finns filmer man gillar väldigt mycket trots att de inte nödvändigtvis är särskilt bra. För min del är Back to School från 1986 en sådan. (Sen kan man för all del diskutera vad som är en ”bra film”. Jag hamnade en gång i en diskussion där min motpart hävdade att en film man tycker om per definition är bra. Jag håller väl inte riktigt med om den saken, eftersom jag menar att man kan uppskatta vissa saker samtidigt som man är medveten om deras tillkortakommanden – kalla det ”guilty pleasures” eller vad du vill – men den debatten kan vi ta nån annan gång. Det är juli, för katten.)

Back to School lär inte vinna några priser för anslående foto, briljant klippning eller originalitet. Ändå gillar jag den av flera anledningar. En av medförfattarna är Harold Ramis, mer känd för sådant som Ghostbusters och Måndag hela veckan, vilket jag inbillar mig är en bidragande faktor till att filmen funkar så bra som fantasi: medelålders miljonär enrollerar sig på universitetet och lever loppan.

Dessutom är rollistan full av trevliga namn. M. Emmet Walsh spelar simlagets tränare, en ung Robert Downey Jr spelar radikal student (”Fotboll är en kryptofascistisk metafor för kärnvapenkrig”), Sam Kinison en mycket obalanserad lärare och Burt Young (Paulie i Rocky-filmerna) spelar Rodneys primitiva chaufför Lou. Dessutom är det rätt skojigt att Kurt Vonnegut gör ett inhopp som sig själv.

Men framför allt har ju den här filmen Rodney Dangerfield och hans oneliners. Dangerfield är komikern som utstrålade allmänt misslyckande och vars stående gag var att han inte fick någon respekt. Hans filmkarriär var väl i ärlighetens namn måttligt intressant – hans mest minnesvärda insats är förmodligen den som Mallorys pappa i den sjuka sitcomscenen i Natural Born Killers (fullkomligt briljant casting om ni frågar mig) – men i Back to School funkar han väldigt bra. I varje fall om man gillar halvtjocka farbröder som droppar deadpanrepliker. Och det gör man ju.

Egentligen är väl Back to School en ganska genomsnittlig collegekomedi, men de här olika begåvningarna tillsammans gör att den trots allt blir lite mer än så. Dessutom tycker jag Roger Ebert var något på spåren när han recenserade filmen och i den såg Dangerfield som ett slags arvtagare till W.C. Fields och Groucho Marx – en komiker som skämtar för att hålla förtvivlan stången. Det finns nåt mer under ytan här än bara happy fun.

Andra bloggar om film, filmtips, filmrecension, back to school, rodney dangerfield

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Ben Affleck som skådespelare, men jag får lyfta på hatten för hans regibegåvning. Gone Baby Gone är Afflecks första långfilm som regissör och han gör ett riktigt stabilt jobb med den.

Gone Baby Gone bygger på en deckare av Dennis Lehane och är en mörk berättelse om ett försvunnet barn. Casey Affleck spelar privatdetektiven som tillsammans med sin partner (Michelle Monaghan) blir anlitad att jobba med fallet. Polischefen (Morgan Freeman) tvingas motvilligt släppa in dem i utredningen, och Ed Harris och John Ashton (javisst, Taggart från Snuten i Hollywood) spelar de två veteranutredare som har hand om fallet från polisens sida.

Med god hjälp från sin utmärkta ensemble lyckas Affleck bjuda på en atmosfärrik kriminalhistoria med en twist eller två längs vägen. En av filmens allra bästa sidor är faktiskt miljöskildringen - inte för att jag någonsin varit i Boston, men Affleck har lyckats ge filmen en avskalat realistisk feeling.

Gone Baby Gone är mer spännande drama än nagelbitarthriller, och har en ganska vemodig ton. Storyn utmynnar till sist i ett moraliskt dilemma som i högsta grad är värt att fundera på och som är väl argumenterat från båda sidor.

Casey Affleck var bra i Mordet på Jesse James, och han är väldigt bra här också, kapabel till just de nyanser som hans äldre bror ofta har lite svårt med när han ställer sig framför kameran. Ed Harris, förnämlig som alltid, är filmens andra nav, men även Amy Ryan är mycket bra som den försvunna flickans mamma.

Andra bloggar om film, filmrecension, gone baby gone, ben affleck, dennis lehane, casey affleck

Tänkte bara posta ett par trailers jag snubblat över på sista tiden och som intresserar mig.

Först Religulous, som förefaller vara den religionskritiska rörelsens svar på Fahrenheit 911. Bill Maher, till vardags förr i tiden satiriker i tv-showen Politically Incorrect, gör en kritisk dokumentär om religion och ligger förstås helt rätt i tiden efter de senaste årens ateistiska böcker från Sam Harris, Richard Dawkins och kompani. Ser ut att kunna bli rätt roligt.

