Vinn biljetter till Public Enemies

publicenemies400

Klicka på bilden för att se trailern.

Public Enemies bygger på den verkliga historien om John Dillinger och hör till de av årets filmer som jag personligen hoppas mest på. Michael Mann, Johnny Depp och Christian Bale är ju en kombination som väcker vissa förväntningar.

24 juli har den premiär och jag har fått chansen att lotta ut biljetter. Så vi gör så här: 5 personer får två plåtar var. I gengäld gäller det att svara på följande fråga:

Ur vilken Michael Mann-film kommer nedanstående bild?

Gissa filmen - vinn biljetter.

Gissa filmen - vinn biljetter.

Skicka svaret till crippasfilmblogg [@] gmail.com. De fem först mottagna rätta lösningarna belönas.

Senast måndag den 20 juli ska svaret vara inne. Kom ihåg att skriva namn och den adress dit biljetterna ska skickas om du vinner. Heja heja!

(Tack till UIP för biljetterna.)

Andra bloggar om , , ,

Radioaktiva rödbetor

Jag råkade se en bit av ett för mig hittills okänt matlagningsprogram på Kanal 9 igår, och det åkte rakt in på listan över potentiell fylle-tv. Det hette Cooking in the Danger Zone. Konceptet är lite annorlunda. Istället för att stå och mysa i ett hemtrevligt kök som Per eller Leila, åker programledaren Stefan Gates runt till konflikthärdar och allmänt farliga områden för att kolla in vad man käkar där. Vilket innebär att Stefan käkar råtta i Indien eller äter middag med en gammal talibanledare i Afghanistan. Eller, som i avsnittet som jag såg en snutt av igår, smakar radioaktiv borstj i Tjernobyl. Kolla klippet ovan.

Andra bloggar om , ,

Karl Malden

maldenstreets

Karl Malden har gått ur tiden, 97 år gammal. En skön farbror. Som oftast när någon gammal klassisk skådis går ur tiden och jag kikar på hans eller hennes meritlista inser jag hur stora luckor jag har i min bildning, men jag har alltid gillat Malden när han dykt upp på duken. Han vann en Oscar för sin roll i Linje Lusta, och kan annars ses i bland annat Storstadshamn, Patton, Cincinatti Kid och How the West Was Won. Samt, icke att förglömma, tillsammans med en ung Michael Douglas i tv-serien Streets of San Francisco.


Andra bloggar om ,

Döden bär bandana (tydligen)

terminator480

När jag kom ut från biografen i lördags kväll tyckte jag att Terminator Salvation var en acceptabel actionfilm, ganska lagom att trycka i sig en bytta popcorn till: stora explosioner, elaka robotar. Ju mer jag tänkt på den, desto mer fastnar jag på saker som skaver. Det här är ju trots allt inte vilken actionmaräng som helst – det ska vara en Terminator-film. Det förpliktigar.

Det som framför allt legat och gnagt i bakhuvudet är en mycket, mycket liten detalj som gör mig oproportionerligt irriterad: mitt i filmen får vi se en Terminator som bär en bandana.

“WTF?!” som kidsen säger nu för tiden.

Vad kan det rimligtvis finnas för anledning för en dödsmördarrobot att dra på sig en bandana? Det fanns trots allt ett skäl till att Arnold klädde sig som biker i den första Terminator-filmen: han var en cyborg som skickats tillbaka i tiden som infiltratör och behövde smälta in bland vanliga människor. Fine. Men här har vi en sketen vakt-robot i Skynets högkvarter i en framtid där maskinerna kontrollerar hela jorden som fått för sig att pimpa till sig med en bandana. Det finns ingen logisk orsak till det. Slutsatsen måste följaktligen bli – jag vet inte – att Terminators har utvecklat en visserligen tvivelaktig men dock stilkänsla?

Det är en i det stora hela irrelevant detalj, men på något vis blir den symbolisk för vad som är problematiskt med filmen. Det känns som om filmmakarna inte riktigt fattat konceptet. Det finns en del logiska luckor och en del intrigmässiga vägval av mer besvärande art. Som hur det kommer sig att Skynet behöver hålla en lång Bondskurksmonolog om sina planer för en av sina egna robotar. Eller hur det kommer sig att Skynets Hunter-Killer-maskiner genast hör en bergsprängare som spelar Guns’n’Roses men inte hör när motståndsrörelsen går loss med kulsprutor och landminor i tjugo minuter. Eller…ja, ni förstår.

James Cameron hade aldrig satt bandana på en Terminator. Det är allt jag säger.

(Ovanstående publicerades ursprungligen på Science fiction-bloggen. Jag var för lat för att skriva en ny text om samma film. Sorry.)

Andra bloggar om , , ,

The Curious Case of Benjamin Button

button480

När David Fincher regisserar brukar resultatet oftast bli sevärt och så även den här gången. The Curious Case of Benjamin Button är en finstämd, melankolisk och snygg kärlekshistoria med en annorlunda twist.

Saken är nämligen den – och vid det här laget kan det omöjligen ha undgått någon – att Benjamin föds gammal. Modern dör i barnsäng och den chockade fadern lämnar den nyfödde på en trappa utanför ett ålderdomshem. Benjamin växer upp bland åldringarna på hemmet men blir i motsats till dem bara yngre och friskare i takt med att åren går. I 12-årsåldern lär Benjamin känna en lite yngre flicka, Daisy, vilket bli inledningen på en livslång kärlekshistoria som dock har sina komplikationer.

Storyn bygger på en novell av F Scott Fitzgerald som fövandlats till filmmanus av Eric Roth, som tidigare skrivit bland annat The Insider och Forrest Gump (samt, lustigt nog, den eländiga Airport ‘79), och det finns något här som gör att man lätt associerar till just Forrest Gump. Kanske handlar det bara om att här är ytterligare en fundersam film om en särlings väg genom livet som balanserar mellan känslosamt drama och varm komedi.

Filmen är stundtals storartat vacker – jag hann inte med att knycka screencaps från dvd:n innan den skulle tillbaka till butiken så jag får nöja mig att illustrera den här recensionen med en bild hittad på nätet – och både Brad Pitt och Cate Blanchett gör fina prestationer i huvudrollerna. I Pitts fall riskerar de rikliga ålderseffekterna att lite grann dra uppmärksamheten från en tilltalande avskalad rolltolkning.

Den enda tyngre invändning jag har är speltiden; filmen är ungefär 2:40 lång och jag tycker att man kunde ha trimmat den en del på sina håll – det finns partier i mitten där berättelsen riskerar att tappa styrfarten. Ett exempel är backstoryn till bilolyckan, som i sig är vacker och fyndig men som i sammanhanget känns mer som en onödig utvikning än som något väsentligt. Det hindrar dock inte att Fincher lyckas avrunda filmen med en mycket fin och rörande final. Klart sevärt.

Andra bloggar om , , , ,

Valkyria

valkyria480

Den 20 juli 1944 försökte en grupp tyska officerare med översten Claus von Stauffenberg som en av nyckelfigurerna mörda Adolf Hitler. Man hade kläckt en plan som gick ut på att genomföra ett bombattentat mot Führern för att sedan ta över Berlin och säkra regeringsmakten med hjälp av arméreserven. Som bekant gick planen inte helt i lås.

Valkyria handlar om just detta kuppförsök, och sätter Tom Cruise i huvudrollen som von Stauffenberg. Valet av just Cruise orsakade en del kontrovers kring filmen, huvudsakligen på grund av att Cruise är scientolog men också i vissa läger på grund av farhågor om att Hollywood skulle trivialisera historien och göra kitsch av den. Vad gäller det förstnämnda har jag svårt att se hur Cruises religiösa böjelser är relevanta i sammanhanget, och vad gäller det sistnämnda tycker jag att regissören Bryan Singer har rott projektet i land på ett hedersamt vis.

Somligt i Valkyria är med all säkerhet anpassat för att tillfredsställa thrillergenrens dramaturgiska krav, både vad gäller intrig och karaktärsskildringar – det här är trots allt drama, inte dokumentär. Jag är inte tillräckligt inläst på andra världskrigets historia för att kunna avgöra vad som är sant eller ej, men de som vet bättre menar att filmen huvudsakligen håller sig till fakta. Ska man problematisera något särskilt är det väl kanske skildringen av von Stauffenberg själv, som kanske inte var riktigt så helylle som filmen antyder.