Nummer två: War, Inc. tycks höra hemma i den våg av regimkritiska amerikanska filmer som sköljt över oss sedan Irakkrigets inledning, men är till skillnad från många andra vinklad som en ren komedi. John Cusack är primus motor i det här projektet om ett krig som lagts ut på privata entreprenörer, och eftersom jag just nu håller på att läsa Naomi Kleins Chockdoktrinen så är jag väl extra mottaglig. Dessutom gillar jag både John Cusack och hans förträffligt roliga syster Joan.

Andra bloggar om film, trailers, religulous, war inc

Empire har ett klurigt litet quiz där det gäller att gissa 46 filmer enbart utfrån en enstaka bokstav från affischerna. Jag har knäckt 31 stycken men nu har jag kört fast lite. Flera av de som återstår ser ohyggligt bekanta ut, men jag kan inte riktigt pricka in dem. Nummer 37, till exempel - jag VET vad det är men kommer inte på det. Samma sak med nummer 17. Och 19, för den delen.

Damn, nu kan jag inte släppa det här förrän det är löst.

Hur många fixar ni? Och inget fusk nu.

Andra bloggar om film, tidsfördriv, quiz

Jag har inte sett The Incredible Hulk (än) men om du brukar läsa den här bloggen så vet du ju redan att jag är måttligt taggad på den här filmen. Och eftersom det är roligt både att a) att få sina fördomar bekräftade, och b) läsa toksågningar, så kan jag inte låta bli att länka in Peter Bradshaws recension från The Guardian. Han skriver som Hulk pratar:

“Hulk. Smash!” Yes. Hulk. Smash. Yes. Smash. Big Hulk smash. Smash cars. Buildings. Army tanks. Hulk not just smash. Hulk also go rarrr! Then smash again. Smash important, obviously. Smash Hulk’s USP. What Hulk smash most? Hulk smash all hope of interesting time in cinema.

Imponerande nog är hela recensionen skriven på det sättet. Slutpoängen?

Critic remember Ang Lee version. Ang Lee version slagged off. Yet rubbish new Hulk film make that look like Citizen Kane. Critic exit cinema miffed. Film take away two hours of critic’s life. Critic not get time back. Ever. Rarrrrr.

Andra bloggar om film, the incredible hulk

Häromdagen skrev jag ett inlägg om George Takeis kommande bröllop, och helt oavsiktligt fortsätter vi på temat Star Trek + gay med den här videon som jag snubblade över på YouTube:

Snygg tintad stumfilmsestetik som harmonierar fantastiskt med Shatners och Nimoys skådespeleri. Innehållet däremot får förmodligen Gene Roddenberry att vända sig i kistan.

Andra bloggar om star trek, science fiction, you tube

I kväll ska jag måla andra strykningen i lillkillens rum och siktar på att vara klar till klockan halv elva så att jag kan lägga mig raklång i soffan och glo på de sista två avsnitten av Ice Road Truckers. Så här står det i TV4:s presstext till det sista avsnittet:

Våren har kommit och med den det varma vädret som gör att isen börjar smälta. Vägen är nästan tom och bara de galnaste förarna kämpar vidare där varje resa kan bli den sista för säsongen.

Det låter ju fantastiskt dramatiskt. Man får visioner av olidligt spännande sekvenser där tungt lastade långtradare rullar fram över is som knakar och spricker och hotar att brista vilken sekund som helst. Men vid det här laget vet vi ju att det kommer att vara ungefär som i alla de tidigare avsnitten: nån halkar av vägen i någon trång kurva och någon får tjall på bilen och TJ har mera otur och Hugh är skitsur och tycker att alla andra är idioter. Och ingen kör igenom isen med hela riggen, som i den smaskiga vinjetten.

För några veckor sen satt jag och slötittade på ett avsnitt där en tankbil välte av vägen vilket påkallade en stor insats för att förebygga läckage och få åbäket på rätt köl igen.

“Såg vi inte det där i förra avsnittet?” sa min sambo som egentligen pyssade med annat. “Det här är en repris, va?”

Först trodde jag att hon hade rätt. Sen kom jag på varför hon hade fel: precis samma sak hände mycket riktigt i avsnittet innan, men då var det fortfarande mörkt när de lyfte tankbilen och den här gången väntade de till gryningen med att lyfta den. Så genialt subtil är den här serien. Jag tror aldrig jag har blivit så road av något så enformigt förr.

I dagarna, den 8 juni, börjar säsong 2 i The History Channel. Här är trailern.

Andra bloggar om tv, ice road truckers, dokumentär, fylle-tv