Som drama fungerar Valkyria hur som helst riktigt bra. Singer bygger långsamt men metodiskt upp intrigen och spänningen, och lyckas göra vissa sekvenser riktigt nervdallrande. Att fixa det i en berättelse där vi redan från början vet hur det kommer att gå är bra jobbat. Cruise gör en bra och rätt nedtonad insats i huvudrollen, birollerna befolkas av solida namn som Tom Wilkinson och Thomas Kretschmann, och hela filmen är omsorgsfullt och snyggt iscensatt. Den bjuder inte på några psykologiska djupdykningar à la Der Untergang, men som en intressant och hyfsat spännande skildring av ett stycke krigshistoria fungerar den prima.

Andra bloggar om , , ,

Tre snabba

2012_02_480

2012: Där ryker Vita huset...igen!

1. Jordens undergång: Häromdagen släpptes den första fullskaliga trailern för Roland Emmerichs kommande undergångsrulle 2012, och det ser ut att kunna bli en spektakulär historia, åtminstone vad gäller effektarbetet. När det gäller storyn ska man kanske inte vänta sig något alltför subtilt – men ni som följer Disaster Movie World vet att jag är mycket förlåtande när det gäller katastroffilmer…

2. Mega-Shark vs. Giant Octopus: Jag skrev om trailern för den här b-rullen för ett tag sen, och nu har jag sett själva filmen. Den var, för att hålla det kort och koncist, fullkomligt värdelös från början till slut. Jag menar, den var inte ens så dålig att den var rolig. Den var enbart usel i alla avseenden: manus, skådespeleri, effekter, till och med klippning är kass. Allt du behöver se finns i trailern, som är ett under av elegans i jämförelse med the main attraction…

3. Vem recenserar recensenterna? Svaret på den frågan är The Critics, en blogg som recenserar bloggar. Nu har de även recenserat mig. Jag tackar för de vänliga orden och tar till mig kritiken om ojämn inläggsfrekvens. Jag försöker, men ibland…

Andra bloggar om , , ,

Star Trek

trek480

När det gäller förnyelsen av James Bond har jag hört till supportrarna: Ut med det gamla, in med det nya! Och jag tycker det har funkat utmärkt, även om Quantum of Solace inte alls var lika bra som Casino Royale.

När nu J.J. Abrams gör samma sak med Star Trek – som jag till sist såg i helgen – upptäcker jag att det blir en aning mer konfliktfylld upplevelse. Å ena sidan håller jag ju med om att Trek behövt en förnyelse: visserligen är fem tv-serier och tio långfilmer en imponerande meritlista, men det är ju inte som att de senaste långfilmerna känts superfräscha. Å andra sidan finns här ett arv som jag har betydligt mer relation till än vad jag nånsin haft till James Bond, och jag inser att jag delvis oroar mig för att Abrams och kompani ska fjärma sig för mycket från det gamla.

Vilket förstås är fel attityd. Vill du göra något som fått en så stigmatiserande nördstämpel som Star Trek fått attraktivt för en ny och bredare publik så måste du nog ta i. Att somliga av oss gammelgeeks tycker det är lite mysigt att se Patrick Stewart idissla moraliska dilemman i filmer som inte direkt pushar gränsen för modern action är väl en sak, men det lär inte säkra framtiden för en franchise, hur klassisk den än må vara.

Följaktligen levererar Abrams en Star Trek-film som bjuder på mer pang för pengarna än någon annan Trekrulle så vitt jag kan minnas. Så har han också haft en flera gånger så stor budget att röra sig med, vilket också syns på duken: mycket är riktigt maffigt. En trotjänare som Jonathan Frakes kanske kan Star Trek-mytologin och -stilen som ett rinnande vatten, men han är inte riktigt lika flyhänt när det gäller att sy ihop modern actionunderhållning som Abrams (och då var det ändå Frakes som regisserade First Contact, en av de bästa Trekrullarna på senare år).

Storyn går tillbaka till begynnelsen och öppnar med att den blivande kapten James T Kirk föds i en skyttel mitt under brinnande strid samtidigt som hans far offrar livet för att sätta stopp för elaka romulaner. Vi får sedan några nedslag i både Kirks och Spocks barn- och ungdom innan båda till sist hamnar ombord på Enterprise och råkar i konflikt med samma romulaner som anföll pappa Kirk. Romulanerna förstör Spocks hemplanet Vulcan innan de styr kosan mot jorden…

Det är rappt och snyggt gjort, intrigen är bitvis lite rörig men funktionell med betoning på hyperaktiv action. Det är underhållande även om det här och var slirar lite överstyr. Somliga karaktärer målas med väldigt bred pensel och skildringen av Kirk som ung rebell är rent löjlig medan å andra sidan den unge Spock är betdligt mer intressant att följa. En del av de humoristiska infallen slår också fel, vilket bland annat drabbar Scotty – jag gillar ju Simon Pegg, men hans version av Scotty som knasig comic relief känns som om den hör hemma i en annan film.

Däremot imponerar filmen på det designmässiga planet, där man lyckas ge miljöerna en realistisk och modern känsla samtidigt som man är trogen mot originalet. Och rollbesättningen är gjord med bra fingertoppskänsla som gör att vi köper de flesta skådisar som yngre versioner av de klassiska rollerna (med undantag för Scotty då). Det gäller framför allt de två förgrundfigurerna Kirk och Spock, där Zachary Quinto som Spock känns gjuten från början medan introduktionen av unge Kirk gör att Chris Pike får jobba i uppförsbacke – men han lyckas ändå göra Kirk till sin i takt med att storyn rullas upp.

Star Trek i Abrams tappning är fartfylld och adrenalinstinn action, och att döma av biljettintäkterna har filmen gjort sitt jobb ganska väl: att göra Star Trek till en angelägenhet för fler än närmast sörjande sf-geeks. Vad närmast sörjande geeks möjligen kan beklaga är dock vad som kommer bort en aning mitt i all action, nämligen de idéer och ideal som i hög grad utgör Treks egentliga kärna. Men kanske blir det mer utrymme för sådant nästa gång. För stunden nöjer jag mig med att konstatera att Abrams gjort ett ganska bra jobb med att fånga vår uppmärksamhet.

***

Det här kan för övrigt vara ett lämpligt tillfälle att nämna att jag då och då medverkar på Science fiction-bloggen hos TV4 Science fiction. Välkommen dit också.

Andra bloggar om , ,

Die Hard blir serie

diehard400

Någonsin undrat vad John McClane hade för sig innan han blev instängd på Nakatomi Plaza? Så klart du har! Och nu har du chansen att äntligen få veta, eftersom Die Hard är på väg att bli serietidning.

Det är BOOM! Studios som släpper första numret av Die Hard: Year One i augusti. Tecknaren Stephen Thompson tror jag inte jag läst något av, men Howard Chaykin skriver manus och jag läste en del av hans grejor för många år sen. Det var väl skiftande kvalitet men jag minns att jag gillade en del. American Flagg, tror jag.

Så här beskrivs första numret på Comics Continuum:

America’s greatest action hero is translated into the sequential art form for the first time! Every great action hero got started somewhere. Batman Began. Bond had his Casino Royale. And for John McClane, more than a decade before the first Die Hard movie, he’s just another rookie cop, an East Coast guy working on earning his badge in New York City during 1976’s Bicentennial celebration… and the Summer of Sam. Too bad for John McClane, nothing’s ever that easy.

McClane och Son of Sam? Hmm. Okej, jag erkänner: jag är så pass förtjust i Die Hard att jag faktiskt blir lite nyfiken här. Du tar väl in nåt ex, Staffan?

(Via /Film.)

Andra bloggar om , ,

Nej, Hannibal är inte tillbaka

hopkinslecter

Aftonbladet rapporterar att Anthony Hopkins ska spela Hannibal Lecter igen i en ny film regisserad av Ridley Scott.

Nej, det ska han inte. Någonting lät inte riktigt rätt med den där korta lilla notisen, och ett par minuters googlande gav svaret: Aftonbladet hänvisar till en sajt som heter Female First som i sin tur inte ger några källor alls för påståendet. Moviehole har däremot bättre koll på läget, och konstaterar att det handlar om uppgifter från en cirka nio år gammal artikel i New York Post som handlade om den (då) kommande filmen Hannibal.

Ja, jag vet att jag är lite sent ute. Men det är aldrig för sent för skadeglädje.

Andra bloggar om , , ,

Nästa sida »


Networked Blogs
Finns du på Facebook?
Gå med i mitt nätverk
Networked Blogs.

Kategorier

StatCounter

counter easy hit